När jag ringer upp João Laia för att tala om den tolfte upplagan av Göteborgsbiennalen som han är curator för, så berättar han målande om en nyproducerad installation av den spanska konstnären Maria Jerezs. Det blir ett pulserande queert landskap med både rök och ljus som ska fungera som hjärtat i presentationen på Röda Sten, när biennalen öppnar 16 september. Laia utlovar känslomässiga, expressiva och effektfulla verk – ett brott mot den stränga, akademiskt teoretiska estetik som dominerat på biennalen i Göteborg de senaste åren.
Tematiskt ställer sig dock forms of the surrounding futures i ledet genom att anamma den samhällskritiska position som ofta genomsyrat Göteborgsbiennalen, liksom många andra biennaler – det dominanta narrativet ska trasas sönder för att utskilja periferins berättelser. Ändå är det viktigt för Laia att inte fastna i det kritiska. I årets Göteborgbiennal vill han ge plats åt de röster som vill erbjuda vägar mot att föreställa sig en framtid bortom permakris.
Laia är född i Lissabon 1981, och är sedan 2019 huvudcurator på Museet för nutidskonst Kiasma i Helsingfors. Har är aktuell med Tom of Finland. En vågad resa och en soloutställning med Daniel Steegmann Mangrané som båda visas på Kiasma just nu. 2022 var han curator för ARS22 på Kiasma.
Nora Hagdahl Arrhenius: Berätta om dina planer för årets GIBCA? Det enda jag har läst hittills är pressmeddelandet, som inte var särskilt tydligt om vad vi kan förvänta oss.
João Laia: Folk brukar påpeka att mina pressmeddelanden är kortfattade. Jag gillar att lämna utrymme för konsten och utställningen i sig och inte lägga för stor vikt vid förhandsinformation. Men idealt sett så kommer utställningen att vara en levande, pulserande och energisk plats som på ett lustfyllt sätt lämna utrymme åt fantasin. [skrattar]
Jag får intrycket att du vill skapa något mer livfullt och uppsluppet än vad vi har sett i de senaste Göteborgsbiennalerna. Stämmer det?
Jag hoppas att utställningen blir en hyllning, inte till det svåra tillstånd vi befinner oss i, utan till de olika möjligheter vi fortfarande har att röra oss någon annanstans. Jag förkastar idén om att allt är kört. Det skapar bara alienation och en nihilistisk förståelse av vår verklighet. Jag vill istället stärka det som vill erbjuda andra vägar. Det finns mycket humor i utställningen, vilket jag tror behövs i konsten.
I pressmeddelandet talar du om scenografi. Kan du prata lite mer om hur det kommer att vara närvarande i utställningen?
I mitt arbete som curator har det alltid varit viktigt för mig att experimentera med det problematiska kärl som den vita kuben utgör – antingen genom att driva idén om vad den vita kuben är till sin spets eller genom att dekonstruera den. Den vita kuben i sin klassiska bemärkelse tystar och till och med förtrycker kroppslighet till förmån för det visuella. Eftersom jag är intresserad av förkroppsligande, hur rum koreograferar kroppar och hur det är en del av kunskapsproduktionen, har jag alltid varit mer intresserad av teaterscenen som ett icke-rum som kan koreograferas om och omformuleras varje gång man använder det.
Tidigare har jag ibland använt mig av ganska framträdande scenografiska strategier, men så är inte fallet den här gången. Vi kommer till exempel inte att bygga några väggar, då jag kände att verken i sig själva är mycket performativa. Jag gör inte så mycket, jag koreograferar verken för att visa upp andra sätt att arbeta med den vita kuben. Med det sagt kommer det ibland att vara ganska mörkt.
Berätta om konstnärerna! Vad har varit viktigt för dig när du har valt ut dem? Finns det några gemensamma nämnare?
Ja och nej. Mina utställningar är vanligtvis inte särskilt sammanhängande i den meningen att alla konstnärer slår på samma trumma. Den röda tråden är att de vägrar att acceptera de dominerande och repressiva berättelser som gäller i nuet, och att de erbjuder andra sätt att leva på den här planeten. Det är inte särskilt subtila eller minimalistiska arbeten, alla verk talar ganska direkt till betraktaren. Alla konstnärer arbetar med framåtsyftande kritik.
Jag märkte också att det fanns en hel del mycket unga och nya konstnärer.
Det var inte en medveten strategi, men jag är nöjd med att vi har många namn på listan som inte är så bekanta med de här stora plattformar eller som inte heller har ställt ut i Norden tidigare. Förhoppningsvis kommer det inte att tolkas som att framtiden bara tillhör den yngre generationen.
Kommer det att produceras nya verk för utställningen?
Inte så många. Joana da Conceiçãos verk är helt nya. Rasmus Myrup har gjort mycket ambitiösa nya verk, en utveckling av ett tidigare projekt där han tittade på de queera aspekterna av dansk mytologi. Prem Sahib kommer att förvandla trapporna i Röda Sten genom ett nytt verk och Tarik Kiswanson kommer att bidra med ett nytt verk. I övrigt kommer vi att få se en hel del nya versioner av konstnärernas äldre verk.
Hur förhåller sig GIBCA till tidigare biennaler? Vad tar du med dig och vad vill du göra annorlunda?
Med biennaler sker en ackumulation av ställningstaganden som tillsammans skapar en berättelse. Den här upplagan bidrar till den sociala inriktningen och det återkommande intresset för att delta i bredare samtal, som inte bara handlar om konst. Den fortsätter också den experimentella tradition som vi har sett i tidigare biennaler. Jämfört med de två senaste upplagorna kommer den här utställningen att vara mindre arkeologisk. Den utgår inte på ett bokstavligt sätt från Göteborgs kontext. Jag tror att min utställning kommer att se annorlunda ut jämfört med tidigare versioner på grund av min inställning till utställningsskapande.
På vilket sätt?
Jag gör utställningar som är på gränsen till kaotiska. Det kommer inte att vara en skötsam utställning.
Hur ser du på din roll som curator?
Jag vet inte. Jag tycker att vi borde använda konsten som en plattform för att tänka på sociala dynamiker. Jag är ingen konsthistoriker. Jag tänker på konsten funktion i samhället och vad den kan bidra med i de bredare samtalen. Konsten är inte autonom.
Du beskrev dig själv nyss som en koreograf.
Riktiga koreografer kanske kommer döda mig om jag säger att jag säger att jag är det. [skratt] Men jag är mycket intresserad av kroppen som ett system som är byggt av olika typer av sinnesintryck som alla tillsammans bildar vår förståelse av världen. Jag betonar koreografin eftersom jag vill dekonstruera idén om att det visuella och synen ska vara det dominerande. Jag är intresserad av en holistisk kunskapsproduktion.
Är biennalen fortfarande ett relevant utställningsformat?
Det tror jag att det är. Ur ett curatoriskt och konstnärligt perspektiv tycker jag att biennaler lämpar sig för experiment. Biennalens flyktighet gör det möjligt att rekonstruera den. Man kan lägga till och ändra saker på ett annat sätt än vad man kan på en institution.
Det har varit en boom av biennaler under de senaste 15 åren, tycker du att det har blivit övermättat? Har biennalen blivit ett rent skådespel? Ska vi fortsätta att bygga konstvärlden kring dessa internationella evenemang som kräver att konstverk och människor reser över hela världen?
Det finns definitivt ett behov av mer hållbara metoder för att göra utställningar, men jag tror att biennalens experimentella potential är något vi bör värna om. I och med mängden av biennaler så tror jag tyvärr att det spektakulära på senare år ofta har gynnats framför det experimentella. Det handlar om att locka publik. Men de evenemang som är rena spektakel är bara kopplade till flöden av symboliskt och faktiskt kapital. Det är väldigt frustrerande och sorgligt när formatet används på det sättet, men jag tror fortfarande att det finns många som försöker använda biennalen som en experimentell plattform för att reagera och föra en dialog med samhället.
Medverkande konstnärer
Sophia Al-Maria, Adam Christensen, Joana da Conceição, Niko Hallikainen, Rodrigo Hernández, Maria Jerez, Agnė Jokšė, Kem, Tarik Kiswanson, Yarema Malaschuk & Roman Khimei, Esse McChesney, Sandra Mujinga, Rasmus Myrup, Ania Nowak, Outi Pieski, Luiz Roque, Prem Sahib, P. Staff , Iris Touliatou, Ana Vaz, Osías Yanov, Yong Xiang Li med flera.
Utställningsplatser
Röda Sten Konsthall, Göteborgs Konsthall, Hammarkullen Konsthall & Stadsbiblioteket Göteborg.
