Att få uppleva ett så stort antal av Edvard Munchs allra mest kända och centrala verk i en och samma utställning är en överväldigande upplevelse. I utställningen kan vi se Munch utveckla och förnya sitt måleri genom 60 år, det är otroligt fascinerande.
Den omfattande jubileumsutställningen Munch 150 i Oslo inkluderar 250 verk fördelade mellan Nasjonalgalleriet och Munch-museet. Nasjonalgalleriet har tömt hela andra etage för att ge plats för den tidiga Munch fram till 1903 i tretton salar och Munch-museet visar Munchs sena verk från 1904-1944 i elva rumsegment i hela huset. Man skrider förbi mästerverk efter mästerverk i utställningen. Vilken enorm insats som ligger bakom detta ambitiösa projekt där Nasjonalgalleriet och Munch-museet har samarbetat så nära med Munchs konst i fokus och inte den egna institutionens prestige. Grattis!
De två institutionerna har också lyckats med många viktiga inlån från Europa och USA och särskilt glädjande är att Thielska Galleriet under ny ledning för första gången på många decennier har valt att generöst samarbeta och bidragit med så viktiga lån som den första versionen av målningen Skriket (Skriet) som har titeln Syk stemning ved solnedgang (Sjuk stämning vid solnedgång) eller den grandiosa målningen Damene på broen (Damerna på bron) som ägdes av Munchs tyska mecenat Max Linde, innan Ernest Thiel kunde förvärva den till sin samling. Ett annat verk är det storslagne porträttet av filosofen Friedrich Nietzsche. I utbyte har Thielska galleriet fått låna viktiga verk från Nasjonalgalleriet och Munch-museet till sin Munch-utställning i Stockholm tidigare i år.
Luftigt i Nasjonalgalleriet
I stora drag är hängningen luftig och verken får plats omkring sig. Inom utställningens kronologiska uppdelning har man grupperat verken tematiskt. Man kan se hur den unge Munch under sina uppehåll i Frankrike tog intryck av naturalismen, av friluftsmåleri och impressionismen och vi kan följa hur han använder olika uttryckssätt och stilar samtidigt under en period där han försöker använda dessa på norsk natur, och den norska miljön, så som Christian Krohg och den lite äldre generationen hade gjort när de kom hem från sina studieår i Tyskland och Frankrike.
Men det är inte den yttre verkligheten Munch i fortsättningen kommer att intressera sig mest för, utan snarare den icke synliga, inre verkligheten. Munch formulerar bilder av den moderna människan, en människa i en tid av stor förändring där inte minst könsrollerna var i färd att ändras. Munch intresserar sig för det moderna själslivet som han undersöker och presenterar i sina bilder i en komplexitet som ingen före honom har gjort. Så undersöker han mannens längtan efter närhet, och samtidigt hans ångest för denna närhet, i t.ex. målningen Vampyr. Att man för att komma någon nära måste släppa kontrollen och med detta göra sig sårbar är lika aktuellt idag som det var för nästan 110 år sedan. När Vampyr visades i Stockholm 1894 i en stor presentation av den då väldigt unga konstnären, hade verket titeln: Kjærlighet og smerte (Kärlek och smärta).
Utställningen Munch 150 ger möjlighet att se hur teman utvecklats och modulerats. Såsom kärleksmotiv där attraktion och sammansmältning leder till lösrivelse, smärta och svartsjuka, följt av ensamhet; hur varje människa går genom livets stora cyklar från födelsen till döden och försöker att förstå livets resa. Vi ser i Munchs konst en vokabulär växa fram som han sedan använder sig av genom hela konstnärskapet, däribland «skuggan», som beskriver det hotfulla, okända och opåverkbara eller «månepelaren» (fullmånens spegling i vattnet) som förkunnar den erotiska och farliga lockelsen. Munch är en virtuos i att gestalta den komplexa paletten av känslor och inre förnimmelser; hans bilder är undersökningar av det mänskliga i bildform.
Att man får möjlighet att studera Munchs verk i denna utställning så ingående är utställningens största kvalité, även om man inte får en ny eller mer nyanserad bild av Munch presenterad av kuratorerna bakom utställningen. Det kommer att dröja länge tills man får se så många centrala verk samlade igen. En upptäckt för mig personligen var målningen Stormen från 1893 som ägs av Museum of Modern Art i New York. För första gången såg jag hur figurerna håller händerna mot sina ansikten som figuren i den ångestladdade målningen Skriet från samma tid gör!
Okänslig gestaltning
Hur man har valt att iscensätta Munchs verk i denna jubileumsutställning är inte alltid oproblematiskt. De starka väggfärgerna är så dominerande att de oftast inte lyfter fram och understryker Munchs verk, utan snarare försvagar upplevelsen av bildernas måleriska finstämdhet. Det gäller först och främst de mörkt röda och orange väggarna. Generellt finns det en okänslighet i hur utställningen gestaltas. Det är ofta alltför många element i rummen som avleder från konsten. I stället för att våga sätta verk i spännande dialoger har man väggtexter på reflekterande plexiskivor som gör texterna oläsbara. Jag tycker också att ett så centralt verk som Munchs Självporträtt med cigarett från Berlin 1895, som visas i sin transportlåda i ett rum med enbart uppblåsta fotografier av Munch på väggen, visar att man inte tar verken tillräckligt på allvar. Munch behöver inte allt detta skojiga. Kanske hade man istället kunnat visa en filmsnutt om hur just det verket har rest Norge runt som en upptakt inför jubileumsåret, men låtit det komma till sin rätta och kanske visat det tillsammans med porträttet av väninnan från Ferkel-kretsen i Berlin, musikstudenten Dagny Juel, eller som skaparen av livsfrisen och det moderna själslivet i salar som handlar om detta.
Överhuvudtaget är det problematiskt att man friskt blandar originalverk med uppblåsta fotografier av målningar man inte kunnat få till utställningen, så som i delen som i salen som handlar om Livsfrisen i Berlin 1902, där fem av de tjugotvå verken är fotografier. Hade man istället gjort dessa som svartvita fotografier så hade det förstärkt förståelsen för hur kuratorerna har försökt rekonstruera en presentation Munch en gång gjorde.
Jag reagerar också på sittmöblerna i rummet «Sommarnatt» på Nasjonalgalleriet som kanske ska framkalla stenarna i Munchs landskapsbilder från Åsgårdstrand. Med sina olika färger tagna från målningarna blir de till blickfång i rummet och till design som konkurrerar med sommarnattsbilderna.
Mer genomtänkt i Munch-museet
Munch-museets lokaler är svåra rum att göra sammanhängande presentationer i, men jag tycker presentationen i Munch-museet är mer genomtänkt och intressant än den på Nasjonalgalleriet. Att man här kan se Reinhard-frisen i ett rum är underbart, också hur man har satt målningarna från det Gröna rummet på en mönstrad tapet och fördelat verken på två väggar understryker det maniska i dessa bilder som kom till i en tid av stor obalans i Munchs liv. Vidare är det intressant med avdelningen «Dynamiska landskap» och gruppen av porträtt i helfigur som Munch beskrev som sina personliga vaktare.
Det är också spännande att se den sena versionen av Livsfrisen och, i montrar, skisser över hur Munch hade tänkt sig olika presentationer av denna verkcykel. Att man har valt att ha Skriket (Skriet) och en tidig Madonna-målning från 1890-talet med i presentationen, gör dock att dessa i sin mer dämpade färgskala blir nästan osynliga.
Överlag är det alltför få verk på papper och skisser som berättar om processen som ledde fram till motiven. Det hade varit viktigt att integrera en del sådana exempel. Jag saknade också en mer ingående presentation av Munchs fantastiska grafiska och kanske också hans fotografiska arbeten och experiment.
I samband med utställningen har en innehållsrik katalog producerats. Också den har brister i omsorgen när det gäller formgivningen och bildkvalitén. Att man har valt ett glansigt bestruket papper står i rak kontrast till Munchs strävan efter att inte fernisera sina bilder för att på så sätt bibehålla nyanserna i färgerna. Dessa hade kommit bättre fram på obestruket papper. Med sina 2,5 kilo är katalogen tyvärr alltför tung och o-hanterbar. Ingen bok man vill ha på fånget och bläddra i, tyvärr.
Bortsett från detta är det fantastiskt att kunna möta Munchs konst i denna bredd. Vi kan se framemot det planerade symposiet i september där norska och internationella forskare kommer att diskutera Munchs konstnärskap från olika vinklar.
