Ojämlikhetens estetik

I måndags dömdes den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault av Stockholms tingsrätt till två års fängelse för våldtäkt, en dom som många välkomnar som en upprättelse för metoo-rörelsen som efter en initial medvind har ifrågasatts ur en rad olika perspektiv under året.

Arnault var konstnärlig ledare för kulturklubben Forum, som 1989–2017 fungerade som mötesplats för centrala delar av Stockholms kulturliv. Inte minst var den starkt knuten till Svenska Akademin, där Arnaults hustru Katarina Frostensson är en av ledamöterna. Det mest bedrövliga i fallet är väl hur denne man kunde ägna sig åt sexuella övergrepp och trakasserier under så lång tid trots att «alla» kände till hans agerande. Man kan fråga sig hur det var möjligt.

Det är inte svårt att se hur det var möjligt. Svaret är att det finns en avgörande klassdimension i den könsmaktsordning som lät denne «gentleman» utan formella maktbefogenheter agera lika gränslöst som forna tiders feodalherrar. Arnault kunde begå övergrepp mot kvinnor eftersom han är man, men inte vilken man som helst hade kommit undan med motsvarande beteende. Detta sagt så räcker det inte att peka på att Arnault befann sig i toppen av en social hierarki. En avgörande faktor är att han verkade i en miljö där ojämlikhet har börjat ses som naturlig eller rentav eftersträvansvärd, som ett ideal.

Hur produceras ett sådant ideal? Hur slår det rot i människors inre, och hur formar det våra relationer? Jag menar att konsten har en väsentlig roll i detta. Verkligheten är på ett visst sätt, men det är konsten, i vid mening, som formar hur vi ser den. Det är utifrån den perceptionen vi sedan bedömer våra möjligheter att handla eller inte, att begå övergrepp eller sätta stopp för dem. Därför är det angeläget att förstå hur detta ideal fungerar och varför har det fått fäste i kulturen.

Låt oss börja med de materiella förutsättningarna för kulturens möjligheter. I Kapitalet, överheten och alla vi andra (2018) visar Göran Therborn, professor i sociologi vid Cambridge University, att 1980 innebar en avgörande vändpunkt i den svenska välfärdsstatens utveckling. Efter närmare 120 år av minskade inkomstklyftor och ökad social jämlikhet så var 1980 en vändning i motsatt riktning. Detta är knappast unik för Sverige, men Therborn kan konstatera att landet idag är Nordens mest ojämlika klassamhälle med Västeuropas värsta förmögenhetskoncentration i händerna på ett litet fåtal. Detta nya skattefrälse äger en sammanlagd förmögenhet som motsvarar halva landets BNP.

Detta måste ses som svaret på varför könsmaktsförtrycket har kunnat bestå eller intensifieras under en period då jämställdheten i samhället har ökat. Samtidigt som kvinnorna har gått framåt, socialt och professionellt, så har männens privilegier kunnat bevaras eftersom kön och ras/etnicitet har blivit allt mer avgörande på arbetsmarknaden. Det är den könade och etnifierade arbetarklassen som är mest utsatt i dagens skärpta och brutaliserade klassamhälle. Att jämställdheten är ojämlikt fördelad gäller inte minst i kulturlivet, vilket #metoo, #konstnärligfrihet och andra upprop tydligt har visat.

Människor agerar inte alltid efter sociala strukturer, men även när vi försöker bryta med dem (som konstnärer ofta gör) så tenderar detta att ske inom ramen för vad vi lär oss att uppfatta som naturligt och bra. Kan man säga att konsten har bidragit till att naturalisera den nya ojämlikheten? Ja, ur minst tre aspekter: 1) Genom att ständigt lyfta fram borgerliga ideal som individualism, självsäkerhet och risktagande som alla har det gemensamt att de förutsätter att materiella resurser alltid finns till hands. 2) Genom att bekräfta de strukturer som gör att överhetsprivilegier, kompisrelationer och mygel blir avgörande för individers möjlighet att hävda sig som kulturskapare. 3) Genom att bidra till att etablera en smakhierarki där berättelser och bilder som utgår från en position av social utsatthet får låg status, medan de som skildrar tillvaron ur en överhetsposition får hög status.

Låt mig illustrera med ett exempel. Eftersom Arnault ingår i kretsen kring postmodernismens husorgan, tidskriften Kris, så har vissa velat se den intellektuella miljön som grogrund för ett svaghetsförakt som möjliggjorde övergreppen på Forum. Det finns en poäng i detta, eftersom Kris var central i kulturlivets rörelse bort från 70-talets engagemang i solidaritet och jämlikhet. Däremot blir analysen missriktad om den bortser från den sociala aspekten. Att kulturarbetare läser kontinental filosofi är inte ett problem. Om de däremot ser sig som del av en elit, så är steget inte långt till tron att det finns särskilda privilegier som gäller bara för dem, men inte för andra.

Problemet med föreställningen att konstnärerna skulle vara del av ett privilegierat skikt är att den bygger på en ideologisk villfarelse. Det finns framgångsrika konstnärer, men konstnärer som grupp är i realiteten inte del av samhällets maktbas. Tvärtom så är de ett illa organiserat kollektiv med ytterst begränsat inflytande över sin egen arbetssituation. De konstnärer som ändå väljer att agera som om de tillhörde överheten kan därför aldrig vara något annat än tragiska stackare.

Betyder det att vi ur motsatt synvinkel ska kräva en konst som är politiskt föredömlig? Inte alls. En medveten konst som vill undervisa oss om ett eller annat kan ytterst inte göra annat än bekräfta föreställningen att kulturens budskap formuleras ovanifrån, ur lärarens, auktoritetens eller myndighetens position. En sådan konst kan egentligen inte göra annat än att bidra till den ojämlikhetens estetik vars grundläggande egenskap är att den formuleras på överhetens premisser, oavsett om den hyllar konstnären, finansmannen eller gentlemannen som vägledande för allmänhetens fostran. 

Det viktiga med domen mot Arnault är att den visar att han var kapabel till de handlingar som så många har vittnat om. Det är en seger för kvinnornas möjlighet att träda fram och vittna när de har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Men ska vi lära något av detta så menar jag fallet måste ses som ett uttryck för hur ojämlikheten förvanskar människors relationer och själsliv. Hela miljön kring Forum, med dess vurm för klassisk musik och poesi, framstår som en grotesk spegelbild av ett samhälle som har gjort sig blint för det eskalerande klassförtrycket, för inkomstklyftorna och förmögenhetskoncentrationen, i «världens mest jämställda land». Det finns ingen social determinism, men så länge ojämlikheten består så är det tämligen uppenbart att maktarrogansen och förtryckarmentalitet kommer att hitta nya vägar in i kulturen.

Poängen är att detta inte är något som ligger bakom oss, utan tvärtom ger en föraning av de politiska och sociala motsättningar som ligger framför oss. Det finns inget recept för hur konsten ska hantera den situationen. Varje individ måste avgöra vilken grupp hen ska identifiera och solidarisera sig med. Däremot menar jag att vi måste vara beredda att dra skiljelinjen mellan en konst som bryter mot samhällets hierarkier och en som inte gör det, mellan en konst som svara mot ett ideal om jämlikhet och en som inte gör det. För egen del så tror jag att det är på den nivån som konsten har en roll att spela under de närmaste åren.