Musiken för oss samman

I sitt verk för IHME-festivalen i Helsingfors vänder sig Henrik Håkansson till musikens intuitiva dimensioner för att utforska erfarenheten av att vara en insekt.

Henrik Håkansson, The Beetle (från IHME-festivalen i Helsingfors), 2018.

Den svenska konstnären Henrik Håkanssons film The Beetle – producerad av IHME, en av Finlands största festivaler för samtidskonst – varierar halvt berättande med icke-narrativa sekvenser. Trots sitt experimentella format visades det 82 minuter långa verket som en långfilm under festivalen; filmaffischerna och den cinematiska inramningen tycktes antyda att hylochares cruentatus gjorde ett framträdande som filmstjärna.

Denna art av skalbagge troddes vara utdöd men återupptäcktes 2004 i Vanda utanför Helsingfors. Genom att utforska skalbaggens subjektivitet refererar Håkansson till det nutida intresset för posthumanistisk och ekokritisk konst. Exempelvis används narrativa sekvenser i filmen för att förklara hur skalbaggen kan tänkas uppleva världen. Samtidigt har Håkansson arbetat med miljöfrågor i sin konst sedan tidigt 1990-talet, och bitvis påminner The Beetle om hans tidigare verk, inte minst genom intresset för musik och ljud.

Henrik Håkansson, The Beetle (stillbild), 2018.

Musiken i The Beetle bygger på en liveinspelning av kompositören och elektromusikern Mika Vainio, som gick bort 2017. De surrande och vibrerande ljuden hörs mellan stillsamma panoreringar av hylochares cruentatus livsmiljö i Rutiån. Därtill har Håkansson har filmat skalbaggen på en yta som gör det möjligt att registrera dess rörelser, och ljuden av skalbaggens hoppande har mixats in i musiken. Det resulterande ljudlandskapet skapar en stark rumslig upplevelse som kulminerar när skalbaggen sträcker på benen och förevisar sina storslagna vingar framför kameran. Den optiskt orienterade mänskliga erfarenheten ifrågasätts av den ljudmässiga representationen av rumslighet och upplevelsen av rummet som resonans.

IHME visade även två äldre verk av Håkansson. The End (2011) följer en fluga i en studiomiljö, medan Birdconcert Oct. 23, 2005 (Carduelis carduelis) Part 1, en beställning från Frieze 2005, återger en konsert med en fink i Londons Royal Academy of Music. Liksom i The Beetle får den djuriske Andre i Birdconcert spela rollen av ett firat subjekt, denna gång som sångdiva. Komiskt nog anspelar fågelns framförande på avantgardets tradition, då den vägrar att sjunga för sin publik.

Henrik Håkansson, The Beetle (stillbild), 2018.

Medan The Beetle och Birdconcert sätter djur i rampljuset har The End en annan dramaturgi. Den accelererande och expressiva musiken skildrar en flugas dödskamp under det att flera andra insekter möter döden i form av en flugsmälla. På sätt och vis är The Fly ett mindre ekokritiskt verk än de andra två. Även musiken speglar en institutionell estetik då den förlitar sig på etablerade berättarkonventioner för filmmusik. Musiken i The Beetle används istället för att skapa ambiens, vilket pekar mot ett filosofiskt förhållningssätt till musiken som koncept snarare än som verktyg för berättande.

Många forskare har påpekat att miljökrisen också är en kulturkris. Genom sin cinematiska form ifrågasätter The Beetle dagens uppfattningar om människans kultur och kulturinstitutioner. Håkanssons är dessutom träffsäker när han samarbetar med musiker och kompositörer för att skildra den icke-mänsklige Andre. Den ekokritiska musiken har potential att skildra inte bara människans intuitiva erfarenhet – av exempelvis sättet som atmosfären påverkas av klimatförändringarna – utan den kan även hjälpa oss att föreställa oss icke-mänskligt liv. Musik förknippas trots allt med en intuitiv och arkaisk erfarenhet som knyter människan och de icke-mänskliga djuren samman.

Henrik Håkansson, The Beetle (från IHME-festivalen i Helsingfors), 2018.

Diskussion