Pilvi Kalhama, före detta chef för privata Gallery Kalhama & Piippo (som nyligen bytte namn till Helsinki Contemporary) tillträdde i juni 2012 som ny direktör för EMMA, Espoo Museum of Modern Art. Kalhama har under de senaste fem åren lyckats etablera Gallery Kalhama & Piippo på Helsingfors scen för samtidskonst, och det är ett av få privata gallerier i Finland som deltar i internationella konstmässor.
Kalhama står nu inför den utmanande uppgiften att lägga nytt program för museet och etablera det internationellt. EMMA öppnade för allmänheten hösten 2006 och ligger i Espoo, tjugo minuter från Helsingfors. Området som tidigare användes av ett tryckeri, ritat av arkitekten Aarno Ruusuvuori, erbjuder över 20000 kvadratmeter åt olika museer, tillfälliga evenemang och kulturhändelser. EMMAs utställningsutrymme är ett av Finlands största med sina 5000 kvadratmeter. EMMA ställer ut ur de egna samlingarna men gör även temporära utställningar av samtidskonst och 1900-talskonst från Finland och resten av världen.
Hur definierar du det moderna och samtida konstmuseets roll i förhållande till den pågående politiska och ekonomiska krisen?
I osäkra tider är museets roll viktigare än någonsin. Ett intressant museem lyfter fram samtida samhällsfrågor så att de kan debatteras offentligt. I det här avseendet bör museet betraktas som ett medium. Ett museum ska erbjuda människor intellektuella utmaningar, men det är också en plats för nya erfarenheter där man tillbringar sin fritid. Det är en vardagslyx, men var och en ska möjligheten att besöka museet.
Vad är din vision för EMMA som konstinstitution? Vilken sorts utställningar vill du utveckla? Hur vill du arbeta med konstpupliker och andra besökare?
Jag tror att det är möjligt att konstruera olika nivåer av narrativ inom samma utställningar, så att de engagerar både de konstspecialister och vanliga besökare. Den stora frågan är hur man medierar utställningar för olika publiker. Min vision är att EMMA ska bli ett dynamiskt och centralt Nordiskt museum som erkänns av en internationell konstpublik. Målsättningen är även att samarbeta med internationella konstinstitutioner.
Museets program måste bli bredare än förut: vi kommer att göra utställningar från modernism till nya projekt, och vi kommer att kuratera videoprogram såväl som tematiska utställningar av samtidskonst. Jag vill även arbeta med konstnärer som ännu inte har slagit genom. Och jag är intresserad av att kommissionera nya verk från konstnärer. Dessutom är det av största vikt att parallella utställningar på EMMA befinner sig i dialog med varandra.
EMMA har gjort separatutställningar med konstnärer som Maaria Wirkkala från Finland, Yang Fudong från Kina, Sophie Calle från Frankrike och Shirin Neshcat från USA/Iran. Vilka konstnärer vill du ställa ut i framtiden?
Det finns många. Programmet är något vi fortfarande arbetar med; för närvarande talar vi om koncept och teman, så det är för tidigt för att tänka på enskilda utställningar. Det finns många framstående samtida konstnärer vars arbete jag verkligen respekterar: Olafur Eliasson, Tacita Dean, Per Maning och Renée Green för att bara nämna några stycken. För sådana konstnärer kan EMMAs före detta industribyggnad vara intressant för platsspecifika verk. Å andra sidan kan urvalet av konstnärer också baseras på vem som är med i EMMAs samling, till exempel William Kentridge.
Vilka har varit EMMAs styrkor och svagheter sedan starten?
EMMA har ett bra namn på grund av den internationella konst som har ställts ut. EMMA har också goda resurser. Enligt min åsikt måste EMMA genom sina utställningar profilera sig som modigare, färskare och mer annorlunda. Man kan inte ta det rådande läget för givet; för att kunna ha större inflytande över samhället behöver vi mer resurser, vilket är en utmaning i dessa tider.
Vilken ställning vill du ge EMMA som ett modernt konstmuseum i Espoo i förhållande till andra museer i Finland – till exempel i förhållande till Kiasma, Museum för samtidskonst i Helsingfors?
EMMAs stora utställningsutrymmen gör det möjligt att genomföra storskaliga utställningar. Eftersom EMMA inte ligger i stadens centrum tillbringar folk dessutom längre tid på utställningarna enligt besökarstatistik. Samlingen är unik i Finland. Särskilt för en utländsk publik erbjuder den permanenta samlingen ett internationellt sammanghang för att uppleva finsk konst. Den kanske viktigaste skillnaden gentemot Kiasma är att en besökare på EMMA alltid upplever någonting som är bekant från historien. Parallellt med det ställer vi ut samtida konst, vilket skapar nya utmaningar för besökare. Detta i kombination med den imponerande arkitekturen gör besöket till en helhetsupplevelse.
Finns det några nordiska och internationella museer som har fungerat som referenspunkter för dig i arbetet med EMMA?
Louisiana i Danmark är ett bra exempel på ett framgångsrikt museum som ligger utanför en stads centrala delar. Sådana exempel visar att folk är intresserade av konst – man måste bara veta hur man ska få folk att resa en relativt kort sträcka.
Förslaget att bygga ett Guggenheimmuseum i Helsingfors skapade stor debatt i våras. Helsingfors stadsfullmäktige röstade emot byggandet av ett sådant den här gången. Vilket slags konstaktörer behöver Helsingforsregionen i din mening?
Man måste förstå och investera i vad som är unikt för Finland. Det pratas mycket om innovation, men om vi vill ha någonting som redan finns någon annanstans så ägnar vi oss snarare åt imitation. Helsingfors behöver bli mer internationellt och samarbeta mer internationellt, men samtidigt måste vi våga skapa något av egen kraft. Jag är glad för att leda ett museum med en unik arkitektur, och jag hoppas att det innehåll och de begrepp som EMMA skapar kommer att upplevas på ett så dynamiskt visa att det blir en intressant samarbetspartner internationellt sett.
Hur ska man beskriva utvecklingen inom samtidskonsten och samtidskonstinstitutioner i Finland under de senaste tio, femton åren ur ett nordiskt och internationellt perspektiv? Vad har varit negativt och vad har varit positivt?
Mycket har gått framåt inom konstens område. Det är till exempel mer heterogent; det finns fler konstaktörer och galleriscenen är mer utvecklad och mångformig. Nästan alla finska konstnärer arbetar internationellt. För närvarande skulle jag vilja se ett ökat samarbete mellan nordiska och baltiska konstinstitutioner. Det skulle skapa fler arbetstillfällen för konstnärer. Jag längtar efter en tid av ett aktivare nordiskt samarbete.
