Moderna Museet lanserer et tredje ønskemuseum

Denne helgen åpner den ambisiøse utstillingen Efter Babel på Moderna Museet i Stockholm. Den er kuratert av museets leder og nestleder, Daniel Birnbaum og Ann-Sofi Noring, og består av ni kunstnere, de fleste med splittet geografisk tilhørighet:

Installasjonskunsteren Georges Adéagbo kommer fra Benin men er basert i Tyskland. Poeten og maleren Etel Adnan kommer fra Libanon, startet sitt forfatterskap i Frankrike og er nå bosatt i California. Kader Attia vokste opp i Algerie og Paris’ forsteder. På samme måte har filmskaperen Yael Bartana tilhørighet både til Israel og Nederland, Paul Chan til Hong Kong og New York, Simon Denny til New Zealand ogi Tyskland, Rivane Neuenschwander til Brasil og England og Haegue Yang til Sydkorea og Tyskland. Den eneste kunstneren i utstillingen som bor og arbeider i sitt hjemland er Michelangelo Pistoletto.

Disse kunstnernes geografiske forflytninger er naturligvis et reultat av kunstfeltets sosiale og økonomiske logikk, ikke minst de linjene som går fra tidligere kolonier til utdanningsinstitusjoner i Vesten. Men de er også et uttrykk for den globaliserte situasjonen i verden generelt etter 1989. Efter Babel er Moderna Museets forsøk på å tolke denne situasjonen innenfor rammen av et moderne kunstmuseum, og det er først og fremst språket og poesien som utgjør stammen i prosjektet. I dette intervjuet med Kunstkritikk forteller museets direktør Daniel Birnbaum om idéen bak utstillingen, samtidig som han benytter anledningen til å lansere Moderna Museets nye, store satsning, det tredje ønskemuseet.

Med det første ønskemuseet i 1963 fikk Moderna Museets kjøpt inn en rekke moderne klassikere til samlingen. Det andre ønskemuseet ble lansert i 2006 for å komplettere samlingen med verk av kvinnelige kunstnere. Det tredje ønskemuseet – som Daniel Birnbaum lanseres her – skal omfatte «konstnärer som representerar en större värld».

Jonas Ekeberg: Efter Babel er den første internasjonale tendensutstillingen i dine fem år som leder av Moderna Museet. Er det en utstilling som skal ses som et bidrag til Moderna Museets betydningsfulle historie av slike utstillinger, f.eks. Rörelse i konsten (1961), Implosion – Et postmodernt perspektiv (1987) og Efter Muren – Konst och kultur i det postkommunistiska Europa (1999)?

Daniel Birnbaum: Jag tror att man kan säga att det är andra gången sedan Ann-Sofi Noring och jag tog över ledningen som ett tema dominerar museet som helhet, men det är två rätt olika projekt. Sommaren 2012 gjorde vi utställningen Explosion med fyrtiofem konstnärer som alla rörde sig mellan måleri och performance, från Niki de Saint Phalle och Carolee Schneemann till Adel Abdessemed och Francis Alÿs. Utställningen fortsatte ut i trädgården med Yoko Ono, som hade en egen liten konceptuell presentation, och frijazz av Neneh Cherry i Buckmister Fullers ”Geodestic dome”, som fungerade som en performance-scen hela sommaren. Jag tror att alla som besökte museet förstod att dessa delar – Explosion, Yoko Ono’s Grapefruit, Bucky Dome – hörde samman i en experimentell konstellation. Ja, det som är spännande med ett museum är att man kan koppla ihop små och stora utställningar med andra slags händelser. Det är det vi försöker igen med utställningarna Efter Babel, Poesin kommer att göras av alla! och det digitala poesiprojektet 89plus som mellanlandar i Stockholm men äger rum i den digitala sfären lika mycket som i det fysiska rummet. Jag hoppas förstås att detta lite labyrintiska projekt, som består av en utställning som innehåller flera andra utställningar, lite som en kinesisk ask, ska bli spännande för publiken och inte bara förvirrande. Den har dessutom tentakler ut i resten av museet: två ganska omfattande solo-presentationer av Akram Zaatari och Adrían Villar Rojas i andra delar av museet lever sina egna liv men hade i princip kunnat vara en del av Efter Babel. Vi har också låtit vissa konstnärskap i utställningen – som Paul Chan och Georges Adèagbo – dyka upp igen i samlingssalarna. Till detta kommer en rad konferenser, poesi- och dansarrangemang. Ingen kommer att se alla dessa saker, men den som tycker att den här typen av experimentella projekt är kul kommer att ha fullt upp denna sommar här i Stockholm. Om detta blir lika inspirerande som en gång Rörelse i konsten, det vet ingen. Men det är första gången många av dagens viktigaste konstnärer visas i Norden, som Etel Adnan från Libanon. Hon borde för övrigt tildelas Nobelpriset i litteratur.

Da Lars Nittve gjorde Implosion – Ett postmodernt perspektiv i 1987 var det nesten en selvfølge at ingen nordiske kunstnere var med i utstillingen, det fantes helt enkelt ingen sterke nordiske kunstnere i linjen fra Duchamp via Warhol til Cindy Sherman. Men hvorfor er det ingen svenske eller nordiske kunstnere med i Efter Babel?

Det är intressant hur konstlivet har förändrats sedan 1980-talet, då den nordiska konsten faktiskt var rätt isolerad. Idag är det självklart att vi inte behandlar svenska konstnärer på annat sätt än exempelvis tyska eller amerikanska. Just nu hänger ett verk av Runo Lagomarsino, som växte upp i Skåne, vid sidan av Doris Salcedo och Jimmie Durham i museet. I Efter Babel vimlar det av nordiska konstnärer, som Mette Edvardsen, Alma Söderberg och en enorm mängd poeter. Men de bidrar på olika sätt till den sfär som utgör de kollektiva fantasiernas. Runt tornet, som tar den största platsen, har vi placerat åtta större verk. Att ha mer än en europeisk konstnär bland dessa kändes inte rimligt. Det var annorlunda med Explosion, som hade fyrtiofem konstnärer, bland annat Olle Bonniér och Anastasia Ax från Sverige.

I katalogen til Efter Babel tar du utgangspunkt i utstillingen Poesin måste göras av alla! Förändra världen!, som ble vist på Moderna Museet i 1969. Med dette utgangspunktet drar du linjen fra 1900-tallets avantgardebevegelser og studentopprøret i 1968 til 1989 og globaliseringskreftene som er virksomme i vår tid. Hvordan bidrar de ni kunstnerne i utstillingen til å utdype dette temaet?

Det som knöt samman Poesin måste göras av alla! var drömmen om kollektivt skapande, om ett klasslöst samhälle och om en konst som ingen kan äga, en idé den utställningen följde från det ryska avantgardet fram till 1968-revolutionens förkastelse av konsumtionssamhällets sista fas som ett spektakel. När internet var något helt nytt omgavs det av lika utopiska förhoppningar. 1989 var det år som nätet föddes, samma år förändrades världspolitiken genom Berlinmurens fall och en rad andra händelser som skrev om hela världsordningen. Även konstlivet förändrades i ett slag och bröts sig ur sina västerländska begränsningar. Alla konstnärerna som är med i utställningen är på olika vis typiska för denna värld som ännu på 1990-talet framstod som exotisk i Europa. De lever ofta mellan flera städer och slår broar mellan språk och kontinenter. Det gäller George Adéagbo och Kader Attia, Yael Bartana och Paul Chan, Rivane Neuenschwander och Haegue Yang. Inte sällan handlar deras konst om ett slags mer eller mindre omöjliga översättningar. Etel Adnan, nog fortfarande mer känd som poet, har levt sitt redan nittioåriga liv mellan en mängd språk och har skapat något väldigt eget ur denna språkliga mångfald.

Poesin måste göras av alla! Förändra världen! omfattet Iatmul-folket på Ny Guinea og studentopprøret i 1968 som en slags utopiske alternativer eller korrektiver til kunstfeltet. De ni kunstnerne som deltar på Efter Babel er derimot vel etablert innenfor det internasjonale biennale- og institusjonskretsløpet. Finnes det en utopisk komponent i Efter Babel?

Poesin måste göras av alla! lyfte fram en rad utopiska ögonblick eller konstellationer. Men inte sällan slår utopin över i dystopi. Det gäller inte bara det ryska experimentet med samhället som totalt konstverk utan säkert också den digitala utopin som förkunnades några år efter internets upptäckt år 1989: i början dominerar uppbrottsstämningens optimism och drömmen om en ny zon befriad såväl från kommersialismens som från den repressiva politikens begräsningar, en värld som tillhör alla och ingen. Det dröjer inte länge förrän hotfullare scenarier gör sig påminda och det blir snart uppenbart att det globala nätet inte bara erbjuder löften utan också hot, att det inte bara är ett forum för fritt och kreativt utbyte utan också det perfekta redskapet för kontroll och övervakning. Ja, denna dialektik mellan storslagen optimism och dystopi tycks återkomma i de flesta utopiska ögonblick, den värld som öppnar sig efter året 1989 är inget undantag. Simon Denny är en av de konstnärer som mest intensivt sysselsatt sig med nätets mörkare sidor och som vet mer än de flesta om det globala panoptikon vi idag alla får finna oss till rätta i. Jämfört med det Snowden-projekt som han visar i Venedig denna sommar kan hans torn kanske te sig optimistiskt. Inne i tornet presenteras också poesi, läst av levande poeter och i tryckt form. 89plus är ett expansivt poesiprojekt, ett slags ”open call” som handlar om de möjligheter den digitala världen möjliggör. Bland annat kommer man att skapa tusen poesiböcker av tusen unga författare från hela världen, de första tvåhundrafemtio kommer att presenteras fysiskt i tornet och på digitala skärmar.

Så den utopiske komponenten er poesien? Det er der vår mulighet ligger?

Ja, jag är helt säker på att Édourd Glissant har rätt i att det kan uppstå nya poetiska möjligheter i mötet mellan kulturer och språk, det han talar om som «creolisation». Den idé om poesi som presenteras i vår utställning begränsas inte till penna och papper utan involverar alla teknologier, obsoleta lika väl som nya och ännu inte helt etablerade. Att Kenneth Goldsmith kallar hela nätet för ett enda oöverblickbart poem är kanske en retorisk utsaga, men hans tanke att poesin idag lika bra kan ta plats i en ljudfil eller ett youtube-klipp tycker jag är självklar. Att vara intresserad av utopisk dynamik är inte samma sak som att verkligen tro på det omöjliga. Jag är inte säker på att vår tids konst, inklusive den som dyker upp här, är så utopisk, däremot vilar hela denna utställning på idén att det finns en dialektik mellan utopi och dystopi, att visionära ögonblick lätt slår över i sin motsats. Paul Chan är knappast någon naiv optimist, men inte heller en trött cyniker. Han tror på möjligheten att tänka nya tankar.

På samme måte som på 1990-tallet griper dere tilbake til 1960-tallet for å hente modeller for å tenke radikalt om kunsten og verden. Hvorfor kan ikke 70-tallets marxisme, 80-tallets postmodernisme eller 90-tallets sosiale kunst være referansepunkter for å tenke rundt globalisering?

Men Poesin måste göras av alla! var ju en helt igenom marxistisk utställning. Jag skulle vilja säga att den tog klivet in i det tidiga 70-talet. Ja, den är själva upptakten och vandrade också vidare under 70-talet första år. Här var den lite lekfulla och skojiga atmosfären borta som präglade Pontus Hulténs år i Stockholm. Men jag håller med, att gripa tillbaka på 60-talets experimentalism är en smula tjatigt. Men jag tror att sommaren 2012, med frijazz i Bucky Dome och Yoko Ono i träden var ett tydligare exempel på det. Efter Babel försöker reflektera konstlivet idag, 2015, och lyfter fram några av de konstnärerna som är nyckelfigurer i samtiden. När började samtiden? kan man undra. Ett retoriskt svar som denna utställning ger är att mycket förändrades 1989, året då nätet uppfanns. Men det är egentligen bara Simon Dennys torn som utgör scenen för 89plus och som handlar om den digitala verkligheten, de andra konstnärerna sysslar snarare med ett slags översättningsarbeten mellan olika språk. Hos Neuenschwander’s skapas alfabet och koder som innefattar alla sinnen och andra väsen än människan, hos Chan har språket perverterats så att vi inte förstår oss själva. Ett gemensamt drag hos alla dessa konstnärer är intresset för språk, kartor och geografier som är mer omfattande än den euro-amerikanska axel som ligger till grund för Moderna Museets samling och som dominerat majoriteten av utställningarna tills ganska nyligen. Just nu ser museet annorlunda ut, men vi är ett närmast paradigmatiskt västmuseum. Men som det heter i Yael Bartanas bidrag: ”And Europe Will Be Stunned.”

Ett av poesiprosjektene i tilknytning til Efter Babel er 89plus, poesi skapt av «poeter, konstnärer, författare, arkitekter, filmskapare, musiker, formgivare, koreografer, forskare och teknologer» – alle født etter 1989. Hva er karakteristisk for språket til denne nye generasjonen kunstnere, ikke-kunstnere og poeter?

89plus är, som jag förstår det, ett sätt att finna ett svar på just den frågan. Vi får se, jag har ännu inte ens sett många av de filmer och texter som skickats in.

Et lignende prosjekt er OEI Poetry Area, en presentasjon av tolv svenske poeter under tretti den 28. august. Hvilken betydning har poesi- og kunstprosjektet OEI for nordisk kunstliv, og hva venter du av dette arrangementet?

Jag uppfattar tidskriften OEI som en av det svenska kulturlivets mest dynamiska och originella aktörer, närmast heroisk i sin ambition att utgöra en plattform för de viktigaste litterära experimenten såväl i Norden som i helt andra delar av värld. Att vi ville involvera dem var självklart, och det ville också Kenneth Goldsmith som är mån om att skapa rätt samarbeten med det lokala litterära livet. Att se OEI som lokala kan låta märkligt med tanke på deras utblick, men de publicerar på svenska.

Etter 1989 oppsto begrepet «det tidligere Øst-Europa». Først ti år senere, etter årtusenskiftet, kom motbegrepet «det tidligere Vest-Europa», tydeligst formulert i prosjektet Former West, som ble startet i 2006. Eventprogrammet til Efter Babel omfatter også konferansen After the West – der dere skal diskutere muséets utfordringer i en ny, global situasjon. Kan du si hvordan Efter Babel kan passer inn i dette? Hvordan påvirker det internasjonale biennale-kretsløpet og det globale kunstmarkedet Moderna Museets samling?

En av de första stora utställningarna av samtidskonst som jag såg var Kasper Königs Westkunst i Köln 1981. Då var jag i tonåren. Idag är jag ansvarig för en av Europas mest exemplariska samlingar av modern konst från Picasso och Duchamp till Warhol och Cindy Sherman. Under senare tid har vi varit extremt aktiva vad gäller ambitionen att utvidga Moderna Museets samling med kvinnliga konstnärskap. Och under de senaste åren har vi strategiskt gjort något fler utställningar med kvinnliga konstnärer än med manliga. Men kanske är det en ännu större utmaning att öppna samlingen mot en större värld än den som standardberättelsen om modernismen tar som utgångspunkt. Med Efter Babel och alla de mindre projekt och presentationer som omger utställningen kulminerar vårt försök att vara ett öppet museum i en större värld. Ibland har vi gjort stora satsningar för att stärka samlingen i en viss riktning. Önskemuseet på 1960-talet handlade om att få fram ekonomisk medel för att köpa en grupp centrala europeiska modernister, alla män. Detta följdes av ett andra önskemuseum som gällde centrala kvinnliga konstnärskap. Om vi vill vara en samling med relevans för vår tid måste vi idag dra igång ett nytt sådant initiativ, ett tredje önskemuseum. Ja, härmed är det officiellt, Moderna Museet inleder idag arbetet med ett tredje önskemuseum som gäller konstnärer som representerar en större värld!