Det var nog fem år sedan Jenny Källman senast hade en soloutställning i Stockholm. Nu har hon två, samtidigt och de är väldigt olika. Medan (we have our own song) på Konstakademien är utpräglad projektionsbaserad installationskonst, visas i Eyes and Ears på Björkholmen Gallery (i samma byggnad) fotografier på det sätt som dominerade innan postmodernismen: gamla hederliga silvergelatinprintar omgärdade av passpartout!
Jag har under de här åren saknat Källmans stämning. Hennes foton ger mig ibland samma intryck som när jag tänker på ett visst sportlov i högstadiet: jag var hemma på mitt rum och läste en tjock pocket och lyssnade på musik, hela veckan. Ett distinkt minne av livskänsla, men utan detaljer: inga episoder ur boken, inga refränger – men soundet och en miljö (himmel och hav, ljuset, luften), färgen i mitt rum, ljuset utanför. Varje detalj är en kuliss för själva minnet av upplevelsen som varken fanns i konstverken eller i rummet, och kanske heller inte mer än momentant under veckan: känslan av att finnas till, försjunken i liv som boken och musiken framkallade ur situationen.
Något liknande uppfattar jag som Källmans motiv: upplevelser av det som närvarar i upplevelsen av musik, förälskelse, samvaro eller konstverk, snarare än den sedda och hörda realiteten. Mellan närvaro och minne, mellan faktum och dokumentation finns en poetisk värld, ofta belägen på lätt avskilda platser i det offentliga rummet där man kan råka bli inåtvänd till och med i grupp – we have our own song. Kameran, har hon sagt, fångar man spöken med.
Från den ena kortändan av salen i Konstakademin projiceras en animation på den andra kortväggen. Till största delen är det bara ett vitt ljus, men där rör sig en större svart rund figur, och några mindre som vrider sig kring sina egna axlar. Eller om man inte vill gå på den tredimensionella illusionen: de mindre formerna förändras från cirklar till ovaler till vertikala linjer. Sedan blir de ovala och åter runda igen. Alla svarta former rör sig horisontellt, och när de mindre går in i den stora blir de vita.
Det påminner om abstrakt experimentfilm från 30-talet, kanske. Men man ser den inte så väl, för mellan projektorn och väggen hänger drygt femton runda fotografier fritt, var och en fäst med en lina i taket, vilket tillåter också dem att vrida sig kring sin axel. De flesta är ovanför skallhöjd, men någon nästan ända ner vid midjan på mig. En del negativvändingar har använts. Jag antar att fotoälskare rynkar på näsan åt ett så enkelt knep, men varför skulle man avstå från det när det är fantastiskt att titta på ögon som ser ut att lysa? På två av bilderna har inversionen lett till att ett par händer ser ut att greppa om kanten av ett ljust hål för att ta sig upp – som för att ta sig ut ur ett tillstånd av lycka. Baksidan av bilderna utgörs av speglar, vilket gör att de dels reflekterar ljuset till stora runda ljusa punkter som vandrar främst längs långväggarna, och dels kastar lika runda, ofattbart mörka skuggor på kortväggen där de går in bland animationens former. Skuggorna är ännu mörkare än de projicerade svarta formerna, så svarta att de får en egen, nästan materiell, närvaro.
Det är som om den synliga verkligheten bara var projektioner på ett kompakt mörker. Skillnaden mellan fotona i rummet och i animationen upphävs, precis som den mellan projektionen och väggen. En del av bilderna visar ansikten, men inte porträtt riktigt eftersom de är så överexponerade att ansiktsdragen på vissa är helt försvunna. Andra bilder tyder snarare på fragmentering: en ungtjej-mun med tandställning på en, som fotad av en övervakningskamera. Ansikten utan ansiktsdrag och ansiktsdrag utan ansikten – bilderna liksom flyger omkring utan materiell ordning. Då och då sprids ett lila ljus som kommer sig av att en spegel som reflekterar ljuset samtidigt också återger något av de snurrande fotografierna som har fått inslag av lila färg. Ljuvt flummigt.
En del av de ljusa reflektionerna är streckmönstrade (en effekt av spegelmaterialet, tydligen) så att de påminner om Perstorpsplattor – vilka under det sjuttiotal som besjälar fotona var hemskt vanliga på bord. Det ger hela installationen en karaktär av folkhemspsykedelia.
Källman har på vernissagen fått indiebandet Les Big Byrds att spela i installationen. De sitter nedanför fotona och spelar utan avbrott i 45 minuter. Det är packat. Under den första halvtimmen tänker jag att det nog skulle ha funkat skitbra en vanlig onsdag när det är tre besökare där, men att den stillastående massan kväver installationen. Men av någon anledning släpper det – kanske för att den orörliga publiken verkar lugnande på bilderna, som sakta upphör att snurra. Då märker man att musiken stiger upp mot dem och omsluter dem i indefinit händelselöshet att kontemplera dem i. Det vill man bara fortsätta med – den känslan av tid är kongenial med Källmans bilder.
Men sedan händer ytterligare en stor sak! När det är över och alla vänder ryggen åt installationen och går ut ur rummet så sätts bilderna i rörelse igen och reflektionerna börjar vandra. Läxa: först när kropparna drar sig tillbaka kommer bilderna till liv och rörelse. Kanske är installationen en allegori över mörkrummet och den poetiska världen.
Printarna på galleriutställningen förmedlar även de en mörkrumsnära upplevelse av fotomaterialitet. Jag försöker i fotona återfinna den där upplevelsen av svärta, som jag innan hade fått från skuggorna på väggen. Den finns nog där, men jag känner mig avtrubbad av installationen jag just har sett; skulle behöva en lupp för en seriös besiktning av kontrastkärpan…
Man känner igen en del från installationen (visst är väl Eyes and Ears med på bägge?), och rent generellt är det samma värld – ändå slås jag av häpnad framför en bild som jag tror mig ha sett i Källmans tidigare produktion: en bild av två tonåringar som hänger vid en vägg täckt av ett mönster tecknat av ett naket träds skugga (Electric, 2023). Här har hon inverterat bilden, så att de ser ut att självlysande finnas till i ett tyst blixtnedslag. Och det är ju bara en person, och dennes skugga tecknad i starkt ljus. Hela den svenska dokumentära tradition som för 35 år sedan brukade visas inom likadana passpartouter, för att signalera «se upp, konst!», vänds här ut och in och visar sig som magisk realism. Det magiska är inte det som finns i den poetiska världen, utan seendet man får där.
