Politikernas plötsliga beslut att lägga ner eller «rekonstruera» Lunds konsthall har väckt engagemang på alla nivåer i konstlivet, lokalt såväl som i Norden och internationellt. Facebookgruppen Stop the closing of Lunds konsthall har i skrivande stund över 4000 medlemmar. Där utbyts kunskap och diskuteras hur motstånd ska organiseras. Vid ett möte på Skånes Konstförening grundades igår kväll Nätverket till stöd för Lunds konsthall, som samlar information, skriver debattartiklar och initierar en namninsamling i protest mot politikernas beslut.
Det är svårt att inte se det som händer i Lund som del av ett välbekant mönster. Förra året var det landets kulturtidskrifter som angreps av den borgerliga Alliansen, som i ett svep ville minska tidskriftsstödet med 80 %. Omfattande protester från landets kulturarbetare avstyrde i sista stund beslutet. Även styrelsen för Kalmar Konstmuseum tvingades i våras att backa efter stor uppslutning kring chefen Bengt Olof Johansson, som hade sparkats på osakliga grunder. Engagemang och organisering ger resultat.
Samtidigt är det djupt oroande att det gång på gång krävs organiserat motstånd för att försvara våra offentliga institutioner mot politiska angrepp. I den museiutredning som nu är på remiss, ingår en ny museilag som ska stärka idén om armlängds avstånd mellan politiker och museer på statlig och kommunal nivå. Lagen föreslås träda i kraft 2017, och frågan är hur många politiker som nu ser skäl att skynda på kortsiktiga och kulturfientliga beslut. Hur många liknande angrepp har vi att vänta innan den nya lagen träder i kraft?
Problemet i Lund verkar handla om att konsthallens byggnad skapar lystna blickar i en kommun där det råder brist på lokaler för kulturverksamhet. Att konsthallens publik dessutom till stor del består av tillresta från regionen, öppnar för politiker att ställa intressen mot varandra, istället för att försvara kulturpolitiken som en kostnad (samma metod användes då barn- och ungdomskultur ställdes mot vuxnas läsande under tidskriftskrisen förra året). Oavsett vad som eventuellt kortsiktigt skulle vinnas på att samordna kulturverksamheterna med konsthallen som bas, så skulle förlusten på längre sikt vara oöverskådlig.
Att Lunds konsthall även framöver har möjlighet att genomföra ett kvalificerat utställningsprogram är absolut nödvändigt för dess funktion i stadens intellektuella, konstnärliga och demokratiska liv. Samtidskonsten behöver rum där den kan synliggöras och verka på sina egna villkor. Att prioritera bort konsthallens självständighet kommer att göra stor skada för kulturlivet, inte bara i Lund utan i hela regionen.
När intolerans och kulturella motsättningar växer hör de offentliga institutionerna till det viktigaste vi har. De ska skydda oss mot den kortsiktighet som alltid hotar när profiten får styra på marknaden, och vara fristående från den politiska makten för att uppfylla sin demokratiska funktion som platser för ett kritiskt, självständigt tänkande. Förra året var det högern i Lund som angrep konsthallen. Nu är det Socialdemokraterna och Miljöpartiet som underminerar verksamheten, om än med den borgerliga minoritetens budget, framröstad med stöd av Sverigedemokraterna.
När en populistisk politik genomförs så kan det möjligen kvitta vilket parti som står för besluten. Samtidigt är det hög tid att granska hur ett extremistiskt parti i minoritet kan bidra till att förskjuta beslut och prioriteringar, även på kulturpolitikens område.
