«Poesin säger alltid det väsentliga», skriver den franske filosofen Alain Badiou, som menar att poesin och kommunismen förenas av ett essentiellt samband: «en spänd, paradoxal, våldsam kärlek till det gemensamma livet». Vad är i så fall det väsentliga? I en föreläsning från 2014 framhåller Badiou att den kommunistiska poesin från tiden för det spanska inbördeskriget (Neruda, Brecht) visar att det väsentliga hos kommunismen inte är «grymheten hos en stat, byråkratin hos ett parti eller dumheten hos den blinda lydnaden». Poesin visar istället att kommunismens idé är «kärleken till det enkla livet hos människor som är drabbade av ojämlikhet och orättvisa», liksom drömmen att resa sig ur de svåra omständigheterna – «en tålmodig heroism» och «en strävan efter livets rikedom för alla.»
Att sambandet mellan kommunism och poesi skulle vara essentiellt ska inte förstås som att detta gäller all poesi, men däremot som att det alltid finns en poesi som visar oss lidandet och förtrycket, å ena sidan, och kampen och den kollektiva tanken, å den andra. En sådan poesi finns eftersom den måste finnas, eftersom den säger det som är nödvändigt att säga. Poeten är den som strävar efter att formulera det väsentliga i språket, som försöker säga det som språket tycks oförmöget att säga, men som det ändå måste finna en väg att uttrycka: inte ett våldsamt eller monstruöst krav, utan medlidandet, kampen och gemenskapen – «det eviga tålamodet hos de förtryckta i alla tider.»
Jag läser Badiou parallellt som resultatet av det amerikanska presidentvalet kablas ut till bestörtning, ilska och sorg hos många – och till glädje, jubel och tillförsikt hos andra. Vad vi har fått är en våldshetsande, protektionistisk, misogyn och rasistisk amerikansk president som har burits fram av en folklig rörelse med tillräcklig kraft för att gå emot hela det politiska, mediala och finansiella etablissemanget, den amerikanska kapitalistiska eliten. Många menar att vi nu har gått in i en helt ny tid, och att Donald Trumps valseger innebär det definitiva slutet för den världsordning (1989–2016) då den liberala demokratin och den globala kapitalismen regerade tillsammans utan några väsentliga politiska alternativ att förhålla sig till.
Vilken ny global ordning som kommer att uppstå i den gamlas ställe återstår att se. Världen regeras inte längre av idén om en förutbestämd historisk riktning underkastad den delade makten hos den liberala politiska oligarkin och den globala kapitalismen, som Badiou konstaterade i en föreläsning på University of Californa dagen efter presidentvalet. Framtiden ligger plötsligt öppen. Thatchers gamla tes om nyliberalismen som den enda lösningen är inte längre giltig. Vad som däremot står klart är att de politiska massrörelsernas tid är tillbaka. Oavsett hur situationen utvecklar sig i USA så kan Europa under de närmaste åren inte vänta något annat än det definitiva, folkliga genombrottet för UKIP, Frihetspartiet, Front National, Sverigedemokraterna och de andra som kommer att hämta kraft från den amerikanska ultrahögerns exempellösa framgång vid valurnorna.
Har konsten någon roll att spela i den nya tiden? Många menar säkert att det finns mer pressande frågor, men om det verkligen är som Badiou menar, att poesin «alltid säger det väsentliga», så är frågan politiskt motiverad att ställa. Under förra veckans konferens om konstkritik i Stavanger antyddes det att estetisk kritik efter Trump skulle vara som poesi efter Auschwitz, men den tid som nu återkommer är ju i själva verket 1930-talet. Och under de årens bottenlösa politiska och ideologiska kris var konstnärer, poeter och författare del av en månghövdad, internationell motståndsrörelse där försvaret för den spanska republiken var «den historiska händelse som mest intensivt mobiliserade konstnärer och intellektuella från hela världen» (Badiou). Ur motståndet mot fascimen kom också några av tidens konstnärliga mästerverk, som Hemingways For Whom the Bell Tolls (1940) och Picassos Guernica (1937).
Vad som är nödvändigt att förstå är att slutet för den gamla politiska ordningen, också är slutet för den ordning som en mängd kritiska positioner på samtidskonstens fält har tagit som sin förutsättning. Samtidskonsten som vi känner den har vuxit fram som en integrerad del av den globaliserade eran, med dess närmast metafysiska tro på den globala kapitalismen som ett system utan utsida och utan slut. På samma sätt som det politiska etablissemanget nu måste ompröva sina förklaringsmodeller, så kan ingen längre förneka att de etablerade kritiska positionerna och politiska hållningarna i konsten måste tänkas om på nytt. Hela den post-marxistiska, akademiska föreställningen om en undervisande konst som utifrån sin upplysta position skulle utveckla vår kritiska förståelse av det kapitalistiska systemet måste nu omprövas. Konsten behöver en mer omstörtande vision än kapitalismkritiken.
Varför? Därför att den kris vi nu genomlever inte bara är en kris för det ekonomiska systemet, som under finanskrisen 2008, utan en mer djupgående ideologisk kris, en total desorientering för hela det liberala-kapitalistiska ordningen med dess historiska anspråk. För många är bristerna som nu visar sig i detta system ingen nyhet. Det nya är att de iscensätts på världens nivå, utifrån själva positionen för dess mäktigaste ämbete. Makten är inte längre obestämt fördelad mellan finanskapital och politisk oligarki, enligt den modell som vi lärde oss skulle överskugga alla andra framtider. En folklig resning visade sig möjlig, trots allt, i form av den auktoritära, anti-demokratiska rörelsen och dess nya ledare.
Den som nu vill kasta konsten överbord för direkta politiska aktioner kan göra det, och den som vill förskansa sig i seminarierummet kan förstås göra det. Det politiska motståndet måste föras på alla nivåer. Men konsten är inget reservat som begränsas av den ena eller andra politiska positionen, och det väsentliga är att nu göra plats för de uttryck som kan berätta om människan i hela hennes sårbara, utsatta och motsägelsefulla situation. För om den nya tiden verkligen innebär en historisk vändning, så är den också en kris för människan, för hennes riktning och bana. Därför måste vi också göra plats för en konst som, faktiskt, vågar ta rollen som propaganda för ett nytt och anständigare liv, och för de politiska idealen om verklig jämlikhet, solidaritet och gemenskap.
Det är på den punkten jag föreslår att se närmare på Badious princip om poesin som en gåva till språket, som är gemensamt för alla som talar det. Det är denna gemenskap, communis, som skulle vara det grundläggande skälet till varför poeter är kommunister. Och det är i namnet av en sådan gemenskap som det är nödvändigt att hitta tillbaka till de primitiva begreppen hos den poesi som måste finnas, och som därför kan säga och uttrycka det väsentliga. Vad är det väsentliga? Det som visar oss den lägsta punkten i tillvaron – sorgen, smärtan, underordningen – och ger oss kraft att resa oss från den positionen, med sikte mot en högre strävan. Det är på poesins nivå som konsten kan bidra till att formulera villkoren för en universell gemenskap för alla, och medverka i det politiska motståndet som nu ska mobiliseras.
Om den samtida politiska filosofin har velat reaktivera kommunismens princip bortom vänsterns «långa natt av introspektion och botgöring», som det hette på konferensen Kommunismens idé på Birkbeck Institute 2009 och boken med samma namn från 2010, så måste även konsten hitta tillbaka till det symboliska uttrycket för den politiska frigörelsen. På samma sätt som vi behöver en idé om ett bättre liv, så behöver vi en idé om en större konst. Det skulle vara mitt förslag, i brottet mellan den nya tiden och den gamla: det nödvändiga i att formulera en ny, kommunistisk poetik för den samtida konsten. För ett sådant arbete finns inget program, bara en öppen, poetisk och skapande princip som är helt väsentlig för den stora utmaning och kamp som nu ligger framför oss.