Konceptuella trollkonster på turné

Med popreferenser, New Age och minimalism i bagaget inleder tre unga konstnärer ett ambitiöst utställningsprojekt som ska sprida konceptuell samtidskonst över de nordnorska distrikten, från Harstad till Svolvær. Första missionsstop är Tromsø.

Lars Morell, Phantom Piano, installasjonsfoto.

Det låter som storhetsvansinne. En utställning som pågår på nio olika platser och som byggs platsspecifikt för varje lokal. Men det är precis vad som sker när Josefine Lyche, Anders Sletvold Moe och Lars Morell på uppdrag av SKINN (Se Kunst I Nord-Norge) löper utställningsmaraton runt de arktiska breddgraderna. Under året som följer kommer de att ställa ut i Harstad, Saltdal, Alta, Vadsø, Bodø, Brønnøysund, Sortland och Svolvær.

Första anhalt är dock Tromsø och det man möts av här är en rumslig installation av Lars Morell som bäst kan beskrivas som ett tredimensionellt måleri. Morell har tidigare experimenterat med olika metoder att anknyta till måleriet som historiskt medium och samtidigt undvika dess traditionella kännetecken. I tidigare verk har han exempelvis skapat konkretistiska kompositioner med monokroma polaroidbilder och storskaliga collage. Ofta skapar Morell känslan av att stiga in i och omslutas av en målerisk situation genom att kombinera objekt med särskilda ytkvaliteter som glans, reflektion och transparents.

Lars Morell, Ghost Poem.

Installationen på Tromsø kunstforening består enligt verksförteckningen av tre verk, men det är svårt att tänka sig dem som separata delar eftersom hela effekten består i hur de förhåller sig till varandra, hur skulpturdelarna i rummet kastar skugga över väggmålningarna och hur färgerna relaterar till varandra. En gemensam referenspunkt är även den närmast allegoriska berättelsen om Houdini och 1800-talets illusionskonst, det vi allmänt kallar för trolleri. Som poetiskt element är det väldigt effektivt, för något av den klassiska cirkusens magi som jag upplevde som barn infinner sig genast.

Anders Sletvold Moe, Released Paint (Grayscale).

Anders Sletvold Moe har en något starkare förankring i det konceptuella måleriet och anknyter gärna i sina verk till 1960-talets konströrelser, till minimalismens materialutforskning och konceptkonstens experiment med rummet. Sedan han debuterade 2005 har den vita kubens begränsningar upptagit Sletvold Moe och ett verk som Specular Reflection (Fluid White) sammanfattar detta väl. Ett djupt fyrkantigt hål i väggen med spegelblank botten som först när man står mycket nära och andas på den avslöjar sig bestå av tunn vit vätska. Kopplingen till Charles Rays Ink Box (1986) är förstås oundviklig, men för Sletvold Moe handlar det i högre grad om att närma sig måleriet fenomenologiskt och utmana dess yttersta gränser. Det är i hög grad tydligt i hans andra verk på utställningen. Med Released Paint har konstnären installerat en serie färgburkar i väggen med locket mot betraktaren. I en actionladdad rörelse som föregår innan utställningen öppnar för publiken rycker han loss burk locken och frigör så färgen som slumpmässigt splashar ut på golvet och längs väggen. Den Pollockska gesten är fulländad.

Josefine Lyche, Form From Morf.

Lite som en kontrasterande faktor befinner sig Josefine Lyche. Hennes arbeten söker sig bort från den konventionella verkligheten till en New Age-influerad tankevärld som utforskar medvetandet, alternativa dimensioner och geometriska harmoniläror. I likhet med Morell skapar Lyche en scenisk situation med dramatiskt ljus och reflektioner. The 2×2 case (Diamond Theorem) är en vägginstallation av spegelbitar som återskapar ideala geometriska former, med rötter i platonsk filosofi och antik mysticism, men med estetiska referenser till 80-talets discokultur.

Den något psychedeliska videon med den talande titeln Realisation of the Ultimate Reality är ljudsatt med en samplade verser ur Bhagavadgita från en 70-talsfilm och exponerar vidare geometrin som nyckel till ett högre medvetandetillstånd. Konsekvent lyckas Josefine Lyche bättre än någon annat jag sett att djupborra i en undergroundkultur som är en väsentlig del av 1900-talets idéströmningar, utan att bli vare sig tillbakablickande eller satirisk. Dessutom anknyter Lyche till en äldre tradition av medvetandehöjande konst, med teosoferna, Hilma af Klint och Kandinsky vid förra sekelskiftets början. Här finns en genuin ambition att låta konsten bli meningsfull igen.

Den lite naiva galenskapen i att tre välputsade urbana konstnärer ska sprida sina konceptuella installationer över nordkalotten är imponerande, för konstens universella värde är trots allt en myt. En distriktsturné som denna blir med nödvändighet ett missionsuppdrag. Men jag är inte så säker på att det är upplysning det här projektet för med sig.

Josefine Lyche, The 2×2 Case (Diamond Theorem). Installasjon.

Diskussion