«OUTRIDER is a line of demarcation». Så inleds den amerikanska poeten Anne Waldmans Outrider (2006), som utforskar möjligheten att verka från en position utanför den kulturella mittfåran. En outrider undviker ambition, trohet, belöning, och kan vara många olika saker: hybrid, vittne, visionär, en som rider hästar. Men framförallt är det en marginaliserad position i en allt mer kommersialiserad, våldsam och orättfärdig värld.
Denna tankefigur återkommer i mina reflektioner över Three Moral Tales, en utställning som för samman Joëlle de La Cassinère (b.1944), Ana Jotta (b.1946) och Anne-Mie Van Kerkhoven (b.1951), tre kvinnliga konstnärer som på senare tid har fått ett uppsving sent i sina karriärer. Det är en fördröjning som har med kön att göra, något som flera av Malmö Konsthalls senaste utställningar, med konstnärer som Siri Aurdal, Charlotte Johannesson och Ruth Wolf-Rehfeld, också har vittnat om.
I det har fallet kan det fördröjda intresset också bero på en position av vägran som dessa konstnärer har gemensamt. Det betyder inte att de har haft samarbetssvårigheter eller att de skulle ha dragit sig undan konstlivet, för att återvända vid ett senare tillfälle. Enligt pressmeddelandet har de «under sina karriärer oförtröttligt kämpat» för att upprätthålla en position som har haft «den totala friheten som sin enda regel». De har «inte brytt sig om trender i samtidskonsten». De har varit outriders.
Paradoxalt nog så är det denna begränsade synlighet som idag inte bara garanterar det autentiska i deras arbete, utan också troheten mot den egna konsten, som deras etiska och moraliska hållning får representera i den här utställningen. Jag tror det är vad curatorn, François Piron, menar när han säger att de utställda verken «får en moralisk dimension genom att de framstår som kritiska allegorier». Det vill säga, de verk som visas i Three Moral Tales blir i en avgörande mening allegorier över konstnärernas liv – deras liv som konstnärer och outriders. Om det «idiosynkratiska» och det «excentriska», enligt Piron, har fungerat som vägledande principer för utställningen, så tanker jag att även ett tredje begrepp måste läggas till: uthållighet.
Vid sidan av den curatoriella inramningen, så finns det även andra inslag som säkrar trions trovärdighet. Flera av de utställda verket är i sig själva obevekliga; många är klart okommersiella och gör aktivt motstånd mot att konsummeras genom att arbeta med visuella strategier för fragmentering och överflöd, samt genom en kritisk negativitet som ligger nära det ikonoklastiska.
Den här utställningen – Pirons andra på Malmö Konsthall inom loppet av ett år – tar fasta på mindre verk som återspeglar vardagsnära ekonomier, långt ifrån stora budgetar, påkostade produktioner och konstnärsateljér som drivs enligt affärsmässiga principer. Resultatet är på många sätt anspråkslöst, men likafullt krävande.
Ta till exempel det breda urval av Cassinères Tablotins, en serie verk på kartong från de senaste femtio åren. De har ofta formen av brev till vänner, och är invecklade och förbryllande samtidigt som de vittnar om djupa vänskapsband, intellektuell nyfikenhet och omsorg. Att se ett av dessa verk ordentligt tar flera minuter – och en bra bit längre om man varken talar franska eller spanska, den Casablanca-födda konstnärens favoritspråk. Totalt presenteras omkring 150 stycken av dessa verk. Strax intill visas en långfilm bestående av bilder på Tablotins i en uppbyggd biografmiljö. Konstnären har spelat in svar på bilderna och dessa röstinspelningar har sedan kombinerats med musik för att fungera som filmens ljudspår. De tidsmässiga elementen ger filmen ytterligare ett lager av komplexitet, som, trots de pedagogiska undertexterna, egentligen inte gör dessa täta kompositioner av text, bild och ornament mer tillgängliga för betraktaren.
Den portugisiska konstnären Ana Jottas bidrag är lika återhållna som de är tokiga, eller zany för att låna kultuteoretikern Sianne Ngai begrepp. I installationen Ana e eu (Ana och jag, 2018) har hon tecknat karaktärer från den amerikanska serien Krazy Kat (1913–1944) på färgglada kartongskivor som hänger från taket. I en annan del av utställningen visar målningen Fala-só (Monolog, 2017) där en streckfigur kämpar för att transportera vad som se rut som en svårhanterlig glasskiva; denna performance har skissat med blekmedel på tunga, indigofärgade tyger, och är frenetisk, prekär och till synes utan slut. En träffsäker allegori för samtida konst – eller helt enkelt för samtida arbetsförhållanden.
Antwerp-baserade Anne-Mie Van Kerkoven presenterar ett rätt annorlunda urval av verk som sträcker sig från arbeten på papper till en multi-media-installation om representationer av ondskan. Den består till stor del av erotiska och pornografiska bilder av kvinnor, och andra försök att konfrontera och underminera den manliga blicken. Av de tre konstnärerna så är Van Kerkoven den stilistiskt sett mest konsekventa. Hennes sätt att använda cut-outs, cut-ups och détournements av populärkulturella bilder är i linje med den kritiska konsten på 1980-talet – det årtioende då flera av verken faktiskt gjordes. Samtidigt förefaller hennes sätt att tänka vara det mest gränsöverskridande, med influenser från bland annat mysticism och feministisk teknovetenskap. Utställningskatalogen innehåller fler av hennes texter, om allt från utställningar från senare tid till mer gåtfulla uttalanden, som dessa i en text från 2018: «the essence is / to symmetrize the moralities… the immoral becomes immoralist / aka the artist as trespasser».
Bland utmaningarna när det kommer till att understryka närheten mellan en konstnärs liv och arbete är att undvika att verken reduceras eller underkastas biografin, eller värre: kanon. Här har Piron skött sig bra. Med undantag för Cassinère – vars kvasi-nomadiska livsstil och roll som grundare av konstkollektivet Montfaucon Research Centre i Bryssel betonas – så får vi inte veta särskilt mycket om konstnärernas liv, vid sidan av de årtionden som de har arbetat i det europeiska konstlivets marginaler. Priset är att utan tydliga beskrivningar av de sammanhang som de har vägrat att anpassa sig efter, så riskerar utställningen att ge ett överdrivet formellt intryck. Det gäller till exempel Jottas nyckfulla verk Collection of Js (odaterat), en heterogen samling av funna objekt och material som liknar bokstaven «J». Annorlunda uttryckt, i den mån som det finns ett mål för konstnärernas kritik så framstår det som abstrakt och vagt, samtidigt som den marginaliserade positionen saliggörs.
Likafullt gör utställningens berättelser starkt intryck på mig. Inte minst i relation till en allt mer professionaliserad samtida konstmiljö, där nätverkande, värdeproduktion och ohämmad karriärism blivit normer för hur vi förstår relationen mellan konst och liv. Om de grader av autonomi som Cassinère, Jotta och Van Kerkoven uppnår fortfarande är möjliga i dagens konstliv är, som jag ser det, en av de mest angelägna frågorna att ta med sig från den här utställningen. Och helt säkert måste svaret på den frågan vara ja.
