Internet som ett hav av män

Jennifer Chan utställning på Galleri CC i Malmö ställer material från nätet mot lågmälda objekt, i en rörande gestaltning av intimitet och samhörighet i en uppkopplad tid.

Jennifer Chan, Body Party (detalj), 2015. Foto: Raffaele Piano.
Jennifer Chan, Body Party (detalj), 2015. Foto: Raffaele Piano.

Kanadensiska Jennifer Chan har under de senaste åren haft ett ihållande engagemang i frågor om post-internet, internetestetik och representationer av maskulinitet på nätet. Chans praktik kännetecknas av en position som både användare, entusiast och teoretiker. Ett intresse för den historiska internetkonsten, och en idé om samtiden som stöpt i medierade upplevelser mynnar ut i re-mixvideor som samplar och leker med nätkultur. Bildspråk lyfts fram, avkodas och undergrävs. Sea of Men på Galleri CC i Malmö är hennes första separatutställningen i Norden.

Temat är internet som ett «hav av män», och utställningen som sådan är också ett visuellt hav av män: nakna bringor i tapeten Body Party (2015), män i huvudrollerna i videoverken, samt de stora trycken Tristan och Nicolas (2013), där utskrifter av chattsamtal har tryckts på bilder av unga män.

Jennifer Chan, Nicholas, 2013.
Jennifer Chan, Nicholas, 2013. Foto: Raffaele Piano.

Där 90-talets internetkonst hade en inriktning mot nya plattformar och framlyftandet av icke-specialisten, har post-internet i högre grad omfamnats av konstlivets institutioner. Idén om internet som en integrerad del av uppkopplade människors verklighet, liksom heterogeniteten som kommer med den överväldigande informationsmängden på nätet, gör att galleriet kan fungera som en kontaktyta mellan irl- och url-världen. I linje med detta lyfter Chan skickligt fram praktiker och estetik som dominerar inom ett visst fält, men som kan förbli osynliga för den oinitierade.

En del av typologin är ändå lätt att känna igen: som de glesskäggiga unga män som skypar, äter pizza och dricker Red bull i Young Money (2012). Videon kulminerar med en huvudlös man som onanerar framför en dator. När Chan mot slutet vänder kameran mot sig själv, erkänner hon filmen som iscensatt och pekar på sin egen roll som regissör. Med en likgiltig min tar hon på sig den pizzamönstrade tröjan som mannen nyss ejakulerat på; det laddade ögonblicket sätts i en kontext av vardaglig grabbighet framför datorn, där kvinnan finns med som uttråkat subjekt, snarare än som objekt eller behållare.

Jennifer Chan, Rose, 2015. Foto: Raffaele Piano.
Jennifer Chan, Rose, 2015. Foto: Raffaele Piano.

Den explicita röda tråden om internet som projektionsyta, eller som Chan har uttryckt det «the toilet of the human mind», har också en inriktning mot den mänskliga dimensionen. Det handlar om performativitet och hur representationer av jaget på internet sker i en sammanlänkad kontext. Även om det sociala kan te sig patetiskt, som i banala chattkonversationer och striptease på YouTube, är detta likafullt en rörande och central aspekt av nätkulturen.

De senaste verken i utställningen har en annan materialitet och en mer lågmäld poetik, och skulle kunna uppfattas som en negation av Chans tidigare praktik. Dad, mom and me (2015) består av tre små pusselbit-liknande föremål i tvål placerade på varsin kudde på gallerigolvet. I Mutual/Idealism (2015) är titelns ord utmejslad i två smörtackor, ett material som är än mer förgängligt än tvål, men med liknande associationer till samhörighet.

Kanske signalerar de diskreta små skulpturerna en ny riktning eller trötthet när det gäller den intensiva internetestetiken och den performativ representationen, men i gallerikontexten fungerar de genom att ställa tematiken kring intimitet och det sociala i relief.

Jennifer Chan, installationsvy med Tristan (2013)  och Rose (2015). Foto: Raffaele Piano.
Jennifer Chan, installationsvy med Tristan (2013) och Rose (2015). Foto: Raffaele Piano.

Diskussion