Det börjar med en inflygning. En himmel i gråskala, ett landskap och en horisont. Bildsnittet stiger och sjunker långsamt, fångar lika delar mark och luft. Sedan, ett klipp: i en snarlik gråton, men i en något kärvare bildkvalitet, flyger ett propellerplan av äldre modell in i bild. Många år har förflutit mellan de båda filmsekvenserna, men de bebor samma plats; kameran fångar samma landskap. Snittytor som dessa, på en gång smidiga och drastiska, har en central funktion i Lina Selanders installationsverk Lenin’s Lamp Glows in the Peasant’s Hut, som just nu visas på galleri Index vid Kungsholms strand i Stockholm.
Platsen, visar det sig, är nuvarande Ukraina. Propellerplanet flyger ursprungligen i en annan film, den sovjetiske filmaren Dziga Vertovs Odinnadcatyj (Det elfte året) från 1928. Filmen skildrar byggandet av «Europas största kraftverk», intill floden Dnjepr. Installationen hämtar sin titel just från Vertovs film. Frasen «Lenin’s lamp glows in the peasant’s hut» dyker upp i en av stumfilmens mellantexter, som en kommentar till en sekvens med enkla människor samlade i enkla hem, underförstått upplysta av Lenins ideologi. Men för nutida ögon lyser Lenins lampa inte bara i bondehemmen. Den strålar lika starkt från de arbetande kropparna som befolkar de allra flesta av filmens scener. I gruvan arbetar de alla för ett gemensamt mål, det stora kraftverket. Filmen skapades till revolutionens tioårsjubileum (för «det elfte året», och de följande). Närbilderna på vågornas dubbelexponerade spel och maskinernas mekaniska dans är en konstruktivistisk hyllning till elektriciteten och dess plats i en ny samhällsordning.
Men Selanders filmmontage består inte bara av klipp ur Vertovs film. Den använder sig till lika stora delar av material med kopplingar till en mer sentida kraftstation, den som mötte sitt öde vid stranden till samma flod i Ukraina nästan 60 år efter Vertovs film – Tjernobyl. Man kan säga att sidoställandet av dessa två kraftverk – det fiktiva, ideologiska i Vertovs film och den högst verkliga katastrofen i Tjernobyl – utgör den tematiska generatorn i Selanders installation. Det är ett starkt och välfungerande komposit, som spelar på de två kraftverkens radikalt skilda valörer men likväl sammanflätade historiska och geografiska knutpunkter. Den ideologiska kraften i arbetarmassan i Vertovs gruvschakt växlas bland annat mot videdokumentationen av de arbetare som grävde en tunnel under det havererade kärnkraftverket och som alla, inklusive kameramannen, avled av sina skador kort därefter. Från deras medierade kroppar lyser det utopiska ljuset svagare än strålningen som förseglade deras öde. Filmen klipper omärkligt mellan de två gruvschaktens containrar, redskap och arbetare, men effekten är dramatisk. Vad denna sidoställning i sin tur ska producera är ett arbete som i mångt och mycket överlämnas till betraktaren.
Intresset för Lina Selanders konst växer stadigt – bland annat kommer Lenin’s Lamp att visas på Manifesta 9 i Belgien nästa sommar. Själv har jag fascinerats mycket av hennes användande av text och bild, två medier som i kombination är en helt central cell i vår tids informationsteknologi – ett faktum som Selanders text/bild-verk inte sällan tycks undersöka. Installationen på Index är en sorts triptyk, bestående av en texttavla och en serie av fotogram, utöver den nämnda filmen. Texttavlan är en visuellt arrangerad bildtext till videoverket: här finns platsangivelser, historiska detaljer, hänvisningar till de institutioner som tillhandahållit Selanders material. På ett långt bord intill, under glas, ligger en rad vita papper med sporadiska skuggmönster. Enligt utställningsinformationen är det de radioaktiva spåren av uranhaltiga stenar. Även filmen innehåller en mängd videomaterial, inhämtat av Selanders egen kamera. Hon har besökt Pripjat, den stad där arbetarna i Tjernobylkraftverket bodde, liksom dokumenterat delar av det museum som idag förvaltar deras minne.
Ett nyckelord i verket kunde vara indexikalitet, eftersom installationen återkommande använder sig av och anspelar på sådana orsaksbundna tecken – fossiler, skuggbilder, röntgenstrålar och fotografiska bilder. Saker och ting lämnar spår, det är en grundläggande övertygelse i Selanders konst, vare sig det är historiska, politiska skeenden eller mångtusenåriga trilobiter. På sätt och vis kan man säga att Selanders konstnärliga praktik är lika spårsökande som den är spårlämnande. I Lenin’s Lamp uttrycks detta av platsens betydelse, vilken genomsyras av en närmast geologisk, arkeologisk medvetenhet. Om inflygningen väckte detta på en geografisk nivå, pekar den samling av fossiler som klipps in genom filmen på rent sedimentära dimensioner. I Vertovs film får ett skelett från en skytisk grav – en «tvåtusen år gammal skytier» – stolt representera den långa civilisatoriska traditionen på platsen där kraftverket ska byggas. I Selanders film blir fossilerna, parade med Pripjets karga geografi, möjligen en mer pessimistisk påminnelse om de irreversibla spår som lämnats på platsen.
Det som för mig stannar allra längst på näthinnan efter besöket på Index är närvaron av skuggor i Lenin’s Lamp. För den som söker dem fylls filmen av skuggor – skuggor som faller från punktbelysningen i en silvergruva, eller i kraftverkets schakt, eller från den radioaktiva stenen på det känsliga pappret. Skuggan påminner om att ett index inte bara är ett spår. Med skuggan följer också en uppmärksamhet, en inramning. Skuggan påminner om det ljus som historien kastar, konstruerar – och det den som en konsekvens skugglägger. De arbetare som gräver sig fram under Tjernobyls härdsmälta är underjordiska skuggfigurer i dubbel bemärkelse. Utmärkelser i ett lokalt museum påminner om deras öden; inte mycket mer av historiens ljus har fallit över dem.
Mellan noderna i Selanders triptyk växer ett nätverk av associationer och parallella spår, möjliga att kombinera på olika sätt. Verkets perspektivrikedom är en tillgång, men också något som ställer betraktaren frågande. Hur närma sig? Eller: varför här, varför nu? Frågan är på sätt och vis oundviklig inför ett verk som blottlägger historiens långa linjer. Här tror jag det är väsentligt att uppmärksamma det självspeglande draget i Selanders verk – skuggans logik, om vi kan kalla den så, är högst närvarande också i hennes eget urval av bilder, hur montaget inramar sitt ämne. Verkets aktualitet ligger i vår tids beroende av den dokumentära apparaten. Vårt förhållande till den, och vår förmåga att urskilja historiens spår, prövas även i Selanders konst. I den bemärkelsen är Lenin’s Lamp Glows in the Peasant’s Hut en lika tankeväckande som angelägen utställning.
