I Susanna Jablonskis (f. 1985) utställning på Kalmar konstmuseum ligger förkolnade objekt prydligt uppradade på en hylla som löper fram mot salens stora fönster. Installationen reaktualiserar ett verk om de så kallade «Tyskmagasinen» som hon gjorde för Luleåbiennalen 2020. De stora träbyggnaderna – som var den största fysiska manifestationen av Sveriges eftergiftspolitik under andra världskriget – totalförstördes i en brand 2016, och Jablonski har samlat bitar från ruinerna; sammansmälta, kelp-liknande förkolande stycken.
Jablonskis judiska arv är del av ett personligt stråk i utställningen, som också kretsar kring konsten som något som gått i arv i hennes släkt. Den innehåller en mångfald av olika verk – textilverk gjorda tillsammans med Cara Tolmie, ljudverk i samarbete med William Rickman, digitala klockor, skulpturer av gips, glas och fossil – men helheten känns ändå behagligt avvägd. Här visas också små järnskulpturer av konstnärens faster Elisabeth Jablonska som ställde ut på museet på 1990-talet. På ett lågt podium står en liten hästskulptur av konstnärens morfar Herbert Marcus från 1940-talet.
Det som separerar Jablonski från de verken är hennes förmåga att sätta ihop former och material på ett oupphörligt intressant sätt. I Wall Knocking Mechanism (2020) slår en klump från branden sakta emot väggen och ger en oroande klang. I ett antal obetitlade skulpturer har fossil placerats inuti glascylindrar, som om de vore på väg att tränga upp. Titelverket Long Time Listener, First Time Caller (2020) är en skulpturduo i gips som står som värdiga, överdimensionerade spöken och blickar ut över rummet. Inuti spökena finns små avsatser där fler brandobjekt har placerats. Titeln för tankarna till någon som alltid har funnits i bakgrunden och nu är beredd att själv tala. Den vardagliga frasens plötsliga poesi är välfunnen i en utställning som balanserar det faktiska livet med mer avlägsna horisonter.
Flera av verken har en aura av det som blev kvar; inte det förbisedda utan det som överlevt. Shagal (2019) är en struktur av pilkvistar och papperslera som ser ut som en rund bröstkorg som renats från kött, blek och bar. Dov (2020) har en liknande kroppshydda, men är täckt av fjädrar, och har fått sitt hebreiska namn från konstnärens farfar som kom till Sverige som förintelseöverlevare. Ljuset och lugnet är viktiga inslag i utställningen. Som i de svävande blå glasformerna i The Orchestra (2020), inspirerade av Chagalls cirkusmålningar som hon minns från barndomen. Inblandningen av jaget i verken blir en påminnelse om konstens inblandning i jaget. Vilket kan kopplas till utställningens övergripande tema om att inga efterliv kan tas för givna. Det är det och de vi håller kvar vid som bevaras.
