Gåtfullt och strålande universum

Hilma af Klints ockulta måleri är fantastiskt. Ända sedan den allra första sensationella presentationen av hennes konst i utställningen The Spiritual in Art: Abstract Painting 1890–1985 på Los Angeles County museum 1986 har hennes gåtfulla måleri inspirerat och beundrats på en lång rad stora och mindre utställningar i hela västvärlden. Däremot har förbluffande litet skrivits om hennes konst. Konsthistorikern Åke Fant, som upptäckte hennes måleri i mitten av 1980-talet och lyckades få med det i The Spiritual in Art, skrev en fin och välgjord studie om henne 1989. Den är fortfarande den mest tillförlitliga texten om af Klints måleri och biografi.

Det är givetvis oerhört roligt att storsatsningen på Hilma af Klints måleri från Moderna Museet i Stockholm, Hamburger Bahnhof i Berlin, Picassomuseet i Malaga och Louisiana i Humlebæk görs nu. Louisiana, den sista anhalten på turnén, visar sig också ha gjort den vackraste presentationen. Men det är ett misstag att tro att hon skulle ha varit bortglömd som konstnär fram tills idag, något som framförallt Moderna Museet har gjort gällande.

Likt många egenartade konstnärsskap passar Hilma af Klints (1862–1944) ockulta måleri inte in i en traditionell konsthistorieskrivning. Hon är inte «den abstrakta konstens moder». Försök att pressa henne in i den kanon som bildas av Kandinskij, Malevitj och Mondrian är dömda att misslyckas, även om hon delar samma teosofiska källor som dem.

Hilma af Klint själv såg sig inte som en avant-gardekonstnär, en del av en förtrupp som visar vägen för den stora massan målare. För henne var det irrelevant om bilderna som visade sig för henne var abstrakta eller figurativa. Hon hade fått uppdraget att visa den hemliga världen och dess krafter, de jordiska likaväl som de andliga. I det kosmiska drama som utspelades i hennes inre rum stod människan och människans utveckling i centrum. Hon skriver själv i sin ockulta dagbok att hennes måleri är tillägnat «teosofer och frireligiösa». Inte ett ord om konsthistoriska sammanhang!

Däremot är hennes ockulta måleri fritt, djärvt, experimentellt och långt före sin samtid. Detta visste också Hilma af Klint. Därför förbjöd hon allmänheten att ta del av hennes konst förrän tjugofem år efter sin död – då kanske tiden var mogen. Det visade sig att tiden inte var mogen ens då. Kanske är det först nu, då modernismens förbittrade strider mellan abstrakta och figurativa målare känns helt obsolet, som vår samtid kan – om inte förstå, så drabbas av och älska detta märkliga måleri. Publiksuccén och den ytterst tvivelaktiga äran att drabbas av klädföretaget Acnes klåfingrighet tyder på det.

Hilma av Klint var en inspirerad målare. Med det menar jag att hon själv inte visste vad som skulle komma eller hur hennes bildlösningar skulle se ut förrän hon målade dem. Hon uppfattade detta som att en rad namngivna andar tog «med ett fast grepp» tag om hennes handlov och förde på så sätt penseln. I en egendomlig liten anteckning skriver hon «jag kände mig lugnare när jag var besatt».

Det exotiska i denna erfarenhet har tagit orimligt stor plats i uppfattningen av hennes måleri. Hilma af Klint var ingen outsider artist. Hon var en professionell konstnär, utbildad vid Konstakademin i Stockholm och yrkesverksam som landskaps- och porträttmålare i hela sitt liv – något ganska ovanligt för kvinnor vid den tiden.

Det måleriet är välgjort och vackert, med en uppmärksam blick och ett klart sinne för detaljer. Men det är helt och hållet nersänkt i sin egen tid. Denna exoteriska sida av Hilma af Klints konstnärskap skulle inte fylla de stora moderna museerna.

Det var den teosofiska och spiritistiska erfarenheten som gav Hilma af Klint ett eget inre rum, en inspirerad plats från vilken fantastiska bilder visualiserades och krävde en yttre form. Här är hon djärv, lekfull, dynamisk, totalt orädd och okonventionell. Bilderna kom till hennes som serier. Nästan varje serie visar ett nytt formellt sätt att arbeta. I sin dagbok skriver hon att «det krävs mycket eld för att måla trettio mediumistiska målningar». Denna otroliga kreativitet som utvecklas i skov, eller inspirerade perioder mellan 1906 och fram till 1920, är ett tecken på en oerhörd mental spänst, vilja och förmåga. Kort sagt, Hilma af Klint kunde måla.  I detta måleri var hon lycklig. Och vilken konstnär skulle inte vara det? Att komma in i sitt eget källflöde – som av många beskrivs just som om det kom från någon annanstans – är inte det fortfarande en hemlig längtan och dröm för många konstnärer?

Det är en hisnande känsla att exempelvis komma in i det rum på Louisiana där De Tio Största från 1907 visas. Betraktaren är helt omsluten av de väldiga målningarna (328 x 142 cm). Serien, som tillhör den period då af Klint hade handfast andestöd, är utförd i tempera med en samtidigt bländande och raffinerad komplexitet i färgen. Blommor, växtdelar, hemlighetsfulla symboler, virvlande spiralformer, ord, tecken, siffor – det är helt enkelt ett underbart och häpnadsväckande måleri.

Enligt hennes dagbok blev hon först informerad om att de kommande målningarna skulle visa universums utveckling. Senare ändrades detta till människolivets skeden. Det är så de kom att kallas: två för barnaåldern, två för ynglingaåldern, fyra för mannaåldern och två för ålderdomen – dessa sista två var för af Klint själv de djupaste och vackraste.

Något vet vi om symboliken. Den blå färgen stod vid denna tid för Hilma af Klint för det kvinnliga och den gula färgen för det manliga. Känsla och vishet är förknippade med dessa färger (fram till 1913, då får en vision om att det är i själva verket kvinnan som är vis och mannen som står för känslan). Rosen är manlig, liljan är kvinnlig. Bokstaven «w» betyder det materiella och bokstaven «u» det andliga. Snigeln och snäckan är bilder för evolutionen. «Vestalasket» är de två roller, manlig respektive kvinnlig, som tillkom medlemmarna i den lilla grupp av kvinnor, De Fem, som af Klint tillhörde och som varje vecka utforskade de ockulta hemligheterna.

Men egentligen är kanske inte denna symboltolkning så viktig – målningarna är så överväldigande, så hemlighetsfulla och så dynamiskt vackra att man inte behöver förklaringar. Som en jublande hyllning till människolivet saknar de motstycke.

Enligt dagboken tillkom målningarna under 40 dagar, fyra dagar för varje målning. Det finns inga skisser bevarade, naturligt nog, när andarna förde handen. De är tekniskt oerhört säkert utförda, utan ändringar, något som temperatekniken inte heller skulle ha tillåtit. Med tanke på att Hilma af Klint själv var 1,60 lång kan hon inte ha haft full överblick där hon stod på stegar och målade. Hon hade fått låna tillfälligt en ateljé med högre i tak än hennes egen, vilket gjorde det möjligt för henne att arbeta i detta större format. Hon tillät ingen att komma in i ateljén innan hon var klar. Hennes lakoniska kommentar i dagboken lyder: «det var fyrtio goda dagar».

Louisianas version av Hilma af Klint – abstrakt pionjär är av de tre jag har sett i Stockholm och Berlin den mest lyckade och den mest välhängda. Curatorn Tine Colstrup har tillsammans med konstnären Nils Erik Gjerdevik skapat en vacker, kongenial och välfungerande utställningsarkitektur, där ett återkommande element är den svängda väggen – en hänvisning till Hilma af Klints egen önskan att målningarna till templet, som hon kallade de som utfördes mellan 1906 och 1917, skulle visas i en byggnad som var formad som en snäcka eller en spiral.

Gjerdevik har gjort en känsligt avpassad färgsättning av väggarna, som utgår från Hilma af Klints egen färgskala (en chromatik som var mycket viktig för hennes och som kontinuerligt utvecklades genom hennes ockulta måleri). Färgsättningen skapar tydliga rum och förstärker det subtila färgspelet i av af Klints måleri – särskilt tänker jag på den mjukt rosa väggen bakom tre stora målningar i Svanen-serien från 1914–15, och det mycket lyckade tilltaget att visa hennes tre stora altarmålningar på en välvd, djupt violett fond. Effekten är fantastisk, särskilt om man jämför med hur de visades i Stockholm, i ett litet kabinett med kolsvarta väggar.

Hilma af Klint arbetade alltså i serier. Hon var noga med att numrera dem. Det är viktigt att följa den numreringen när man installerar hennes arbeten. Alltför sällan bryr sig curatorer om detta. I stället bryter man ut enstaka målningar som en slags estetiska high lights. Det är synd. På så sätt förstör man den intrikata rytm som hennes måleri skapar när man följer hennes egna anvisningar. Det är också respektlöst. Detta är inte estetiska variationer över ett tema, där man kan ta den målning man gillar bäst. För Hilma af Klint hade målningarna och dess inbördes ordningsföljd en djup inre betydelse. Om man ignorerar den ligger degraderingen av bilderna till mer eller mindre tilltalande mönster oroväckande nära.  

I denna utställning, där verken är valda av Moderna Museets intendent Iris Müller-Westerman, är det bara en serie som visas i sin helhet, den som kallas De tio största från 1907. Det är synd. Givetvis kan man kanske inte visa hela Hilma af Klints stora produktion, men jag tror att det hade varit bättre att koncentrera utställningen till några centrala serier och visa dem i sin helhet – och i rätt följd. Denna noggrannhet borde vara självklar. På Louisiana har man dock gjort sitt bästa för att rätta till denna försummelse. Här hänger verkligen bilderna i rätt ordning. Men eftersom Moderna Museets urval av verk för vandringsutställningen inte är möjlig att ändra, är serierna inte heller här kompletta.

Dock har man glädjande nog ett eget tillägg i Louisianaversionen. Det är den oavslutade serie teckningar och akvareller som Hilma af Klint arbetade med under våren 1917. Här kommer vi Hilma af Klint nära. Vi ser hur bilderna kommer till henne dag efter dag, hur hon slutar när inspirationen är borta, för att börja på nytt på ett nytt ark följande dag. Noggrann som en forskare, med perfekt, jämnt tryck i handen följer hon bildinstruktionerna som ges henne. Detta är sannerligen ockulta, magiska, bilder.