Mellan 1965 och 1967 är den franske «poeten och etnografen» Fernand Deligny kopplad till den alternativa kliniken La Borde, inbjuden av Félix Guattari och Jean Oury. 1966 träffar han där den tolvårige autisten Janmari, vars moder anförtror honom åt Deligny, som vid denna tid reflekterar över vad ett icke-verbalt språk skulle vara och över de sätt på vilka det han kallar «den nära omgivningen», det vill säga lärare eller föräldrar, kan acceptera att «uppfinnas, ‛skapas på nytt’ i relation till ett speciellt, anormalt, komplicerat barn». Frågan får honom att lämna La Borde för att installera sig på Guattaris egendom i bergsområdet Cevennerna i södra Frankrike, där han 1968 grundar ett nätverk för omhändertagande av autistiska barn. I detta arbete kommer uppritandet av kartor att spela en central roll. Genom att placera skrivandet i tecknet av Janmaris infraverbala ritande (en ständig upprepning av små vågor och ringar som kan studeras i den nyligen utgivna boken Journal de Janmari (Arachnéen, 2013)) menar sig Deligny placera kartorna i tecknet av en mer ursprunglig gemensam rymd, utanför språket, en grund för ett utbyte som befinner sig bortom sociala regler och kategorier för det normala och det patologiska.
«Ingenting är mer instruktivt», skriver Gilles Deleuze i en essä i Critique et clinique, «än de vägar som tas av autistiska barn såsom Deligny visar dem på kartor […], deras slingor, deras tvekanden och steg tillbaka, alla deras egenheter». Kartorna visar de «vistelseområden» som barnen rör sig i, «territorialiteten» för deras affekter och relationer till vuxna, deras sätt att agera och känna. Framförallt synliggör de vad Deligny från och med 1972 kallar lignes d’erre, «irrlinjer» där barnen, inuti det allmänna mönstret för deras rutinmässiga rörelser, kan ses röra sig bort från de former av territorialitet som kan kartläggas genom ett identifieringsdispositiv, inom en rymd som styrs av tydligt urskiljbara objekt.
Det är uppenbart att Delignys icke-panoptiska kartografiska konception får djupgående effekter hos Guattari, och på Deleuze och Guattaris läsning av kartan som ett territorialt dispositiv. På samma sätt hämtar Deleuzes famösa «flyktlinjer» en stor del av sin uppbrytande kraft från «irrlinjerna» i det delignyska nätverket i Cevennerna. Men vad som under senare år har blivit alltmer uppenbart, tack vare det närmast besatta publiceringsarbetet av Sandra Alvarez de Toledo och hennes arbetsgrupp, är betydelsen av Delignys svårklassificerade och mångformiga «projekt utan projekt» i egen rätt. 2007 kom den 1848 sidor omfattande Fernand Deligny. Œuvres, som året därpå följdes av L’Arachnéen et autres textes. Under 2013 har både den nämnda Journal de Janmari och, alldeles nyligen, Cartes et lignes d’erre / Maps and wander lines. Traces du réseau de Fernand Deligny 1969–1979 utkommit, alla på samma förlag, L’Arachnéen, som fått sitt namn efter en essä av Deligny från 1981/1982 (syftande på det «spindelartade» i ett autistiskt sätt att vara och på det spindelvävslika hos det nätverk i Cevennerna som Deligny skapar, inte tillsammans med professionella psykiatriker eller socialarbetare, utan med ett antal obetalda arbetare, bönder och studenter). Lägger man till dessa böcker en dvd-utgåva av Delignys filmer under 2007 (Éditions Montparnasse), utställningar under 2012 av Delignys kartor på Palais de Tokyo i Paris och inom ramen för den 30:e São Paulo-biennalen, samt ett heldagsseminarium om Deligny under Collège international de philosophies trettioårsjubileum nu under juni, kan man konstatera att förutsättningarna för en ökad kunskap om Delignys idiosynkratiska tänkande, där kanske just kartorna är den viktigaste uppfinningen, idag är större än någonsin tidigare.
Tre år efter publiceringen av den nämnda Fernand Deligny. Œuvres återfanns 300 kartor ritade i nätverket mellan 1969 och 1980. I Cartes et lignes d’erre / Maps and wander lines… återges närmare 200 av dessa kartor, ordnade kronologiskt och utifrån de platser de tillkommit på, så att nästan hela det delignyska nätverket, med alla dess singulariteter, tar form på nytt. Kartorna ledsagas av beskrivningar gjorda av Sandra Alvarez de Toledo utifrån intervjuer med kartornas upphovsmän (Gisèle Durand, Jacques Lin och en rad andra).
Deligny föreslår sina medarbetare att de skall rita upp barnens och sina egna förflyttningar för att de skall kunna skydda sig mot sina svårhanterliga tendenser att benämna eller närma sig barnen utifrån i förväg definierade normer, färdiga föreställningar eller en stigmatiserande diagnostik och på så vis missa vad som finns att se där, gå miste om tillfället att lämna instängningens och övervakningens logik. Istället för att namnge, tolka eller försöka «förstå», och istället för att tvinga dessa barn, som snarare bara är närvarande än de är subjekt, till en intersubjektiv konfrontation, skall de betrakta dem indirekt, genom de olikformiga vägar de tar. Genom upprättandet av dessa kartor, som blir ett slags a-subjektiva bilder av en rymd som upplevs «utanför språket», uppenbaras på så vis undan för undan en konstellation av «handlanden» som fram till det ögonblicket varit dold av det förblindande ljuset i ett välmenande intentionellt språk. Det handlar om att ersätta den normaliserade omsorgens programmerade tid med en ständig uppmärksamhet mot den rymd i vilken barnen urskiljs genom former, färger, lukter och rytmer (en spatialitet som Deligny betecknar som ett «sjunde sinne»); det handlar om att lokalisera punkter där de (talande, språkbehärskande) vuxnas vägar korsas med (de stumma, språklösa) barnens «irrlinjer». De vuxna försöker här göra sig synliga för barnen genom att så långt som möjligt placera sig inom deras «synfält», och på detta sätt, sakta, sätta två koreografier i rörelse som varit ovetande om varandra, den vardagliga rörelsen och irrandet, ända tills de överlagrar och ledsagar varandra i en gemensam rymd av ett nytt slag, som inte handlar om kommunikation utan om en harmonisering av rörelser, ett utjämnande av kanterna mellan två skilda världar.
När Deligny lägger de semitransparenta kartorna över varandra märker han hur «irrlinjerna» aldrig går utanför ett slags cirkel, en ring, ett centripetalt område inom vilket barnen, i sin tur betecknade genom små ringar på kartorna, ordlöst cirkulerar i alla riktningar, attraherade av en närvaro, en rörelse eller ett föremål som, frigjort från sin bruksfunktion, blir en orienteringspunkt och som barnen förflyttar genom rummet eller sätter i rörelse. «Vistelseområdet» visar sig då som en «lokaliseringsapparat», en sammanhängande och rytmiserad rymd där två spatio-temporala existensregimer existerar tillsammans: den som styrs av irrlinjen och krokvägen och den som styrs av handlandet, gränsande till det görande där Deligny ser ett domesticeringens hot.
Delignys vokabulär, som på samma gång lånar från fenomenologin och etnologin, är starkt idiosynkratisk, och den ordlista som Sandra Alvarez de Toledo erbjuder i boken understryker hur ett delignyskt begrepp som détour («krokväg») skiljer sig både från situationisternas dérive och Deleuzes «flyktlinje», på samma sätt som erre, som är homofont med aire («yta», «bana», «area»), avviker från errance («kringströvande»), med den romantiska färg som surrealisterna gav det. Men den viktigaste distinktionen i Delignys alternativa politiska antropologi, som befinner sig på lika stort avstånd från psykiatrin som från psykoanalysen, är den mellan (den stumma, a-subjektiva närvarons icke-intentionella) agir («handla», «agera») och (det talande subjektets viljebestämda) faire («göra»). De autistiska barnen «agerar utan att göra»; de utför rörelser som är mållösa, intresselösa, fria i förhållande till den sociala identifieringens apparaturer.
För att förstå räckvidden hos de kartor som Deligny och hans följeslagare ritade under ett tiotal år måste man, skriver Bertrand Ogilvie i ett efterord till Cartes et lignes d’erre / Maps and wander lines, situera dessa i ett verk som i realiteten omfattar fyra dimensioner: platser («vistelseområdena»); kartor och teckningar; böcker; filmer (ett filmarbete som stöds av bland andra Chris Marker) – olika aspekter av en lika polymorf som fokuserad forskning, «undanmanövrer» i ett försök att finna ett annat område, ett «multi-sensoriellt» perspektiv som inte längre accepterar språkets ensamrätt. I likhet med Jacques Lacan, vars texter han studerar på La Borde, erkänner Deligny det reala, men till skillnad från Lacan vägar han att betrakta den språkligt bestämda världen som den enda världen. Mot slutet av sitt liv ägnar han allt större uppmärksamhet åt bilden, men det rör sig om en bild som bestäms av tystnad, en bild som inte är representation eller illustration, utan det negativa spåret av en aktivitet som uppstår på gränsen till vår värld och som vanligtvis undflyr vår av språket styrda blick. Det är också handens arbete med kartorna, dessa koncept-bilder, som gör det möjligt att nå fram till de områden där ögat och tanken visar sig maktlösa. Ritandet av kartorna uppenbarar geografin för den parallella värld där de språklösa barn lever om vilka Deligny inte först frågar sig hur det kommer sig att de inte lyckas lämna den, utan tvärtom hur det kommer sig att inte vi figurerar i den. Det är också här som den etiska och politiska dimensionen hos Delignys arbete blir som mest påtaglig, i dessa försök att låta en annan värld ta form, en värld som tänker och bygger någonting gemensamt mellan människor som inte längre tycks ha någonting gemensamt.
