Äntligen! Idag invigs vad som beskrivs som den hittills största upplagan av Stockholm Art Week. 60 deltagare och närmare 150 programpunkter ska under sex dagar konkurrera både med torsdagens Palestinagala – med dragplåster som Naomi Klein och Greta Thunberg – och helgens Taylor Swift-konserter, vars besökare sägs ha bokat upp varenda hotellrum i stan.
Framförallt verkar konstveckan ha en lite bredare uppslutning än tidigare. Bland de medverkande finns allt från en liten nisch-aktör som Ateljéföreningen Midsommarkransens Gamla Skola till Moderna Museet vars omsusade Vaginal Davis-retrospektiv görs i samarbete med bland andra Index och Accelerator. Visst brukar många museer och konsthallar «medverka» med någon pliktskyldig programpunkt, men att självaste moderskeppet på Skeppsholmen förlägger säsongens storsatsning till konstveckan är en smärre sensation och ger det annars rätt nebulösa paraplyarrangemanget en institutionell tyngd som det tidigare saknat.
Konstveckans främsta dragplåster är annars Market Art Fair med runt 100 medverkande konstnärer och 47 gallerier. Förra årets lansering av Market Debut fortsätter, nu med fokus på unga konstnärer snarare än unga gallerier. Varning för urvattnat koncept. I övrigt tycks det mesta sig likt. Man får ta till förstoringsglaset för att se vad som skiljer en upplaga av Market från en annan. Möjligen är det en långsiktig affärsplan men nog känns det lite fantasilöst. Är konstsamlarna verkligen så räddhågsna?
Förra året var den konstnärsdrivna mässan Supermarket med på konstveckan, men i år hade de istället ett eget arrangemang i slutet av april. Kanske lika bra. Supermarket tycks följa sin egen interna logik och är kanske tillräckligt stora för att bära sig själva. Att yngre och trendkänsliga konstnärsdrivna aktörer som Beau Travail och Antics är med i konstveckan (men inte på Supermarket) säger kanske något om vart vindarna blåser.
Det blir också en hel del konst på ovanliga platser runt om i staden. Salad Hilowle visar nya och gamla verk utanför min lokala matbutik i Hökarängen, och hemma hos Eva Livijn på fina gatan ställer den nymaterialistiska målaren Jorunn Hancke Øgstad ut nya verk i samarbete med Oslogalleriet VI, VII. På Sergels torg uppförs verk av flera olika konstnärer, medan Petra Hultman visar en feministisk grupputställning i sin lägenhet i Liljeholmen.
Vaginal Davis, Magnificent Product, Moderna Museet + Accelerator, Index, Moderna Dansteatern, Tensta konsthall och Nationalmuseum
Efter den massiva förhandshajpen av konstnären och «blacktrisen» Vaginal Davis så kommer allt utom en sensation att kännas som ett magplask. Det saknas inte fallgropar, som att utställningen är utspridd över en rad institutioner vilket bygger på att publiken orkar kuska runt halva stan utan att tappa intresset. Dessutom är väl Davis mer av en subkulturell ikon än en erkänd konstnär vars arbete svenska museibesökare kan tänkas ha längtat efter att fördjupa sig i. Men Moderna museet och curatorn Hendrik Folkerts har en stark tro på materialet, och det gör en ju bara ännu mer nyfiken!
The Joan Arcs, Goethe-Institut Schweden & Instituto Cervantes
Den oreserverat personliga ingången gör mig nyfiken på den här utställningen som är en hyllning till Joan Didion, curatorn Ashik Zamans litterära idol. Medverkar gör Felix Vasquez Aguilera från Stockholm, Marta Galindo García från Madrid och Hannes Michanek från Frankfurt. Om jag förstår saken rätt så har processen haft karaktären av en läsecirkel där konstnärerna arbetat vidare med de intryck de fått av läsningen. Ett vågat grepp, men förhoppningsvis räcker Didions distinkta röst och Zamans ledande hand för att ro det hela i hamn. Idag är tematiska utställningar ofta rätt förutsägbara men här vet jag inte vad jag ska vänta mig, vilket är kul.
Ingvild Hovland Kaldal, A Spoon Passing the Moon, Konstnärshuset
Vissa minns kanske Malmökonstnären Ingvild Hovland Kaldals märkliga kattskulpturer från I staden växer ett fält på Malmö konsthall där de visades i Johan Nahojs hyllinstallation. Ett lite tveksamt grepp, men Hovland Kaldals katter hörde till de som vann på att ömsom få sträcka sig mot, ligga på och rumstera runt vad jag minns som ett dekonstruerat hyllsystem från IKEA. På Konstnärshuset visar hon kolteckningar från de senaste två åren.
Konstfacks Magisterutställning, Färgfabriken
På senare år har Konstfacks konststudenter haft en tendens att försvinna bland design och konsthantverk i den myllrande vårutställningen i skolans lokaler vid Telefonplan. Det är synd eftersom en utställning betyder något annat för en aspirerande konstnär än den gör för en industridesigner eller bildlärare in spe. Men i år gör skolans 14 studenter från Masterprogrammet i konst en egen utställning på Färgfabriken. En helt riktig idé som skolan borde fortsätta med. Att öppna under konstveckan är inte heller fel tänkt!
Cecilia Edefalk, I’m not here, I’m dreaming, Nordenhake
Om jag skulle nämna en svensk målare som mer än någon annan tycks ha influerat dagens yngre generation så skulle det inte vara Mamma Andersson, utan Cecilia Edefalk. Vid 70 års ålder är Edefalk både en av Sveriges mest etablerade konstnärer, och något slags ständig emerging artist, hur det nu går ihop. När hon nu för första gången ska ställa ut på Nordenhake – som huserar flera av de mest uppburna konstnärerna ur hennes generation – så undrar man varför det dröjt så länge. Edefalk är känd för att kommunicera med den andra sidan, och presenterar en serie nya målningar gjorda i dialog med den bohuslänske konstnären Carl Wilhelmson (1866–1928) som sägs ha bidragit med tips och råd på vägen.
