En vit fläck i svensk konsthistoria fylls i

Konsthallen som institution har varit ett viktigt, men hittills tämligen outforskat, inslag i svenskt konstoffentlighet i över hundra år. Det uppmärksammas i den nya boken Göteborgs Konsthall – en hundraårig konsthistoria som är den första samlade berättelsen om konsthallens historia sedan invigningen i samband med stadens 300-årsjubileum, 1923. Boken innehåller fördjupning, analys och utblickar av en rad författare och konsthistoriker, och har realese ikväll, fredagen den 29 oktober, under Kulturnatta i Göteborg.

Redaktör för boken är Andréas Hagström som under snart tjugo år byggt upp ett fysiskt och digitalt arkiv över konsthallens historia. Han framhåller att själva begreppet ’konsthall’ har varit ganska flytande och otydligt.

– Konsthallarna var från början starkt förknippade med konst- eller konstnärsföreningar, där de flesta drevs som en sorts galleriverksamheter. Detta avhandlas i första kapitlet i boken av konstvetaren Maria Görts. Efter andra världskriget och utvecklingen av en nationell och regional kulturpolitik i Sverige blev det med tiden allt vanligare att kulturverksamheter drevs i kommunal regi och försäljning av konst blev allt mindre, medan de internationella utställningarna blev allt fler, berättar Hagström för Kunstkritikk.

Göteborgs Konsthall invigdes 1923 med utställningen Nordisk konst, som var en mönstring av den nordiska genombrottsgenerationen inom modernismen. Ett tjugotal norska konstnärer visade på konsthallen – inklusive Edvard Munch som tilldelades hela den stora salen – medan de finska och danska konstnärerna visade i lokaler bakom konsthallen som idag är rivna. Initiativet till den nya byggnaden kom från Göteborgs Konstförening, som hade grundats redan 1854 under en tid då idén om att nå ut med konsten till folket spreds sig i Europa och USA.

– Konstföreningen ville flytta ifrån sina gamla utställningslokaler i Valandhuset eftersom de var opraktiska och låg på andra våningen. Istället ville man ha en praktisk lokal som var lätt att besöka. Möjligheten gavs i och med jubileumsutställningen 1923, och konstföreningen erbjöds en gratistomt bredvid det kommande konstmuseet. Men den nya byggnaden visade sig inte bli så tillgänglig uppe på Götaplatsen, med de höga trapporna och den massiva porten. Detta är en av anledningarna till de flyttdiskussioner som omgärdat konsthallen i decennier, säger Hagström.

Från 1966-talet tog staden över styret och drev konsthallen som en del av Göteborgs konstmuseum fram till 1995. Därefter omvandlades den till ett slags experimentverksamhet med en halvtidsanställd verksamhetsledare och en internationell ledningsgrupp som arbetade pro bono, och som ekonomiskt var tänkt att bära sig själv genom sponsring och inträde. Detta höll i nästan fem år tills konsthallen åter öppnade i ny regi, som en egen enhet under kulturförvaltningen och med egen budget.

Historien speglar i stort en utveckling där många svenska konsthallar på 1960-talet kom att drivas gemensamt med andra kommunala verksamheter, ofta som ett slags lokala kulturhus.  

– När de ekonomiska förutsättningarna försämrades var det ofta just konsthallsverksamheterna som fick stänga. Efter lågkonjunkturen på 1990-talet etablerades en rad nya konsthallar och konstinstitutioner, ibland i lokaler som övergivits när industrier flyttats till låglöneländer. Ett antal av dessa har sedan överlevt och blivit en del av ett internationellt nätverk med liknande verksamheter så som Göteborgs konsthall idag. 

Enligt Hagström är mischmaschet av organisationsformer en av orsakerna till att det aldrig har skrivits någon samlad historia om Göteborgs Konsthall. 

– Delar av historien har skrivits in i konstföreningen eller konstmuseet men i det stora hela har Göteborgs Konsthall varit en vit fläck i svensk konsthistoria och i historieskrivningen om Göteborg. De olika organisationsformerna har också resulterat i att det inte finns ett enhetligt arkiv över konsthallen – det finns flera fragmentariska – men mycket har också försvunnit på vägen.  

En annan bieffekt är att det arkivmaterial som finns kvar starkt präglas av vad som ansågs viktigast i de olika organisationerna under årens lopp.

– I materialet från konstföreningen finner man till exempel främst korrespondens kring försäljning av konst, olika avtal med konstnärer och gallerier, noteringar kring konstinköp till föreningslotteriet, men även styrelseprotokoll där man får en inblick i det ständiga slitet med att få verksamheten att gå ihop. När konstmuseet drev konsthallen är det i stället svårare att hitta information kring de ekonomiska ramarna. Däremot är besöksstatistik, dokumentation över pedagogisk verksamhet och liknande information som politiker ofta efterfrågar, väl bevarad. 

Flytten av konsthallen är kanske dess längst utdragna process under den hundraåriga historien. Andréas Hagström har under sina tjugo år på konsthallen hört och sett diskussionerna på nära håll. 

– De första flyttplanerna som jag har hittat är från 1950-talet, och frågan är aktuell än idag. Men trots att det nu finns ett politiskt beslut om flytt, så handlar det också om andra faktorer som pengar och politisk vilja. Historiskt har konsthallen betraktats som en mycket vacker lokal – för måleri. Men sedan konsten på 1960-talet började ta sig ur de traditionella ramarna har lokalerna visat sig allt mindre ändamålsenliga. Sedan 2005 har detta formulerats mer uttryckligt: akustiken är problematisk, samlingslokaler, auditorium och kontor saknas och det faktum att konsthallen inte kan visa flera utställningar omlott är bara några av de faktorer som präglar dagens diskussioner om flytt, avslutar Hagström.