Det oväntade mötet mellan måleriet och fitnesskulturen

Helena Lund Eks utställning på ett gym Stockholm visar att det viktiga för samtidskonsten är att ta sig an livet som det ser ut nu, inte vara del av en institution.

Helena Lund Ek, Amelis Riquelme Nicoletti & Shen Tuggz, 2020. Foto: Fredrika Eriksson.

Är jag den ende som tycker att konsten har förändrats sedan Corona bröt ut? Jag tycker mig få möta konsten i ett råare tillstånd, där kontaktytan med offentligheten inte är så välputsad som innan. Mer ateljébesökskänsla. Förut klev man in i ett rum dominerat av konstvärlden, nu av konstnären. Det gäller även Helena Lund Eks utställning Resiliens i ett kampsportgym i Stockholm.

Verktiteln Don’t hate the players, hate the game (samtliga verk är från 2020) syftar kanske till att rikta blicken bort från de som tränar och mot själva träningsinstitutionen som den har utvecklats under de senaste två decennierna, men den talar nog också om relationen mellan konst, konstnärer och konstvärld. Verket är en diptyk som gestaltar två människoliknande varelser med huvuden av kettlebells, konståkningsskridskor på fötterna och korsett. Kanske ömkliga eller föraktliga varelser, tomma och tunga i huvudet och med lydnad i kroppen. Men de två dukarna är uppsatta på en större «duk»(260×200 cm) av konstgräs, med linjer dragna för ett för mig okänt spel. Högst upp sitter ett pingisnät i vinkel, som att man skulle kunna lägga målningen ner och på något sätt spela… någonting. 

Det hela blir än mer kaotiskt av att bollar för tennis, innebandy och badminton har sats fast på verket. Liksom ett pingisrack. Och några dartpilar. Uppenbarligen finns här inget spel, bara redskap för spelare. Ateljékänslan jag nämnde handlar nog om insikten att det egentligen inte finns något spel, bara spelare. Vilket kanske är en realitet i vissa avgörande stunder av konstskapandet, som återigen har börjat framträda efter att ha dolts av konstvärldens institutioner.

Helena Lund Ek, Don’t Hate the Players, Hate the Game, akryl, kol, oljepastell på duk, konstgräs på mdf, pingisracket, tennisbollar, badmintonbollar, dartpilar, pingisnät, 260 x 200 cm, 2020. Foto: Fredrika Eriksson.

Utställningen är Lund Eks åttonde solo sedan hon examinerades från konsthögskolan i Oslo 2014. Själv minns jag henne från Modernautställningen (2018). Då som nu målade hon inte bara i stora utan även ovanliga format, och hängningen var elaborerad. Titeln Resiliens – termen är tydligen inte längre enbart en medicinsk benämning för vävnaders elasticitet, utan har kommit att betyda «förmågan att återhämta sig eller motstå olika störningar» inom snart sagt vilket område som helst – nämner ett eftersträvat fitnessvärde, men jag föreställer mig att det också syftar på måleriets förmåga att regenerera sig själv genom att utsättas för nya sammanhang och material, i det här fallet sportens. Träningsmotiv i sportig kolorit möter utrustning som ibland är ren rekvisita, ibland fungerar som armatur (exempelvis en hockeyklubba), stöd, underlag eller som readymades fastsatta på bildytan.

Jag överraskades först av Lund Eks slappa användning av sportutrustning. Den uttrycker inte någon djupare relation till föremålens vanliga bruk. Jag läser i konstnärens enormt fina ateljédagbok från december 2020, som finns i utställningen, och förargas över hennes lösa tankar om antik skulptur och kroppens relation till själen, nazisternas till kroppen – många vaga föreställningar och Wikipedia. Det finns faktiskt en hel del skrivet om dessa ämnen, tänker jag, om man är intresserad!

Helena Lund Ek, Skulptur,​ hjälm, silikon, kedjor, gips, lera, golfklubbor, benskydd, axelskydd, stödsko, tyngd, 250 x 100 x 50 cm, 2020; Es Ist Ernst,​ akryl, kol, glitter på bomull, spännremmar, 180 x 110 cm, 2020; Victory,​ akryl på plast, hockeyklubba, boxningslindor, öljetter, 267 x 122 cm, 2020; Reach​, gips, kedja, 250 x 10 cm, 2020; Amelis Riquelme Nicoletti & Shen Tuggz,​ olja & akryl på duk, 220 x 240, 2020. Foto: Fredrika Eriksson.

Missnöjet försvinner när jag inser att jag tänker som den gamla konsthögskolelärare jag är. Jag förväntar mig av någon anledning att temat ska stå i centrum för ett undersökande, vars resultat sedan redovisas genom verk gjorda med idel goda och tillräckliga skäl för varje val av form, material och färg. Det är jag som kommer med instrument för att mäta, väga och utvärdera – precis det som får Lund Eks kettlebellskallar att se så olyckliga ut!

Jag inser: träning är inte det intressantaste i den här konstnärens liv, och hon är inte ens ute efter att hävda att den är ett nyckelfenomen för att förstå dagens människa. Träning är inte «intressant», utan helt enkelt bara en del av vardagen för väldigt många, och därför ett fenomen som är värt att låta måleriet konfronteras med. Konstnären är intresserad av konst, och för att driva konsten vidare behöver hon omvärlden – som i sig inte behöver betinga något vidare intresse. Den är, och det är anledning nog att sätta den i relation till måleriet. Däremot är den inte orsaken till måleriet eller grunden för de konstnärliga val som träffas i skapandet. Känslan av slapphet beror helt enkelt på att Lund Ek inte följer de akademiska förväntningarna. Kanske var det hennes lycka att avsluta sin utbildning innan Masternivån, där kraven på välgrundade motiveringar ibland får konstnärerna att avhålla sig från att göra de verk som de egentligen skulle vilja, för att istället göra något som är lättare att försvara.

Helena Lund Ek, 1+1=1,​ akryl & harlim på bomull, mittsar, 200 x 160 cm, 2020. Foto: Fredrika Eriksson.

Men hos Lund Ek är det alltså inte den tematiska fördjupningen som räknas, utan de nya effekter som hon kan utvinna ur mötet mellan träning och måleri. I utställningen finns även två verk av den amerikanska målaren Martha Edelheit, och en ljudinstallation av den svenska konstnären Fathia Mohidin. Särskilt ljudverket i omklädningsrummet slår an något i Lund Eks konst: man hör andetag, pustande, något stön. Typiska gymljud, men även typiska för exempelvis sex, eller någon som sover. Det uppstår en rörelse i själva sinnligheten där ljuden fritt ambulerar mellan disparata rum. Det påminner om hur Lund Ek ibland får ut överraskande effekter av arrangemang som först ser helt godtyckliga ut.

Ta Summertime Sadness som föreställer en blå kvinna som ser ut att göra situps i bikini målad i vattenfärg och akryl på reflekterande duk. Jag får intrycket att hon inte har fast mark under fötterna, utan två kettlebells och en hockeypuck, som själva målningen står på. Det är som om hon strålar upp ur denna rena tyngd, att tungsinnet sitter i fötterna och att huvudet längre in i bildrummet är ganska lätt, som befriat. Ett solparasoll slår ut ur det – sedan drar magmusklernas spänning tillbaka allt ner mot fötterna och tyngderna. Utan redskapen skulle bilden nog inte få den rörelsen, utan mer gestalta en under meningslösheten fysiskt plågad kropp. Nu gestaltas istället ett melankoliskt tillstånd, som är konstnärligt betydligt mer givande med sin egen puls av snabba infall och tungsinne. Till saken hör att konstnären ändrat titeln sedan jag såg verket som först hette «melankoli». Den nya titeln passar bilden bättre, men verket med kettlebells sämre.

Helena Lund Ek, Lejonhuvud,​ hockeyhjälm, silikon, pigment, akryl, löshår, 20 x 20 x 30, 2020; Baddräkt,​ polyester tyger, simglasögon, 2020; Torso,​ axelskydd, hjälmskydd, dykartuber, 63 x 40 x 30, 2020; Konflikt,​ akryl på militärplasttyg, 130 x 100 cm, 2020. Foto: Fredrika Eriksson.

En annan häpnadsväckande effekt skapas i diptyken Amelis Riquelme Nicoletti & Shen Tuggz, helfigursporträtt av två danslärare. Framförallt Amelis del fastnar jag framför; hon ser kraftfull ut, viljestark, samtidigt som aktiviteten verkar mödosam. Det kommer sig nog av att hon faktiskt inte dansar, utan har stått i timmar och poserat i samma dansrörelse.

Man undrar varför Lund Ek helt enkelt inte fotade modellen i dans, och sedan målade av bilden. Kanske är hon inte intresserad av avbildad rörelse. I ateljédagboken beklagar hon att futuristerna målade. Jag trodde först att det var en politisk kommentar, men kanske tänker hon att de satte rörelse och måleri i förbindelse på fel sätt. I den här målningen händer någonting anmärkningsvärt: dansen finns bara i den porträtterades vänstra fot. Där känner jag lättheten, kraften som helt försvunnit in i en rörelse som är så ren att den inte ens behöver exteriorisera sig i rummet. Inte måleriskt avbildad rörelse, utan rörelse direkt i måleriet. Vill man se en analogi till träningsvärlden så skulle den kanske vara i relation till isometrisk träning, där rörelsen som utförs endast består i ökad spänning i en muskel. Så kan tydligen även måleriet laddas – och hitta nya rörelser genom kontakten med främmande miljöer.

Helena Lund Ek, Amelis Riquelme Nicoletti & Shen Tuggz, olja och akryl på duk, 220 x 240, 2020; Martha Edelheit, Ice Dancers, Pair,​ mixed media på papper, 206 x 190 cm, 1998 & Blue Ice Dancer,​ mixed media på papper, 197 x 111 cm, 1998; Helena Lund Ek, Push Up, airbrush och akryl på plast, öljetter, metallringar, sugpropp, 140 x 260 cm, 2020. Foto: Fredrika Eriksson.

Diskussion