Konstkollektivet KonstABs bioaktuella långfilmsdebut Vernissage hos Gud (2023) är en thrillerartad fars som dissekerar skapandets ursprung genom en klassisk konflikt mellan ont och gott. I centrum står en konstskola i Göteborg där förberedelser inför årets examensutställning pågår för fullt. Sakteliga rullas kulturvärldskonspirationen upp: en sammansvärjning av «makt» vid namn Zentropa driver fram en konst helt underordnad kommersiella intressen. Skolans kåta smygbög till rektor Jack von Rosen är inblandad. Allt kan och måste göras till varor! Den sömniga studenten Irma väljs ut av ett hemligt sällskap – anfört av en idealistisk lärarinna – att bryta kapitalets förgörande kraft och lösa upp Zentropas inflytande. Jakten på sanningen tar form.
I tidigare scenuppsättningar som Total-trilogin (2017–19) och Stormen (2021) har KonstAB häcklat etablissemanget med sitt egensinniga, uppluckrade narrativ och interna humor. Även i Vernissage hos Gud är trådarna många och långt ifrån alla följs upp. Filmen tycks sträva efter att göra upp med idén att misslyckad konst saknar betydelse – tvärtom är det den starkaste och renaste formen av kreativitet. Styrda av en raffinerad magkänsla lyckas KonstAB uppvärdera det oavslutade som den högsta formen av nåd. I varje misslyckat konstverk är Gud närvarande. De privata filmklipp som infogats mellan de fiktiva lagren gestaltar ögonblick av frihet, där unga människor tycks helt uppfyllda av sitt eget inre. De dansar, målar, älskar och säger upp sig från arbetet. KONSTEN och LIVET före allt.
Hela KonstABs projekt bygger på att bryta mot konventioner och få publiken att känna sig intelligent. Men innerligheten är deras akilleshäl. Ja, kapitalet tuggar i sig allt och alla, men utan dess monstruösa härjande blir vi ju helt riktningslösa. För vad är en värld utan motstånd? Troligen jävligt oinspirerande och fylld av skit! De själlösa hipsters som förtrollats av KonstABs pubertala renlighetslära lär ändå aldrig ställa sig upp och bränna ner sina reklambyråer. Att spotta på pengar skapar inga genier.
Styrkan i KonstABs angreppsätt ligger i stället i själva formen. Att insistera på det oavslutade är filmens mest kraftfulla angrepp mot varufiering och samtidens bedrövliga politiska tillstånd. Samtidigt är det en dålig film som inte kommer till någon mäktigare slutsats än att konsten är och måste vara fri. Jaha? Denna lättköpta sensmoral är det första och sista som de mysiga lärarna på konstskolorna lär ut. Men ingen makt störtas med uddlösa påståenden. Att däremot hacka sönder kravet på koherens och linjära förlopp är det verkligt radikala i Vernissage hos Gud. Se, så utplånas det onda.
