Dags att återupprätta geniet

Iris Smeds utställning på Bonniers konsthall är en exorcism av den nyliberala undantagsmänniskan.

Iris Smeds, The Average (stillbild), 2019.

Alla som var med på 1980-talet minns väl den ständiga propagandan om den ensamme hjälten som står upp mot en social konformism som annars hotar att kuva individualitet och eget tänkande. Sovjetkommunism mot västerländsk kulturimperialism. Det var alternativen. Eller rättare sagt: det fanns inget alternativ. När 1970-talets solidariska anda skulle krossas fylldes kulturen med budskapet att den självförverkligande undantagsmänniskan fanns inom räckhåll för alla, oavsett social eller ekonomisk bakgrund. Det var den indoktrineringen som möjliggjorde den nyliberala strukturomvandling som vi ser konsekvenserna av idag.

Därför är det inte förvånande att dagens unga ser på självförverkligande individualism med misstänksamhet. Det exceptionella är inte längre lika lockande, det vanliga inte lika skrämmande. «Något har hänt», som det heter i Iris Smeds (f. 1984) The Average, en film i fyra delar med tillhörande scenografiska objekt som visas på Bonniers Konsthall i Stockholm. Vadå? Well, «it´s the story of a separation», som det sägs i filmen. Eller: en story om grav mänsklig och planetär ohälsa, och känslan av att socialism kanske inte var så illa, trots allt. 

Det sista sägs kanske inte rakt ut, men den separation som verket kretsar kring, formellt och innehållsmässigt, är inte en där individen skiljer ut sig från massan genom anmärkningsvärda handlingar, utan en som producerar det ordinära genom en inre, skillnadsskapande operation.

Det är inte så krångligt som det låter. Särskilt inte när Smeds ger oss pedagogiska exempel i form av smörgåspålägg, som många av oss äter till frukost. Vid sidan av de fyra filmerna som visas på monitorer, så har ett antal skulpturala objekt placerats i det lilla utställningsrummet som Smeds delar med Olof Marsja, den andra mottagaren av Maria Bonnier Dahlin-stipendiet som föranleder den här presentationen. En skulptur av en korv som skurits mitt itu visar hur en kropp kan delas upp i två lika stora halvor. Budskapet återkommer i filmerna som kretsar kring reproduktion som separation, dvs. hur något produceras genom att separeras i två delar som förblir beroende av varandra över en gräns som utgör deras gemensamma «medelvärde».

I filmerna – som egentligen är en film som skiljts från sig själv genom att de olika scenerna visas på olika monitorer – representeras separationen av en tusenfoting som delas i två. Den korta scenen visar en coach som tränar en insekt i form en konstruktion där flera människor gömmer sig under ett rosa skynke som gestaltar djurets kropp, lite som barnteater ungefär. Plötsligt separeras kroppen och delarna faller till marken. Detta drama tas sedan upp i filmen mitt emot, en TV-intervju med starkt poetiska och underhållande kvaliteter, där en journalist intervjuar författaren till boken The Centipede That Broke in Two («one of our times most devasting crimes / one body carried by a thousand legs / that suddenly fell apart»).

Iris Smeds, The Average (stillbild), 2019.

Scenen är briljant gestaltad med konstnären Roxy Farhat i rollen som TV-journalisten, vars kritiska frågor tvingar författaren att omvärdera sin slutsats att separationen har ett tydligt offer och en förövare. Det antyds att kvinnorna tidigare har haft en kärleksrelation, och frågorna tycks allt mer glida över i att handla om deras separation (journalisten: «but who would gain from such a separation?» Författaren: «well, I would say the part that wasn´t so interested in talking»). För att i nästa stund glida över i ett politiskt resonemang, och sedan återigen tillbaka till det personliga. Stämningen vibrerar av undertryckta känslor, och i nästa film har de hittat tillbaka till varandra och står omslingrade i en tryckare. Dramaturgin antyder att vi ser en evig upprepning som återkommer genom historien.

Men i den filmen, alltså verkets tredje del, är journalisten och författaren bara statister. I huvudrollen ser vi mytologins Ikaros, i form av en nykter alkoholist som omvärderar sitt tidigare liv. Istället för brinna i ensam majestät på en bergstopp, eller vara med i TV, vill hen leva som en vanlig människa. Rollen spelas av en buktalare vars gnällande röst förstärker de självömkande replikerna. Ikaros ångrar att hen flög för nära solen, men har svårt att acceptera Svenssonlivet utan uppmärksamhet eller alkoholrus. Filmen slutar med att hen sjunger sitt gamla credo «it’s better to burn out, than to fade away». Samtidigt dansar journalisten och författaren in i bild. Vi är tillbaka där allt började, före separationen som gav oss det ordinära liv vi har nu med parförhållande och frukostmacka. Ost eller korv, välj själv.

The Average är ett mångbottnat verk som öppnar för en mängd olika tolkningar. Här är några: 1) verket är en realistisk gestaltning av en verklighet som blivit surrealistisk. Något har gått sönder i oss. Samhället lider av en förlorad gemenskap som det försöker bedöva med allt tyngre droger (Trump, Brexit, SD osv.). 2) verket är en politisk appell som tar fasta på att människor är utbrända, och måste hitta tillbaka till ett liv där alla kan leva tillsammans. 3) verket är en kritik av idén om det normala som skiljer individer från sig själva, och ger upphov till en alienation när livet kvantifieras istället för att levas. 4) verket är en sång om människans eviga längtan och tragiska existens. Livet är absurt, vi är alla dömda till lidande. 

Iris Smeds, The Average (stillbild), 2019.

Men jag undrar om det inte finns en övergripande idé som kan rymma alla dessa tolkningar, nämligen idén om geniet. Som Giorgio Agamben har undersrukit så betyder geni egentligen inte en exceptionell person som höjer sig över andra människor. Begreppet kommer tvärtom från det latinska begreppet för den skyddsande (genius) som alla bär med sig från födseln. Skyddsanden utgör den unika dimensionen som i varje individ står i ett spänningsfyllt förhållande till ett opersonligt element som förenar hen med andra människor. Är det inte exakt den idén om det vanliga geniet som Smeds vill frammana i The Average? Det vill säga, hon vill bryta med en patriarkal föreställning om geniet, för att istället ersätta den med ett geni baserat på en utvidgat normalitet som rymmer alla människor.

För är det inte just som genius Smeds framträder i filmens inledande scen, där hon talar direkt till betraktaren iförd lösbröst i form av smältande klockor av skumgummi? Och representerar inte denna scen verkets inre röst, som med referens till Salvador Dalí antyder att geniet måste skiljas från sin exklusiva, manliga receptionshistoria? Jag tror det. Alternativet är konstens död, eftersom den förutsätter en dynamik mellan de personliga och opersonliga element som Agamben skisserar. Annars blir den endimensionell och dogmatisk. The Average gestaltar däremot drömmen om en konst för alla, inte bara för det privilegierade fåtal som överlever i dagens nyliberala ökenlandskap. Smeds visar att livet utan exceptionalism inte måste vara dystert, utan kan fyllas med verklig genialitet.

Installationsvy från Iris Smeds utställning på Bonniers konsthall. Foto: Jean-Baptsite Béranger.

Diskussion