En hög relief med tjocka lager kletig akryl applicerade på skumformer föreställande sex utsökt plutiga läppar. Det är det första jag ser i Gina Beavers utställning på Carl Kostyáls galleri Hospitalet. Väl bevandrad i instagrams ytligare hörn, make-up tutorials och utforskarflöden riktade till oss kvinnor som lätt fastnar i videor om Prada-väsktårtor, plockar jag referensen direkt: det är en instruktion för en reverse lip ombre.
Det färdiga resultatet gestaltas i den sjätte och sista skulpterade bilden i reliefens nedre högra hörn. Uppe i vänstra hörnet är läpparna bara lite fläckade av concealer i kanterna. Däremellan syns olika steg i processen, som stillbilder från videon motivet är hämtat ifrån.
Till skillnad från dessa videor, som alltid präglas av perfektion – inga porer, inga slarviga linjer, perfekt symmetri – så är Beavers tredimensionella målningar grova och ojämna i ytan. Färger har slarvigt lagts på varandra, det ser ut som att de skulpterats på formen. På ett ställe tittar undermaterialet fram där färgen har spruckit. För att låna ett uttryck från samma värld så ser det hela rätt «DIY» ut – det är hemmasnickrat, kladdigt och groteskt. Ändå är bildernas kitschiga fulhet inte tillräckligt överdriven för att göras till ett intressant påstående.
Läppar, läppar, åter läppar återkommer genom hela utställningen i olika versioner men i samma stil. Utöver detta porträtteras spexigt manikyrerade naglar, och här och där slängs olika konsthistoriska referenser in i mixen: Les Demoiselles d’Avignon, Monets näckrosor… Att sminka läpparna som en målning är även det en onlinetrend vi sett förut. Parafraserandet av parafrasen är en vinkning till 1990-talets appropriationskonst, och väcker liv i den gamla postmoderna frågeställningen om vad som är fin- eller fulkultur.
Endast fyra verk i utställningen avviker från att direkt klippa och klistra från sociala medier. De är alla porträtt av konstnären, «selfies» med tighta utsnitt av olika delar av kroppen. I en av dessa reliefmålningar har hon fångat sig själv mitt i en rörelse – hon håller på att ta av eller på en sport-bh med «MoMA» tryckt på bröstet. I en annan har hon på sina handleder målat av installationsbilder från sin egen utställning på PS1 jämte Jasper Johns Target (1961), i en tredje har hon avbildat bland annat Frida Kahlo och van Goghs Stjärnenatten (1889) på låren runt ett blottat kön. Och i en fjärde – instruktionen till en Billy-bokhylla på magen.
Beavers drar nästan touretteskt ironiska paralleller mellan sina verk, konsthistorien och den institutionella konstvärlden. Men det är spretigt och svårt att förstå vart hon vill komma. Inget verk tar tanken hela vägen utan de förblir lösryckta konstateranden. Att appropriera internets bilder och förutsätta att de på egen hand ska resultera i ett djuplodande inlägg om samtiden känns tondövt. Det finns en humor och kaxighet i alla Beavers verk, men här blir det inte mer än barnsligt effektsökeri.
