En vårutställning är en vårutställning är en vårutställning. Varje år lägger de ansvariga på konstskolorna pannorna i veck för att hitta nya, mer självreflekterande, mer jämlika, sammanhållna och skarpare format för att visa upp studenternas verk, och varje år kommer en stor och entusiastisk publik av släktingar, vänner, gallerister, intendenter, kritiker och allmänhet och uppskattar utställningen just för den spretiga och ostyriga blandningen av arbeten. Gott så!
Årets slututställning med master- och lärarstudenterna på Konstfack har curerats av deltagarna på curatorutbildningen Curatorlab. Det känns både självklart och spännande, eftersom det är en internationellt välrenommerad utbildning för redan yrkesverksamma. Men när jag läser inbjudan till utställningen blir jag rätt sur. Texten är välformulerad och intressant. Men så gör de det där som allt oftare bara görs: alla curatorerna (tolv stycken!), plus programansvarig, utställningsansvarig och curatorassistent står namngivna. Men inte de deltagande konstnärerna.
Jag ska inte uppehålla mig för länge vid detta, det är en diskussion som känns lika gammal som den om vårutställningens format, och varför spä på fåniga gamla motsättningar mellan curator och konstnär. Men: om curatorerna namnger sig själva och inte konstnärerna, så blir budskapet att konstnärernas arbeten är sekundära, kommer i andra hand. Det är möjligt att det finns en medveten tanke att hålla isär den curatoriska idén från myllret av uttryck, kanske rent av i respekt för de individuella konstnärskapen, men jag tycker det blir fel.
Utställningens övergripande gestaltning utgår från Sarah Ahmed, som curatorerna använder för att få publiken att delta i en både symbolisk, emotionell och fysisk omorientering. Vad hade varit mer passande som omorientering än att hitta ett sätt att få med det dryga hundratalet deltagande konstnärernas namn i förhandsinformationen om utställningen?
På plats på Konstfack blir jag på bättre humör: årets masterutställning konfronterar på många olika sätt tankar om hur en skola och en utställning kan organiseras. Det börjar redan vid ingången med en tydlig instruktion, effektiv i sin enkelhet. Vanligtvis används stora huvudingången, som leder rakt in skolans största och mest synliga utställningsrum. Nu är entrén handfast flyttad till sidan av byggnaden, en våning ner. Här kommer besökaren bokstavligen in från underjorden, till vanligtvis undangömda kulvertar. Därifrån leds en sedan med röda pilar upp till gatuplan och vidare i en fast rutt genom byggnaden, där verken till stora delar visas i korridorer och små sidorum. Först på slutet kommer man fram till entrén och det stora utställningsrummet.
Någon tycker möjligtvis att det skulle vara mer produktivt och fritt att låta besökarna skapa sin egen rutt genom utställningen. Jag tänker att den tydliga väg som föreslås blir som en kroppslig erfarenhet av att slippa återupprepa gamla mönster, att ta de vanliga vägarna. Eller med Curatorlabs mer positivt kodade formulering, tydligt i Ahmeds anda: att våra kroppar ges friheten att röra sig och tänka annorlunda.
Konstfacks signum i förhållande till de andra konst- och designhögskolorna i Sverige är att skolan har ett brett spektrum av utbildningar inom samma väggar – från industridesign, glas och keramik till konst och bildlärarutbildningar, med flera. Det ger varje år konkreta tillfällen att fundera över hur gränserna mellan konst, design, arkitektur och konsthantverk egentligen ser ut.
Curatorerna för årets masterutställning har valt att inte blanda arbeten från de olika avdelningarna, utan låta de olika utbildningarna ha egna sektioner som diskret länkas ihop. På Konst blir jag särskilt imponerad av Alexander Rynéus film The Glitter Factory (2022), presenterad i biografformat i en mörklagd föreläsningssal. På ytan är det ett händelselöst porträtt av två personer, konstnärens föräldrar, och ett hus. Men med en rad filmiska grepp förvandlas det som skulle kunna ha fastnat i stelnade dokumentära konventioner istället till en prismatisk, mångbottnad, spännande och ömsint bild av att vara i levandet med de relationer till minnen, föremål, platser och andra varelser som det bär med sig.
Flera av studenterna på Konst arbetar på ett liknande sätt skickligt med undersökningar av bildmässiga konventioner, som Nisse Bergmans verk gjorda av ett myller av små speglar i olika vinklar. De tycks inte besitta någon färg i sig själva utan reflekterar en stor färgkarta strax intill i rummet. Det blir som att olika egenskaper av en och samma bild uppträder samtidigt på olika platser.
I Karin Keisu och Josse Thuresson filminstallation Back to Back (2022) sker en form av gestaltande undersökning av en annan erfarenhet: att inte kunna utrycka sig på, eller att ha blivit berövad, ett av sina modersmål. En av dem har sin bakgrund i Tornedalen, den andra är barn till två döva föräldrar. Både meänkieli och svenskt teckenspråk är minoritetsspråk som varit institutionellt förbjudna i Sverige under lång tid, och verket mejslar fram en märklig känsla av förlust av något man inte riktigt fått lära känna.
Strax intill visar flera av designstudenterna sina projekt, utformade specifikt utifrån frågor som «How do we care for each other, including the more-than-human subject, as part of today’s co-existence?» Jag vet inte vem som inkluderas i detta «vi», men jag tolkar det som att gruppen har arbetat med design som ska medverka till större hållbarhet, resursmässigt och i förhållande till allt som lever. Här har Xiaoyi Shen gjort ett roligt diskursivt förslag och tagit fram en stol till riksdagen designad för icke-människor. Och Annelie Hultman har arbetat fram en protyp till en rullator som ska ge större rörlighet och stabilitet än befintliga varianter.
Det är mycket träd i utställningen. Det är lustigt hur ett uttryck eller material kan bli dominerande i konst- och designvärlden, och jag får anstränga mig för att inte avfärda allt med grenar och stockar som ett enkelt kopierande av trender. Här uppskattar jag Julian Gassons – i alla fall på retorisk nivå – komplexa projekt som undersöker hur det skulle gå att använda mykofiltration som rening vid en snödepå i Stockholm, med fokus på det nätverk av relationer mellan människa, mer-än-mänskligt och mineraler som redan är där.
I förhållande till växtlighet blir jag också berörd av Klara Asklunds målningar (Visuell kommunikation), med en helt annan formulering inom det spannet. Här är människokroppen beväxt inifrån med grenar, svampar, utskott genom huden, som parafraser på den form av illustrerade planscher som historiskt använts för att visa olika djur eller växtsorter. Här handlar det inte om något idylliskt tillstånd av tillhörighet med «naturen», utan om den oönskade känslan av något spirar och växer i kroppen kopplad till en kronisk sjukdom som reumatism.
Och strax intill ett intressant projekt av Johanna Moe (Rumslig gestaltning) som diskuterar möjliga användningar en rivningshotad panncentral i Björkhagen, granne med en serie fantastiska smycken av Sang (Susan) Jiang (Craft! Ädellab). Det är vårutställning i ett nötskal, från det ena till det andra på två sekunder.
Sen kommer jag till slut fram till det som brukar vara ingången och även det prestigefulla – och laddade – utställningsrummet strax intill. Häromåret rasade en sårig debatt på skolan om namnet Vita havet. Jag vet inte vad det har för namn idag, jag skulle kalla det Havet. Men under utställningen har Curatorlab valt att göra om det till något annat, en Dialogical Space med möbler inlånade från skolans alla avdelningar, som en både konkret och symbolisk samlingsplats för allt från grupparbeten till möten och samtal.
Här finns också en vägg med arkivmaterial och texter om känslor i relation till skolans olika byggnader genom tiderna. Det påminner om att Brown Island-gruppen inte var den första generation studenter som har diskuterat och försökt omprogrammera och omkoda detta utställningsrum. Det påminner också om den känslans politiska aspekter, som Ahmed formulerar så väl.
Det är bra gjort. En vänlig och symbolmässigt viktig handling för att påminna om nödvändigheten av dialog och förhandling. Här görs också en rad seminarier under utställningens gång, flera om hur en skola kan organiseras, fysiskt och strukturellt. Men också om helt andra ämnen.
