Arbetsgivarkonst är inte ett steg framåt

Jag vill först understryka att jag inte har något otalt med Magdalena Malm personligen. Detta är ingen recension av hur hon sköter sin uppgift som direktör för Statens konstråd, vilket hon säkert gör med den äran. Men låt mig påminna om debattens upprinnelse: jag skrev en kritisk artikel om ett offentligt gestaltningsförslag, där jag utifrån tillgänglig information och sakliga konstnärliga, politiska och historiska argument redogjorde för min syn på det tänkta verket.

Efter två repliker (här och här) har Malm fortfarande inte bemött vare sig mina argument eller min uppfattning att Eternal Employment är ett flagrant avsteg från Statens konstråds sociala och demokratiska tradition, som är grunden för institutionens historiska legitimitet.

Malms idé har istället varit att eftersom jag har en annan uppfattning än hon, så måste mitt resonemang bygga på slarv eller en oförmåga att tänka klart. I sin senaste text fortsätter hon att angripa mig personligen genom att utpeka mig som någon som «böjer sanningen». Detta är en allvarlig anklagelse, som dessutom är grundlös. Men det är inget jag ligger vaken över. Istället ser jag Malms häftiga reaktion som ett tecken på att min kritik är något på spåren. Dessutom tror jag att de flesta genomskådar att Malms angrepp handlar om att rikta uppmärksamhet bort från min kritik av Eternal Employment. Det är rätt genomskinligt.

Det som däremot är bekymmersamt är att Malms agerande framstår som en implicit tillrättavisning av andra som kan vilja yttra sig kritiskt om Statens konstråd. Budskapet är svårt att missa: alla som har kritiska åsikter om myndighetens verksamhet gör bäst i att hålla dem för sig själva. Vem har lust att ge sig in i diskussionen efter detta? Jag menar att Malms osakliga attityd och ton i debatten är opassande för en offentligt anställd som är satt att leda en av landets största uppdragsgivare för konstnärer. Som jag strax ska visa sprider hon dessutom felaktiga och vilseledande uppgifter i debatten.

Återigen vill jag understryka att mitt syfte har varit att föra en diskussion om offentlig konst. Men när Malm nu anklagar mig för att inte vara sanningsenlig, så har jag inget annat val än att bemöta hennes påstående, punkt för punkt. Här följer en lista:

* Malm påstår att jag har hävdat att det skulle vara «förnedrande att arbeta i en stationsmiljö» och att jag av det «drar slutsatsen att Goldin + Sennebys verk är cyniskt och Statens konstråd elitistiskt». Detta är fel. Jag har själv arbetat i kollektivtrafiken och har ingen anledning att beskriva den miljön som förnedrande. Det får stå för Malm.

I min andra text förklarar jag dessutom tydligt att det inte i första hand är den anställdes arbetsförhållanden jag vänder mig mot. Att anställningen ska följa gällande regler på arbetsmarknaden är självklart. Det jag vänder mig mot är att Goldin + Sennebys förslag är formulerat ur arbetsgivarens position, och att den diskussion som verket eventuellt kan leda till kommer att föras på arbetsgivarens premisser.

* Malm skriver att jag tolkar den parentes där konstnärerna förtydligar anställningen som «ett tecken på att de inte intresserar sig för den anställdes förhållanden». Detta är felaktigt. Jag skrev: «Detta förbiseende är ingen slump, utan en konsekvens av att de som står bakom förslaget gör det utifrån arbetsgivarens position.» Projektets syfte att anställa en person för att agera i ett offentligt konstverk, följaktligen är det formulerat ur arbetsgivarens position.

* Malm skriver att jag har påstått att «Statens konstråd medvetet har undanhållit information om verket för att dölja arbetstagarens förhållanden». Men det finns inga belägg för Malms påstående i någon av mina texter. 

* Malm undrar om jag anser att «all konst som innehåller en arbetstagare är omoralisk?» och vidare om det betyder att «tex Moderna Museet i framtiden bör avhålla sig från att göra performativa verk som skulle kunna involvera anställningar?» Svaret är nej. Några sådana generella slutsatser går inte att dra ur det jag har skrivit. Det är värt att notera att Malms uttalande bortser från att Statens Konstråd agerar på helt andra historiska, konstnärliga och politiska premisser än en institution som Moderna museet.

* Malm skriver: «Peterson går vidare i samma tendensiösa och självrättfärdiga anda och skriver att arbetet för den anställda är ’utan mål och mening’». Det är en flagrant felaktighet. Vad jag skrev var: «Goldin + Senneby gör ett spektakel av människor som beredda att söka en anställning utan innehåll eller mening». Jag talar inte om arbetet, utan om anställningen. Att anställningen är utan specificerade arbetsuppgifter är centralt i Eternal Employment.

* Malm frågar om jag anser att «alla arbetsgivare är onda». Svaret är nej. Jag har påpekat att «en anställning alltid är ett ojämlikt maktförhållande, alltid en beroendeställning».

Jag vill dock notera Malms tendens att beskriva mina invändningar mot Eternal Employment i moraliska eller rentav metafysiska termer. Mina invändningar har främst varit politiska, historiska och konstnärliga, inte moraliska eller metafysiska.

* Malm frågar om vi kan «förvänta oss att Kunstkritikk i fortsättningen skriver artiklar om utställningar trots att galleriet råkade vara stängt den dagen kritikern kom dit?» Svaret är nej, så kommer vi inte att arbeta i Kunstkritikk. Men detta ger mig skäl att förtydliga hur min informationsinhämtning kring Eternal Employment har skett. Malm har rätt i att jag säkert kunde ha varit mer grundlig, men när hon vill få det att framstå som att jag har baserat min kritik enbart på att läsa pressreleasen så är det hon som fullt medvetet ’böjer på sanningen’.

Jag skriver «fullt medvetet» eftersom Malm avsiktligen försöker dölja Statens Konstråds bristande hantering av informationen kring Eternal Employment, och hur denna har redigerats och reviderats sedan min första artikel publicerades fredagen den 17/11.

Malm vill få det att framstå som att detta skulle handla om att Statens konstråd på grund av «tekniska problem» inte kunde lägga ut Goldin + Sennebys originaldokument på hemsidan. Men sanningen är att den felaktiga uppgiften att «arbetet ska utföras på Korsvägen» har upprepats i en mängd (sannolikt alla) texter och dokument som Statens Konstråd offentliggjorde fram till måndagen 20/11.*

Den felaktiga uppgiften har i olika varianter förmedlats via pressmeddelande och andra texter på Statens Konstråds hemsida (som nu har reviderats), liksom i de dokument som kunde laddas ner på sidan vid tiden då jag skrev min ursprungliga artikel. Jag syftar här på exempelvis: Juryns samlade utlåtande för konstnärlig gestaltning av stadsomvandlings-projektet Västlänken i Göteborg och Samtliga omdömen av inlämnade idéförslag för Korsvägens station.

Alla dessa texter och dokument laddade jag ner och läste innan jag skrev min första artikel, då de utgjorde den samlade och rätt omfattande informationsmängd som Statens Konstråd hade offentliggjort vid denna tidpunkt. Och märk väl: ingen av dem innehåller de korrekta uppgifterna om Goldin + Sennebys projektidé. Ingenstans på Statens Konstråds hemsida gavs information om att det fanns ytterligare dokument att tillgå, och ingenstans stod att läsa att dessa dokument innehåller uppgifter som faktiskt motsäger den information som Statens Konstråd själva har offentliggjort.

Mitt antagande var att jag inte hade någon anledning att misstro Statens konstråd. Det föresvävade mig helt enkelt inte att myndigheten skulle ha gått ut med felaktiga uppgifter om sitt eget projekt. Men det är exakt det man har gjort, hur Malm än försöker få det att framstå på annat sätt. Det är anmärkningsvärt att hon försöker skjuta över detta på Kunstritikk, istället för att stå för sin egen bristande hantering.

Mer glädjande att Malm i sin senaste text försöker formulera något kring sin ambition att öppna upp Statens konstråd för «en större bredd av konstnärliga uttryck som numera kan rymmas i det offentliga rummet». Min poäng är emellertid att viljan att förändra måste ställas i relation till vad Statens Konstråd är för institution, och hur den har vuxit fram mot bakgrund av politiska beslut och omständigheter där grundidén har varit att offentlig konst ska vara för alla, inte för eliten eller arbetsgivarna, utan för det arbetande folket. Hur förhåller sig Malm och Eternal Employment till detta? Det har jag ännu inte fått svar på.

När Malm istället vill få det till att debatten skulle handla om olika «subjektiva tolkningar», så gör hon sig blind för den verksamhet som Statens konstråd har ägnat sig åt sedan 1937. Vad jag talar om är inte tolkningar, utan politiska ideal som har fått konkreta uttryck i våra gemensamma offentliga miljöer. Det är bara att gå till närmaste tunnelbanestation och se. Folket är ingen abstraktion, utan betyder just alla människor som använder den stationen, tillfälligt eller varje dag när de pendlar till och från jobbet.

Att Goldin + Senneby nu ges möjlighet att underminera idealet om jämlikhet som en modell för den offentliga konsten ser jag som ett problem. Malm har en annan uppfattning men borde ändå välkomna debatten, inte försöka trolla bort den genom hänvisningar till teknikaliteter eller genom att angripa den som rätteligen kritiserar en offentlig verksamhet.

I helgen öppnade Goldin + Senneby en utställning på konsthandeln CF Hill, som drivs av Michael Storåkers, reklammannen som låg bakom lanseringen av Moderaterna som «det nya arbetarpartiet» inför riksdagsvalet 2006. Den kampanjen var bara möjlig genom att ljuga om den historiska betydelsen av begrepp som arbetare och arbetarparti. När Goldin + Senneby nu vill införa en arbetsgivarkonst, så har jag velat ställa detta mot idealet om en konst som ska vara för alla. Eternal Employment är inte ett steg framåt, utan en tillbakagång till en förmodern, hierarkisk modell för hur konsten ska fungera i samhället. Jag menar att den som vill förnya den offentliga konsten istället borde fråga vad jämlikhet betyder idag, estetiskt och politiskt.

Är Statens konstråd helt enkelt blinda för de politiska implikationerna av Goldin + Senneby projekt? Eller rör det sig om en medveten vilja att bryta med sin egen historia? Det vill jag och många andra fortfarande veta.

*Den fullständiga formuleringen om Statens konstråd har återanvänt i olika texter lyder: «I enlighet med Eternal Employment:s koncept tilldelas en person en anställning på Korsvägens station som inte innebär några plikter eller ansvarstaganden mer än att arbetet ska utföras på Korsvägen» (min kursivering).