Vid sidan av hyreslängan där vi bor reser sig en vägg av träd bara några meter från huset. Där stryker rådjuren förbi i gläntan, en ekorre kilar in till oss när dörren är öppen och en myrkoloni drog nyligen sin stig genom vårt vardagsrum. En spricka i en fönsterkarm eller en dörr på glänt är nog för att djuren ska göra anspråk på vårt hem som en del av sitt territorium.
Kiki Smiths utställning på Moderna Museet i Malmö bjuder på ett liknande sätt in oss till en värld där människans och djurens domäner korsas. Dessvärre har den amerikanska konstnären – som på 1980- och 90-talen slog igenom med en konst om kvinnokroppens politik, om HIV-epidemin, sorg och förlust – skuffats undan till några små rum på museets övervåning. På första våningen visas Vivian Suter, den argentiskfödda målaren som fick sitt stora genombrott på Documenta 14, 2017. I museets enorma turbinhall hänger hennes målningar i hundratal, ända upp till taket.
Efter Suters högoktaniga dukar framstår Smiths utställning som lågmäld, även om den egentligen inte är mindre kraftfull. Rakt fram hänger etsningen Wolf Girl (1999), och längre in visas polaroider av en naken kvinna med små påklistrade pappersvingar som förvandlar henne till en fladdermus eller en fjäril. Är det denna transformation, snarare än själva motiven i sig, som är Smiths egentliga ämne? Hennes grundläggande konstnärliga tekniker – reproduktionen och collaget – bygger på kontakt, beröring och upprepning snarare än avbildning i traditionell mening.
Utställningen består av ett femtiotal verk, de flesta från 2000-talet. Huvudnummer är de tre meter höga gobelängerna baserade på lika stora collage, som även de visas här. Bilderna är fulla av ekon och upprepningar, små förflyttningar och förvandlingar. Vävarna skimrar av tusentals trådar – hypnotiska, föränderliga ytor som i kombination med de invecklade kompositionerna tycks härma den oordning som naturkrafterna orsakar.
Jag rör mig rastlöst fram och tillbaka mellan gobelängerna som saknar en ideell blickpunkt där jag skulle kunna ta in bilden som en helhet. Flera av vävarna visar en naken kvinna som svävar upp mot stjärnorna eller sitter ensam på en gren i skogen. Den blodisande Underground (2012) föreställer en avklädd man som ligger begravd bland rötterna under marken. Den mer vilsamma Parlament (2017) visar ett par ugglor, några stjärnor och insekter mot en ljus yta, som jag tolkar som en negativ bild av natthimlen. Rovdjur och bytesdjur tillsammans, i stillhet, under ett ögonblick.
Hos Smith är naturen inte oskuldsfull, utan vacker och hotfull – en mordisk värld bortom mänsklig moral. Jag tänker på hur naturen framträder som en urkraft i romaner av Kerstin Ekman eller Olga Tokarczuk. Eller varför inte hos Bröderna Grimm? Smiths bilder har samma styrka och universella räckvidd som världslitteraturen, och borde uppmärksammas därefter.
Vissa gobelänger är såklart intressantare än andra. Guide (2012) avbildar två mäktiga örnar på ett stiliserat sätt som gör det svårt att dem på allvar. Den nakna urmodern i Earth (2011) känns märkligt statisk och fantasilös, medan den svävande kvinnan i Sky (2011) ser ut att vara av gummi.
När jag går nära inpå Earth dras jag likafullt in i ett universum där delar av kroppar och växter svävar runt i ett upplöst tillstånd. Ett par ögon blickar tillbaka på mig från den vävda ytan och får ett visuellt eko i de glittrande stenar som infogats i tre små skulpturer som står i en vitrin i nästa rum. De besynnerliga skulpturerna väcker något inom mig som jag inte riktigt kan sätta ord på. Jag tänker på Aby Warburgs idé om hur vissa former bär på en känslomässig laddning som rör sig genom tiden och återuppstår i olika sammanhang som återkommande minnen. Upplevelsen skärper mina sinnen och försätter mig i ett egendomligt tillstånd av oro.
Min blick graviterar strax mot ett myller av skimrande fjärilar högt upp på väggen. Därefter rusar jag tillbaka till det första rummet för att se närmare på en liten oansenlig teckning av en hare med glitter på. Den ser virrig och tilltufsad ut på ett sätt som tycks spegla mitt eget sinnestillstånd. En hare på väg hem genom mörkret, förvillad men ändå bestämd.
Collaget sägs vara en emblematiskt modernistisk uppfinning, men att Smith använder tekniken som en ingång till den äldre gobelängtraditionen knyter den istället till en tid med starkare koppling mellan bild och tro – då bilden på ett mer självklart sätt fungerade som en brygga mellan tillvarons ytterligheter. Samtidigt handlar collaget om att föra samman åtskilda element, vilket gör Smiths verk till ett direkttåg till frågan om bilden som en egen form av tro eller spekulation om alternativa verkligheter.
Jag återvänder till Wolf Girl och funderar över hur vi behandlar abstraktioner som mer verkliga än de hybridformer vi stöter på i livet – hur språket får oss att se sådant som inte finns, och att inte se det som faktiskt finns där. Bilder kan däremot lösgöra oss från språkets grepp och påminna oss om att allmängrepp som varg och flicka, natur eller kultur, saknar motsvarighet i verkligheten, och alltid riskerar att begränsa vårt seende.
Är det inte just så bilder fungerade i gamla illuminerade manuskript eller medeltida kyrkomålningar – genom att göra det som stöts bort av språket synligt, kroppslig, verkligt? Smith väver på ett liknande sätt ihop fantasi och förnuft i ett slags skuggtillvaro som löser upp gränser mellan arter, mellan konst och hantverk, det inre och det yttre. Den glittrande haren, fladdermuskvinnan, den begravda kroppen – alla befolkar de en värld där det symboliska och kroppsliga flyter samman, och tvingar oss att omvärdera vad som är naturligt, vad som är mänskligt, och vad vi faktiskt ser.
Man kan fundera över vad vi ska ha konstmuseer till i en tid när kulturen är i uppror och klimatet befinner sig i kris? Moderna Museet Malmö ger oss ett övertygande svar på den frågan. Genom att ställa Smith och Suter sida vid sida iscensätter de ett samtal om perception, samexistens och vilka berättelser vi behöver i den orostid vi lever i. Båda verkar, var och en på sitt sätt, föreslå en slags andäktig uppmärksamhet. Kanske måste vi lära oss att se världen på nytt – och, som Smith antyder, själva bli lite vilda?
