Inside Out, titeln på Trude Vikens utställning på Belenius i Stockholm, kan läsas som den självlärda målarens konstnärliga programförklaring. Med sin naiva ny-expressionistiska stil och oskolade handlag vill hon genuint skildra en subjektiv interioritet genom att registrera spänningarna och motsättningarna mellan vårt inre och yttre liv – eller som hon uttrycker det på sin hemsida, «hur vi känner oss bakom vår fasad». Hon vill med andra ord vända insidan ut.
Denna lättsamma expressionism ligger bakom Vikens kanske mest kända verk, Diary Notes (2014–), en serie dagliga självporträtt som skildrar hennes skiftande sinnesstämningar. Ett urval från 2022 grimaserar mot oss med stiliserat döda ögon och kollagenfyllda läppar.
Alienation suger, så klart, och det är utställningens dominerande stämning. Små tätt hängda porträtt pepprar oss med negativa sinnesstämningar som ilska, uppgivenhet, avsky och förbittring. Strax intill hänger bilder av dockor och gosedjur som skapar scener av flickaktigt självförakt (White Scene 10–11, båda 2023). I ett intilliggande rum vibrerar ett trettiotal tecknade kolporträtt av förutsägbar existentiell ångest.
Skönhetsideal och kvinnors misslyckande att uppnå dem är övergripande teman som kommer fram särskilt tydligt i större verk som Blue Scene 3 (2023), ett meningslöst riff på Botticellis Venus. Dessa kompositioner är visuellt mer komplexa men inte mindre sentimentala än andra verk i utställningen. De befolkas av gäng med missanpassade mödrar och döttrar, något mindre än naturlig storlek, med enorma ögon, djuriska drag och handskliknande tassar. De påminner på sina ställen om Philip Gustons sena verk, men med mer uppriktigt allvar, och mindre social antagonism.
Med en grov nietzscheansk distinktion så är Vikens bilder inte gjorda för att betraktas, utan för att kännas. Antingen känner vi dem eller så gör vi det inte. För de som inte gör det kan hennes verk framstå mindre som genuina uttryck för ett subjektivt inre och mer som lindriga symptom på konstvärldens senaste försök att återerövra överspelade ideal om autenticitet, mediespecificitet och genialitet. (Konstnärens rekordförsäljning i sitt hemland Norge efter att hon «upptäcktes» på Instagram 2018 – av konstnären Richard Prince av alla människor – tycks bara bekräfta detta). Men för dem som gör det är den mer intressanta frågan hur Vikens bilder framför sina affektiva anspråk.
De missbildade figurerna med rådjursögon i verk som Red Scene II (2023) är patetiska och fientliga på samma gång: de trånar efter uppmärksamhet och omsorg. De är med andra ord «cute», i litteraturteoretikern Sianne Ngais mening: varor på jakt efter en «mamma». Likt söta dockor, leksaker eller till och med husdjur tar Vikens bilder oss tillbaka till barndomens familjära värld av anknytningsobjekt och konsumtion; de insisterar inte på att vi ska se dem djupt i ögonen (de är för ytliga för det), utan snarare på att vi ska se ut genom dem. Vad ser vi genom ögonen på dessa exemplariska borgerliga föremål? En fantasi om att komma åt deras bruksvärde, som Ngai antyder? Kanske, i alla fall för de som har råd med dem. Men för de flesta av oss är det antagligen en fantasi om att vi också en dag ska bli sedda av marknaden så att vi kan realisera vårt bytesvärde.
Ett mer medvetet utforskande av denna inre motsägelse skulle antagligen göra Vikens målningar svårare att avfärda. Vem vet? Då kanske de skulle suga ännu mer.
