Vilka var årets viktigaste, skarpaste eller mest rörande utställningar och publikationer? I Kunstkritikks julkalender sammanfattar Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster konståret 2016. Nummer fem är Daniel Birnbaum, som är chef för Moderna Museet i Stockholm, och, tillsammans med Isabelle Graw, redaktör för Institut für Kunstkritiks bokserie som ges ut av Sternberg Press.
Händelse
Cecilia Grönberg, Händelsehorisont || Event Horizon. Distribuerad fotografi, 2016, OEI Editör.
Sedan några veckor läser jag här och där i en tusen sidor tjock publikation (inte en bok utan en händelse), som måste vara den underligaste konstteoretiska skrift som skapats i detta land sedan August Strindbergs En blå bok: Cecilia Grönbergs Händelsehorisont || Event Horizon. Distribuerad fotografi. Den digitala fotografin är, läser vi på baksidan av boken, distribuerad. En sådan utsaga lär inte förvåna någon. Men vad som sen följer är desto mer förbryllande: «I sin undersökning av visuella och konstnärliga implikationer av en sådan utspridd belägenhet tar Händelsehorisont bland annat hjälp av bläckfisken, denna ’mjuka intelligens’ som här blir en utgångspunkt för en åttaarmad bild- och textessä som tentativt följer de komplexa blötdjurens tentakulära manifestationsformer genom historien och litteraturen, som livsformer och mediasystem.» Och Grönberg håller vad hon lovar. Hennes åttaarmade essä bebos av extremt komplexa undervattensdjur vars tentakler stäcker sig in i samtidens och framtidens organismer och artefakter och allt däremellan. Med Händelsehorisont tar det långa 1990-talet äntligen slut och den som nu kommer dragande med några gamla platåer eller rhizom bevisar sin omedvetenhet om den marina vändningen i vår tids teoribildning. Dags att sätta på sig snorkeln och cyklopen och lära sig lite nya termer: ichtyologi, fykologi, evertebraters zoologi. Grönbergs tentakulära undersökning spränger boken som format och kan kanske transformeras till något cinematiskt eller curatoriskt blötdjur som lever i de spekulativa havsdjup där framtidens tänkande tar form (eller slutgiltigt eroderar).
Bok
Jan Wagner, Självporträtt med bisvärm (Rámus förlag, översättning av Aris Fioretos).
Apropå tentakler så var det synd att vi inte kände till Jan Wagners dikt «Manet» när vi (Carsten Höller, Jo Widoff och jag) för en tid sedan kom på idén att låta Ernst Haeckels och Hilma af Klints manetlikande former möta undervattensdjur av Philippe Parreno och många andra i utställningen Livet självt på Moderna Museet. Dikten hade kunnat utgöra ett motto för våra försök att följa manetens migrationer:
manet
glupska öga,
enklast bland enkla –
bara en procent skiljer den från allt
omkring.
stöt dig framåt,
in i det okända: ett brännglas, slipat
av strömmar och vågor; en lupp
som förstorar atlanten.
Utställning
Doug Aitken, Underwater Pavillions, Casino Point Dive Park (Avalon, Kalifornien).
Kaliforniska konstnärer som tröttnat på staden ger sig i princip alltid ut i öknen för att söka oändligheten. I allmänhet finner de ljuset och den öppna horisonten. Det är därför lite förvånande att Doug Aitken istället skulle bege sig åt andra hållet: ut i Stilla havet. Som en pendang till retrospektiven Electric Earth på MoCA i Los Angeles har Aitken skapat en rad undervattenspaviljonger som fungerar som fönster eller linser genom vilka vi får tillgång till oceanen. Den som inte gillar att dyka kan från och med den 4 december följa livet under vattnet via MoCAs hemsida. I det långa loppet tänker sig konstnären att de geometriska glaskropparna kommer att växa fast och bli en del av revet, helt i enlighet Cecilia Grönbergs iakttagelser: «Havsvattnet omförhandlar begrepp som registrering, överföring och lagring. Under vatten blir till exempel den inskription som på land innebär en mer permanent operation någonting som snarare måste förstås i termer av omvandling. Material och kroppar förändras i havsvatten, eroderar och blir överväxta av marin vegetation.» (Händelsehorsiont, s. 530).
Diskussion