Vilka var årets viktigaste, skarpaste eller mest rörande utställningar och publikationer? I Kunstkritikks julkalender sammanfattar Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster konståret 2016. Nummer 23 är Frans Josef Petersson som är konstkritiker och redaktör för Kunstkritikk i Sverige.
UTSTÄLLNINGAR
Lina Selander, This Misery of Light, Göteborgs konsthall.
Det finns en föreställning om att Lina Selander skulle vara upptagen av minne och historiografi, men i utställningen i Göteborg var glömskan lika viktig som minnet, fragmentet lika viktigt som montaget. Hennes nya film Ceremonin är gjord tillsammans med Oscar Mangione, och ställer bilder från Stockholm-förorten Bredäng mot en oro och ett våld som hotar att explodera. Glömskan finns i filmens vardagliga, lyriska inslag, och i kritiken av den digitala övervakningen som registrerar allt.
Jag har följt Selander i över ett decennium, och utställningen var i min mening det bästa försöket att visa konstnärskapet i hela dess komplexitet. Selander söker efter en nytt öde för bilderna, en ny historisk riktning, men som all betydande konst så är den också ett självporträtt, en bild av det egna livet.
Kent Lindfors, Göteborgs Konstmuseum.
När Kent Lindfors började som konstnär på 60-talet var det många som tvivlade på måleriet. Inte minst han själv. Men istället för att överge måleriet, så omfamnade han tvivlet som en filosofisk hållning. Varje målning är helt ny, varje försök ett nytt misslyckande. Arbetet med en duk kan pågå under flera decennier! Ändå är Lindfors ingen världsfrånvänd konstnär. Han har en bakgrund som stuveriarbetare, och har sedan 70-talet återkommit till hamnen som motiv och utgångspunkt för måleriet.
Vad som kunde ha artikulerats bättre i utställningen var däremot hur Lindfors kopplar hamnen som plats till den moderna epokens avgörande frågor om sjöfart, handel, kolonialism, migration och flykt. För mig var detta ändå årets uppenbarelse, som gav en helt ny idé om vad som är möjligt att åstadkomma i måleriet, estetiskt och politiskt.
Samhällsmaskinen, Malmö Konstmuseum.
Samhällsmaskinen var ett försök att tänka konsten baserat på idén om industrialiseringen som den grundläggande ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningen för den moderna välfärdsstaten. Det har vad jag vet aldrig gjorts förut. Curatorn Lisa Rosendal visade hur industrialiseringens konsekvenser kommer att vara lika påtagliga framöver som när industrierna en gång byggdes, och att en verkligt samtida politik måste vara en politik för både nuet, framtiden och historien.
Att Erik Holmstedts fotografier från Malmberget ställdes mot Katarina Pirak Sikkus vita duk med spåren från en polisbil var emblematiskt för Rosendahls didaktiska, rörande och uppfordrande utställningsmontage. Här fanns det materiella och historiska perspektiv som så ofta saknas i den samtida konsten! Konstmuseet ska också ha beröm för inbjudan som gjorde utställningen möjlig. Fler institutioner borde följa deras exempel.
HÄNDELSE
Hieronymous Bosch 500 år.
För den stora Hieronymous Bosch-utställningen i den Bosch i Nederländerna hade nästan samtliga kända verk samlats med anledning av 500-årsjubiléet av konstnärens död. Som en annan jubilar, den 90-årige författaren John Berger, framhåller i sin bok Fickor av motstånd (2002), så visar Bosch en värld utan horisont och utan sammanhang. Det finns ingen «kontinuitet mellan handlingar […] inget förflutet, ingen framtid. Det finns bara larmet av det osammanhängande, fragmentariska nuet.»
För Berger blir detta en hallucinatorisk vision som föregriper dagens globala kapitalism. Det är samma avbrutna sensationer och osammanhängande vansinne. Samma helvete. Det ligger förstås en del i detta. Ändå är jag inte säker på att Bergers idé om «nuet» fångar vare sig Boschs eller vår egen situation. Är det inte snarare känslan av en hemsökt och dissocierad tid som gör att vi upplever Bosch som samtida?
Bosch är ungefär jämngammal med det moderna Europa, med Gutenberg och Erasmus. Och vad är det han visar om inte födelsen av den nya tiden ur den gamla? Vad ser vi i hans bilder om inte medeltidens kvardröjande vidskepelser skildrade med den nya tidens klara blick och tekniska handlag? Kanske var Bosch den förste anakronistiske målaren, den förste samtida konstnären som visar hur den förmoderna tiden återkommer ur det förflutna för att plåga oss. Glöm Berlinbiennalens och den amerikanska presidentkampanjens mardrömsscenarios, detta var årets infernaliska vision av jordelivet 2016.
PUBLIKATIONER
Mary Jacobus Reading Cy Twombly: Poetry in Paint, Princeton University Press, 2016.
Årets geniala bokidé. Den amerikanska litteraturhistorikern Mary Jacobus har satt sig för att läsa Cy Twomblys målningar som poesi. Bokstavligen. Jacobus har gått igenom konstnärens bibliotek, och sett hur rader i diktsamlingar har strukits över, kastats om och fogats ihop för att sedan dyka upp i måleriet i samma form. Citaten är nästan alltid korrekta, och färgfläckar i böckerna visar att Twombly arbetade med dem uppslagna i ateljén. Vad som kan ge intryck av hastigt nedklottrade diktfragment är i själva verket resultatet av en redaktionell process.
Efter Jacobus kan ingen se Twomblys måleri som ett oreflekterat uttryck för en död humanism. Vad som framträder är ett kritiskt och intellektuellt arbete med stark förankring i neo-avantgardet vid Black Mountain College, och i den poetiska modernismen hos Ezra Pound. Twomblys insats består i att utvidga måleriet genom att koppla det till den moderna poesins metoder för återbruk och citat. Vad hade hänt med den samtida konsten om den hade tagit Pound som modell istället för Duchamp? Vad hade hänt med poesin? Detta är värt att fundera vidare kring vid ett besök på den stora Twombly-utställningen som nu visas på Centre Pompidou i Paris.
Cecilia Grönberg, Händelsehorisont // Event Horizon. Distribuerad Fotografi, OEI Editör, 2016.
Kunskap har blivit ett av samtidens tomma begrepp, en slogan för den nya marknadsanpassade akademiska konsten. Med Cecilia Grönberg förhåller det sig annorlunda. Avhandlingen Händelsehorisont är något av det mest halsbrytande och kunskapsintensiva jag läst sedan hennes och Jonas (J) Magnussons Omkopplingar från 2006 (som ingår som en viktig del av arbetet). Forskningsprojektet påbörjades 2004 «före digitaliseringen av allt», och idag kan ingen förneka betydelsen av hur Grönberg har gripit in i och reflekterat kritiskt över digitaliseringen som en historisk process samtidigt som den har utspelat sig i nuet.
Vilém Flusser, Georges Didi-Huberman, Geoffrey Batchen och den åttaarmade bläckfisken är några av de intelligenser som återkommer i denna 1000-sidiga bladvändare. Boken består till stor del av bilder som påminner om att Grönberg är en enastående fotograf, samtidigt som den fotografiska praktiken i lika hög grad handlar om montaget mellan bilder, texter och teknologiska dispositiv. «Händelsehorisonten» är gränsen för det synbara som uppträder i utkanten av svarta hål, men Händelsehorisont är ett starkt argument för det visuella och bildens kritiska möjligheter i det tjugoförsta århundradet.
Éric Alliez, The Brain-Eye. New Histories in Modern Painting, Rowman & Littlefield International, 2016.
Det är uppenbart att den samtida konstkritikens begrepp är underutvecklade i förhållande till måleriet. Kanske kan den franske filosofen Éric Alliez bidra till att ändra på detta? Alliez betydande konstteoretiska verk har tidigare inte varit tillgängliga utanför franskan, men i år kom The Brain-Eye. New Histories in Modern Painting från 2007 i engelsk översättning. Dessutom har det brittiska förlaget Urbanomic just kommit ut med den första delen av Alliez «diagrammatiska» studie över den samtida konsten, Défaire l’image (2013), som kommer att publiceras i 6 volymer.
«Hjärn-ögat» är Alliez namn på den omänskliga blick som utmärker målarens förmåga att frigöra det visuella från det synliga. Precis som i Painting 2.0 på Museum Brandhorst i München tidigare i år så är måltavlan måleriets ständiga följeslagare: fenomenologin, humanismen, det subjektiva uttrycket. Men där Painting 2.0 betonade måleriets förmåga att ta in nya teknologiska erfarenheter, så argumenterar Alliez för den hallucinatoriska kraften hos måleriet som sådant. Det ligger något i det. Även om måleriet i kanske högre grad än andra konstnärliga uttryck har korrumperats av den kommersiella marknaden, så har det en förmåga att gripa tag i och rentav förändra betraktaren som går utöver vad de andra konstformerna kan åstadkomma.
Diskussion