Vilka var årets viktigaste, skarpaste eller mest rörande utställningar och publikationer? I Kunstkritikks julkalender sammanfattar Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster konståret 2016. Den andra i raden är konstnären Astrid Svangren, som under året har ställt ut på bland annat Tranen i Köpenhamn, Kunsthalle São Paulo och Kh7 Artspace i Aarhus. 2017 kommer hon att ha en soloutställning på Christian Andersen i Köpenhamn.
UTSTÄLLNINGAR
Kai Althoff och Bruce Conner på MoMA, New York.
Jag uppfattade utställningarna som försök att samla och visa upp de båda konstnärernas personliga mikrouniversum. De var oordnade, kaotiska och befann sig i ett ständigt bräckligt tillstånd. Man blev osäker på hur länge dessa universum skulle kunna upprätthålla sin form. Utställningarna fick mig att tänka på hur minnen och känslor ur det förflutna kan återuppstå hastigt och intensivt, för att sedan upplösas i ett ögonblick. Bland Althoffs and Conners verk blev jag påmind om hur viktigt det är att minnas och känna efter.
Nicolas Feldmeyer, Towards the Horizon, Fanö, Danmark (curaterad av Nina Wöhlk).
Nicolas Feldmeyers tillfälliga, platspecifika installation tilltalade mig som ett uttryck för idén om konst för konstens skull. Den var vacker och gjorde mig helt enkelt glad. Jag fann mig själv betrakta verket som ett vackert ögonblick, starkt medveten om att det så småningom skulle försvinna med tiden. Upplevelsen krävde att betraktaren stannade upp och ställde om blicken – konsten, människan och naturen samverkade. Här fanns en känsla av harmoni, ändå förblev man hela tiden medveten om verkets tidsliga struktur.
Händelser
Hiromi Ito och Jamaica Kincaid, Stockholm Literature Festival, Moderna Museet, Stockholm.
Den japanska poeten Hiromi Itos och den antigua-amerikanska författaren Jamaica Kincaids läsningar på Stockholm Literature Festival gav prov på dessa kvinnliga författares otroliga styrka och kraft. Även om ämne och framställning skiljde sig åt, så drogs jag till deras tragiska, brutala, stundtals komiska men alltid angelägna kommentarer om världen vi lever i. Likt konsten försätter dessa verk en i obalans genom att skapa en övergång mellan den egna och författarens förståelse av världen. Man rycks med och inspireras att tänka kring möjligheten att låta sig bli indragen i andras liv.
Umbanda, reningsceremoni i São Paulo, Brazilien.
Umbanda är ett trossystem med rötter i afrikanska och romersk-katolska praktiker, såväl som i ameriindiansk spiritism. När jag tidigare i år befann mig i São Paulo fick jag tillfälle att få en inblick i den inhemska andligheten genom att delta i en reningsceremoni. Men ceremonin tvingade mig också att reflektera över min egen andlighet. Musiken, dansen och sången i en sådan ceremoni skapar en oundviklig energi och tyngd; man dras in i sig själv. Detta blev för mig ett sätt att förstå det obeskrivliga hos min egen konst. Jag kunde relatera till ritualen som en konstart, och till min konsts rituella inslag som ligger bortom språket.
Publikationer
Alice Oswald, Falling Awake, W. W. Norton & Company, 2016.
För inte så länge sedan fick jag Alice Oswalds Falling Awake i gåva. Jag måste erkänna att jag då aldrig hade hört talas om henne, men är nu oerhört glad över att jag fått lära känna henne. Att läsa Oswald är att förflyttas till ett dickinsonskt ordlandskap, samtidigt som man otvivelaktigt befinner sig i nuet. Hennes dikter är väldigt taktila. Oswald dramatiserar sitt ämne på ett sätt som för läsaren närmare det hon beskriver, vare sig det är en grävling, en svan eller en böna, och man sporras att känna med dem. Detta drama luckrar upp gränsen mellan det icke-mänskliga och mänskliga på ett sätt som tvingar oss att fundera över om det är vi som speglar naturen, eller om naturen speglar oss.
Emma Cline, The Girls, Random House, 2016.
The Girls är intensiv och drabbande. Inte minst på grund av Clines kantiga och direkta skrivsätt, men mest uppenbarligen på grund av hennes oupphörliga utforskande av makt och svaghet, kärlek, förförelse och begäret att bli sedd. Jag förmodar att många, likt jag själv, ser sig speglade i Clines karaktär Evie, med hennes rastlöshet och fascination för det som skulle kunna betraktas som farligt eller coolt. Detta drag frammanar tankar om oskuld och erfarenhet om vartannat. Samtidigt inspirerar det mig att fundera över vad det skulle innebära att vara stark i sig själv, och ta kontroll över hur man mejslar fram sin identitet.
Diskussion