Bambi skiter ut damm, operakostymer har stelnat till bisarra skulpturer och en man steker falukorv med en plastsnopp utstickande från skrevet. Nej, jag befinner mig inte på ett surrealistiskt dårhus, utan på Kungliga Konsthögskolans avgångsutställning som i vanlig ordning visas på Konstakademien i Stockholm. Jag går förundrat omkring i sökandet efter mening, tendenser, röda trådar.
Biologisk mångfald kräver förfall, död och dynamiska förändringsprocesser. Så också i Nikesalen som verkar ha ägnats åt det trashiga och det förgängliga i natur-kulturens dialektiska processer, vilket skapar intressanta kontraster till antikens perfekta gudar.
Bambiskulpturerna som hamnat på glid över damm och avfallspartiklar är gjorda av Jaana-Kristiina Alakoski som undrar i katalogen hur man kan upphäva skillnaden mellan binära par som gott och ont. Ja, det undrar jag också, och kommer ihåg att det var precis det surrealisterna letade efter, en punkt som skulle kunna upphäva alla skillnader.
I Nikehallen visas även Esmeralda Ahlqvists kusliga operakostymer som verkar handla om tygets relation till naturens accelererande förfall, och sticker ut som i en obefolkad värld där endast människornas kroppsskal – kläderna finns kvar. Här finns även Isolde Berkqvists korvstekande gubbe som man kan åskåda i en rad datorskärmar och som gör reklam för drinken Bunk som sägs ha magiska bantningsegenskaper.
På övervåningen har Berkqvist gjort en jacuzzi med bajsbruna tarmar stickandes ut åt alla håll, som erbjuder publiken att bada i dess grumliga vatten, vilket framstår som enorm fuck you gest till allt vad akademisk finkonst heter. Precis som föregående år så återkommer verk av nästan alla i flera salar, vilket ger en sammanhängande helhetsintryck, trots skillnaderna mellan högt och lågt, maximalism och minimalism.
En tråd i utställningen tvinnas av romantikerna. Sofia Romberg erbjuder ett par rhizomatiska naturbetraktelser via en installation som sammanbringat naturrester och objekt från flera håll i Stockholm, bland annat piedestaler och bänkar från Konstakademien. En 16 mm film visar blålila, bleka naturbilder som skänker det hela en närmast sakral dimension. Plötsligt ser man en människa hålla i en fackla som i en politisk gest som uppmanar till revolution, eller är det olympisk fackla bland andra? En metafor för det tävlingsmoment som en grupputställning ändå innebär?
Här finns också identitetssökarna. I Caio Marques de Oliveiras poetiska filmdagbok ser man en far och en dotter leka tillsammans. Fadern som kommer från Brasilien frågar barnet «om du skulle behöva flytta till ett annat land, vad skulle du ta med dig?» Barnet svarar «sängen», «choklad», «favoritkudden ». Ett liknande identitetssökande kan man ta del av i Kayo Mpoyis målningar av sin familjs historia från Kongo. Mpoyi har utvunnit berättelser från moderns fotoalbum. På en målning baka modern Ndundagryta på Casavablad. I en annan målning ser man mormoderns mor som fått en medusaliknande mask över huvudet. Hon dog i ett fängelse men hennes barn, konstnärens morfar, överlevde. Mpoyi skildrar dessa familjetrauman och mycket mer i ett mörkt måleri som för tankarna till modernismens krigsskildringar hos George Grosz och Otto Dix.
I en sal längre bort visas en videofilm av Moa Cedercrona som skapat en egen dubbelgångare i dockformat som i sin tur leker med ett barn som ser ut som henne själv, vilket är en intressant metafor för moderskapets spegelstadier. Konstnären interagerar strängt med dem via ett dockhem som för tankarna till Hans Bellmer sadistiska kroppslekar, men vem styr vem? Barnet i filmen framställs som en tyrann som vill krypa tillbaks in i modern, tömma henne på dess mjölk, medan modern bara vill ha en sak – dricka vin och ta en paus från allt. «Bara du inte tappar det. Glömmer hur man skapar konst», säger konstnären till dockorna agerandes likt ett didaktiskt överjag.
Även post-antropocentrismen är närvarande i Jost Maltha stenskulpturer som ser ut som outgrundliga fossiler från en avlägsen eller kommande civilisation befriad på människor. En av dem har försetts med miniatyrer av borr som används till att gräva tunnlar. Jag får lust att ta på dem för de är så läckra i sin sirlighet, men jag besinnar mig.
Sedan kommer utställningens onekligen starkaste moment – ett par arkitektoniska verk som tycks vilja följa en «what you see is what you get»-estetik. Först ut är Therese Norgrens gigantiska vita skulpturer byggda på hörn från Bauhaus-byggnader som hon har förstorat upp till jätteformat, vilket resulterar i mycket stimulerande betraktelser över rum och icke-rum, form och icke-form. Jag går runt dem som katten runt het gröt. Vill veta mera, men nöjer mig med att betrakta dem på deras egna premisser.
Även Joi Wengström har skapat ett par ljuvligt förunderliga arkitektoniska skulpturer av frigolit och vax som bygger på ett fiktivt skriftspråk som tycks vilja omvandla minnen av platser och objekt till språk. Även här vill jag veta något mer om deras referenspunkter, men intalar mig att det är viktigt att låta estetiken tala för sig själv. Även Johanna Bjurströms beigea dukar med svarta partier i vinyl och akryl som ser ut som orgelliknande tempel från ett hemligt sällskap är mycket vackra i sin formella stränghet.
Utställningen bjuder också på putslustiga installationer, som Andrea Larsson-Lithanders tvättmaskin som tvättar en tröja samtidigt som vattnet visas i en transparent plastbunk intill. Vattnet blir rödare medan tröjan blir blekare, en metafor för tidens gång? Strax intill gör Sanna Håkans stelnade gardin att hela salen känns blottlagd. I katalogtexten läser jag: «I stayed with this feeling of not needing to understand everything» vilket fungerar som en perfekt refräng för hela grupputställningen egentligen.
Här finns också platsspecifika verk som är starka kommentarer till utställningsrummet. Aron Fogelström som i ett rum visar ett videoverk om lingvistik och relationen mellan kropp och språk, har i ett annat reproducerat ventilationsstängslet på taket mot en vägg. Silja Beck har skapat fem stycken radiostationer som sänder atmosfäriska vibrationer som påverkas av kroppens rörelse, medan Niels Engström iscensätter tomrummet via en tom scen av trä. Även Alden Jansson fångar tomheten i träpaneler i lind som karvats så att de liknar tomma ark, som ser ut som väldigt sinnliga, kroppsliga objekt.
Ja, nästan alla dessa tycks vara upptagna av den svårgripbara relationen mellan språk och objekt. Vad återstår? Den vita kuben och en konst som värjer för enkla berättelser.
Den största rebellen är Cilia Wagén som visar en Billy-hylla som vänder ryggen till hela utställningen. Vad är Billy-hyllan om inte en symbol för folket som vänder ryggen mot konsten? Det är en djävulusiskt skicklig Duchampsk gest, att ställa ut detta ready made som har så lite med det fina utställningsrummet att göra som möjligt. Även här är det tillbaks till den vita kuben, till verkets autonoma rätt, som gäller. I en krok längre bort hänger ett möibusband som om konstnären ville säga oss att allt följer en rundgång, såväl konstvärlden, konstskolor och konsten.
Ja, många konstnärer vill tillbaka till den vita kubens utopi, där det intressanta inte är att kommentera samtiden utan att reflektera över de saker vi kan addera till en värld som håller på att kollapsa, vilket i sig är en indirekt samhällskommentar. För vad kan konstnärer göra i dagens verklighet annat än att kämpa för konstens egenvärde?
Brian O’Doherty talade i Inside the White Cube (1986) om kontextens försvinnande till förmån för formen. I den vita kuben får omvärlden inte komma in, fönster är vanligtvis förseglade, väggarna är vitmålade, taket blir ljuskällan, konsten blir fri, oberörd av tiden. Så också på Konstakademien där konstnärerna må sakna fönster utåt, men inte inåt, mot den förspråkliga «omedvetna kunskapen», denna paradox som konstnärer alltid jobbat med. Jag tror vi kommer se mer av denna konst för konstens skull i framtiden, ja rentav en ny senmodernistisk konst som sätter komplexiteten framför den handgripliga förståelsen och presentationen av en ny värld före kritiken av den existerande.
