Verkliga känslor

Sorgearbete på Bonniers konsthall knyter inte bara an till det aktuella världsläget, utan rymmer också den oförställda sorg som verklig förändring alltid innebär.

Nadine Byrne, Sorgearbete (stillbild), 2020.

I tider som dessa bör utställningar ha möjlighet att förhålla sig till läget i världen. Men som Theodor Ringborg, curator på Bonniers konsthall, klargör så fanns idén bakom Sorgearbete redan innan den situation vi har idag. Därför är det intressant att betrakta utställningen både mot bakgrund av vad som händer i världen just nu, och fristående från förluster knutna till coronapandemin och rörelser som Black Lives Matter.

Det som gör Sorgearbete fascinerande är inte att den handlar om död, sorg och förlust, utan hur den tar upp dessa ämnen. Konstnärerna har inte bjudits in för att arbeta fram nya verk i relation till ämnet, utan det som ställs ut är sprunget ur deras personliga erfarenheter av sorg. Verken tar många olika uttryck, men de ska alla ses mot bakgrund av verklig förlust. Detta ger presentationen ett mått av autenticitet, då samtliga verk präglas av en äkthet kopplad till de råa känslor som död och förändring framkallar.

Bonniers konsthall hade kunnat göra en mer omfattande utställning, men beslutade sig för att fokusera på ett mindre antal konstnärer. Kanske speglar beslutet en tanke om att känslomässigt krävande verk behöver plats för att kunna begrundas och absorberas. Att det är glest mellan verken betonar intimitet och kontemplation. Utställningen som helhet kan sägas illustrera hur sorg drabbar individer på vitt skilda sätt. Man skulle kunna dra slutsatsen att det inte existerar ett definitivt sätt att reagera på förlust, men att alla reagerar, på något vis. Döden är universell, men exakt vad sorg frambringar tycks vara omöjligt att förutspå: den är tabula rasa.

Utställningen är upplagd så att besökaren följer en utstakad väg runt i en cirkel, vilket gör att man aldrig ser verk av fler än tre konstnärer åt gången. I första salen visar Nadine Byrne arbeten som hon skapade efter att hennes mor gått bort. Byrne arbete med textil, installation och video är ett bevis för hennes mångsidighet och ihärdighet under en svår tid. Installationen The Black Ribbon (2019) består av spöklika klänningar i violett och blått från hennes film The Work of Mourning (2020). Filmen är en samling aröster från likasinnade individer som också förlorat sina mödrar, vilket betonar att erfarenheten av förlust är universell. Byrnes andra verk är uppbyggda av stål, textiler och fotografier som fungerar som existentiella påminnelser.

Lena Cronqvist uppriktiga målerisvit porträtterar en ensam kvinna, konstnären själv, som åtföljs av oväntade objekt (tex. stolar från ett dockhus) samt en infantiliserad version av hennes framlidne make. Framkallning (2001) visar grå silhuetter av mannen huvud i två kar med framkallningsvätska, en anspelning på den fotografiska eller kreativa processen som en metafor för livets oundvikliga gång. I varje målning tycks konstnären undersöka aspekter av sitt eget liv (moderskap, äktenskap, hemmet) på ett arkivmässigt sätt – vilket öppnar för att kunna gå vidare.

Jennifer Loeb, Chanel, 2014.

Det tredje rummet domineras av Jonas Dahlbergs videoinstallation Music Box (2015). Speldosan var en gåva från konstnärens morfar till hans mor, och övergick så småningom till konstnärens ägo. Dess inre förstoras när kameran studerar maskineriet i extrem närbild; arvegodsets mekanik är så in-zoomat att betraktaren kanske inte ens ser vad det föreställer. Den här känslan av igenkänning blandat med isolering och svindel skapar en stämning som kan påminna om upplevelser av förlust eller brist på erkännande. Dahlberg räds inte laddade frågor i sitt konstnärskap, men närmar sig dem ofta via en rumslig sensibilitet influerad av arkitektur.

En känsla för arkitektur finns även i Félix González-Torres verk Untitled (Orpheus, Twice) (1991). Här tvingas besökaren titta på sig själv i en av två speglar placerade vid sidan av varandra. Men den vinkel som behövs för att se sig själv i den första spegeln gör att man inte kan se sig själv i den andra. González-Torres tycks föreslå att det vi ser eller upplever är en fråga om perspektiv – ens egen vinkel kanske inte är relevant från en annan persons position. I samma rum visas även en serie med 21 grafiska blad, Left Behind (2014), av Jennifer Loeber, där hon placerat sin mors tillhörigheter tillsammans med insamlade familjefotografier. Ett slags konstruerade ritualer för att rena själen.

Berit Lindfelt, Golv, 1985. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

I det sista rummet presenteras Alejandro Cesarcos stumfilm Present Memory (2010); ett verk med många lager och referenser som filmats i 16 mm film för att sedan föras över till video. Cesarco har dokumenterat sin cancersjuke far, fullt medveten om hans förestående bortgång. Han registrerade minnet samtidigt som han skrämt inväntade att fadern inte längre skulle vara där. Kameran går från att observera fadern på avstånd, till att långsamt röra sig över hans kropp på nära håll, som om han vore ett landskap att kartlägga, inta och vörda. En liknande känsla återkommer i Berit Lindfeldts skulpturer gjorda efter förlusten av ett barn. Hon översatte sorgen efter sin sons bortgång till experiment med material som brons, lera och betong. Ett verk som Puppa (1988) skulle kunna förväxlas med en uråldrig artefakt – knuten och härdad av okända förhållanden.

Ord kan bara till en viss gräns förklara och gestalta djupt upplevda känslor, och Sorgearbete ger prov på hur konstnärer försöker kompensera för detta glapp mellan ord och känsla. Runt om i världen sörjer människor förlusten av sina nära och kära, samtidigt som demokratier går till spillo, relationer löses upp, identiteter skiftar och ideal som en gång omhuldades inte längre anses värda att försvara. Livets smärta är oundviklig. Men det finns olika sorters smärta: lidande som härrör från att förhållanden förblir desamma, och vånda orsakad av verklig förändring.

Installationsvy från Sorgearbete på Bonniers Konsthall med verk av Lena Cronqvist. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Not: Artikeln är en översättning av den engelska originaltexten.

Diskussion