I en anteckning om hur tiden materialiseras i hennes arbeten skriver den Berlinbaserade konstnären Rosa Barba att «spatialiseringen av temporala betingelser är situerade i ett tillstånd av temporal suspension». Detta är, menar hon, inte en berättande tid, utan en «utvidgad» tid som «spiller över mellan verken». Det är i «utrymmet mellan fragmenten» som narrativet konstrueras och tiden sätts i rörelse.
Detta är en träffande beskrivning av det arbete Barba har producerat sedan slutet av nittiotalet. Hon har i skulpturala installationer och filmer, men även genom text- och ljudverk, intresserat sig för den analoga filmen som seendeteknologi, berättande verktyg och instrument för dokumentation. Detta står i skuld till den strukturalistiska filmens arbete med filmprojektorns och celluloidens materialitet, men hos Barba finns ett mer spekulativt drag som ofta styrs av ett intresse inför berättandets och fiktionens problematik.
Barba har tidigare visats en hel del i Norden, men utställningen på Malmö Konsthall är hennes första separatutställning i Sverige. Mig veterligen är det också den mest omfattande utställningen i landet där den analoga filmens maskineri utgör den centrala aspekten av det som visas. Det närmaste jag kan komma på är Alexander Gutkes utställning på Malmö Konsthall 2012 där projektorer och filmremsor fungerade som skulpturala interventioner i rummet. Men där Gutke har en förankring i den konceptuella och minimalistiska konsten, så arbetar Barba med större tyngd och komplexitet med kopplingar mellan samtida konst, film och teknologi.
Detta kanske inte säger så mycket – om någonting alls – om vilka reaktioner Barba kommer att få, men jag tror att det säger något om den risk som den nytillträdde konsthallschefen Mats Stjernstedt har tagit med sin första utställning. För detta är en krävande utställning, logistiskt, maskinellt och i termer av sitt innehåll.
Centralt placerade i konsthallens stora utställningsrum står två 35 mm filminstallationer tillsammans med den rumsligt expansiva skulpturen Blind Volumes (2016). Verket har tidigare visats på Schirn Kunsthalle i Frankfurt, men på Malmö Konsthall har denna konstruktion i stål fått en annan utformning. Själva konstruktionen består av ett flertal våningsplan med projektorer i olika format och storlek och ytor där filmerna projiceras. Detta upprättar ett komplext system som leker med vertikaler och horisontaler, genomsläpplighet och transparens, på ett sätt som också alluderar till filmens olika montagetekniker.
Ändå är Blind Volumes det verk i utställningen som genererar mest oklarheter: ska det läsas som en vägledande labyrint med syfte att erbjuda ytterligare former för att förnimma de projicerade bilderna? Hur ska vi i så fall tänka kring dom blinda volymer i verkets titel?
Barbas närmast hallucinatoriska arbete med ljud blir tydligt i 35 mm installationen From Source to Poem (2016) där bilder från arkiv som förvarar nitratfilm ställs mot överlagrade analoga glitchar, radioröster, sprak och brus. Utställningens andra 35 mm installation, Bending to Earth (2015), visar radioaktiva fält och industriella landområden filmade med handhållen kamera från en helikopter. Denna form av filmad överblick långt från motivet återkommer hos Barba, och bidrar till känslan av en expansiv tidsdimension. När den brusiga mottagningen från olika radiostationer kopplas till filmremsans materiella skörhet, med ljuslekage och bildskarvar, så uppstår en intensiv sammanblandning av ljudspår och bild.
Ett mer dokumentärt intresse kommer till uttryck i det nya verket Disseminate and Hold (2106), som är inspelad i São Paulo längs med Minhocão – den 3.5-kilometer långa motorväg som sedan den byggdes 1969 har skapat en intern politisk spänning i staden. Arkivfilm och bilder av de äldre som var med när vägen byggdes ställs mot scener som på olika sätt visar den fria rörligheten hos ungdomar idag. I linje med en psykogeografisk tradition lyfter Barba här fram stadens politiska undermedvetna och konkreta akter av motstånd i den urbana väven.
Att utställningen presenterar både narrativt och materiellt orienterade arbeten gör att Barba framstår som en överskridande och mångfacetterad konstnär med få motsvarigheter inom samtida rörlig bild. Det mest anmärkningsvärda är hur många aspekter av filmens apparatur som dissekeras utan att utställningen känns som en regressiv eller melankolisk rörelse bakåt. Vi möter en lutande projektor som projicerar film ut mot gatan, två projektorer som genom att vara riktade mot varandra bidrar till en alternativ förståelse av projicerat ljus, samt projiceringar av transparent film där det vi ser i bilden är det damm och de rispor som ackumuleras på remsan under utställningens gång.
Det finns en poetisk subtilitet och ett synliggörande i dessa verk som inte bara tar fasta på ett historiskt djupseende, utan skisserar en möjlig väg bortom idén om ett uteslutande digitalt paradigm. Om den analoga tekniken i mångas ögon tillhör det förgångna, så visar den sig här rymma en mängd konstnärliga möjligheter som Barba utforskar med en förvånansvärd optimism. Detta är i flera avseenden en intervallernas utställning. Det handlar om intervallerna mellan de enskilda bildrutorna på den analoga filmremsan, och om utrymmet mellan de skulpturala inslagen i utställningen. Denna konstellation öppnar en spekulativ eller suspenderad tid som visar sig full av oanade möjligheter.
