Ord som «proper» och «förnuftig» är inte de första man vill komma att tänka på i samband med konst. Tvyärr beskriver de förutsättningarna för fotokonsten i ett litet land som Finland, där konstnärer ofta betalar höga gallerihyror och där institutioner inte har råd att ta risker. Det som når den breda allmänheten är därför så gott som alltid en konstens motsvarigheten till modets ready-to-wear: visuellt tilltalande objekt färdiga att hängas på väggen i vardagsrummet.
Tre utställningar i Helsingfors exemplifierar denna djupt rotade tradition, samtidigt som de vittnar om hur samhälleliga trender speglas i fotokonsten. Den nyupptäckta kvinnliga fotografen Hilja Raviniemi (1915–1973) på Finlands fotografiska museum (15 september 2023 – 7 januari 2024), den väletablerade konceptualisten Jorma Puranen på Galerie Anhava (7 september – 1 oktober 2023), och det unga stjärnskottet Emma Sarpaniemi på Fotogalleri Hippolyte (1 – 24 september 2023) representerar olika generationer och stilar – och samma okritiska hängivenhet till gallerirummets konventioner.
Placerar man utställningarna i kronologisk ordning kommer Hilja Raviniemi först. Retrospektiven Toner av blått utgörs av verk ur museets samlingar. Det är ett sammelsurium av ditt och datt, från privata semesterfoton till blåtonade stilleben skapade med röntgenkamera under 1960-talet. Museets argument för Raviniemis relevans utgörs i första hand av hennes kön och i andra hand av hennes användning av experimentella metoder. Det har uppenbarligen funnits en halvhjärtad ambition att återupptäcka en kvinnlig fotograf, lite à la Vivian Maier, men den tycks redan under arbetsprocessen ha runnit ut i sanden.
Jorma Puranen behöver å sin sida inte någon presentation. Han är en etablerad medlem av den Berlinbaserade galleristen Timothy Persons löst sammansatta kollektiv The Helsinki School, vilket har främjat hans synlighet på europeisk nivå. En enerverande manierism kännetecknar ofta The Helsinki School, men Puranen lyckas utveckla sina koncept utan att fullkomligt ömsa skinn.
I sin förra utställning på Galerie Anhava använde Puranen arkivmaterial från Nansens polarexpedition för att synliggöra människans kamp mot naturen, förgängligheten och sig själv. Hjärtskärande utan att bli blödigt. I nya They Could Hear a Faraway Thunder är människan i stort sett borta, och därmed försvinner även den pockande Barthesianska stämningen. Kameran befinner sig inte längre bland de dödliga, utan har förflyttats upp i skyn varifrån den blickar ner över jordens yta. Det centrala motivet är snötäckta bergskedjor som fotograferats från flygplan. Bildytan är blåtonad och bearbetad med vätska, som lämnat ringar efter sig då det avdunstat. Det är estetiskt, men på ett mycket avlägset sätt. Även Puranens fina användning av damm som symbol har börjat få en stelhet över sig. Kompositionerna är för nätta och oproblematiska.
Yngst är Emma Sarpaniemi, representant för millenniumgenerationen och en emerging artist. Hennes estetik balanserar skickligt mellan det hippa och det tidlösa, och hon har en förmåga att skapa serier där varje enskilt verk innehållsmässigt står på egna ben. Det leder till att bilderna fungerar både online och i den fysiska verkligheten. Dessutom kan hon referera till sina förebilder utan att resultatet blir pastisch.
Two Ways to Carry a Cauliflower är Sarpaniemis andra separatutställning i Helsingfors, en uppföljare till hennes debut på Galleria Katariina för två år sedan. Tack vare hennes medverkan i grupputställningen Søsterskap, en del av årets fotofestival Rencontres de la Photographie i Arles, är hon betydligt mer känd än vad CV:n vid första anblick kan låta förstå. Verket Self-portrait as Cindy (2022) – givetvis ett Sherman-homage – fungerade som festivalens huvudsakliga pressbild och har därmed fått enorm spridning. Det har även inkluderats i Two Ways to Carry a Cauliflower, som ett av sammanlagt 19 utställda självporträtt i vilka det utöver Cindy Sherman även finns spår av inflytande från Claude Cahun, Elina Brotherus, barnlitteratur och modefoto. Det är hundra procent teaterlek och noll procent selfiekultur.
Ytligt sett har inte Raviniemi, Puranen och Sarpanen så mycket annat gemensamt än nationalitet och medium. Ändå säger de ovanligt mycket om hur fotografi kan presenteras i en konstnärlig kontext. I Finland är det först på senaste år som mediets materialitet kopplats ihop med dess innehåll. Tidigare har det fysiska verket i första hand skapats utifrån existerande normer kring hur konst ska se ut, utan att motivet och temat tagits i något större beaktande. 2000-talets finländska fotokonst består av en oproportionerligt stor mängd enorma glassiga diasec-verk och rejält tilltagna pigmentavdrag i tunga vita ramar. Att ett verk kan vara något annat än en bastant tvådimensionell bild i en edition på 5 eller 7 är en tanke som sakta men säkert håller på att bre ut sig.
Sarpaniemi är den som tar ut svängarna bäst, men så arbetar hon i en tid då självporträttet spelar en viktig roll i fotokonstens kanon och då fotografiets materialitet och rumslighet är ett självklart samtalsämne. För Raviniemi var verkligheten betydligt snävare. Fotografiet klassades knappt ens som en seriös konstart och någon fråga om feministisk forskning i samtida fotokonst var det inte fråga om. Raviniemis skapande tog inte heller avstamp i en akademisk konstutbildning, utan grundade sig på aktivitet inom lokala kamerasällskap.
Även Puranens förutsättningar skiljer sig från Sarpaniemis. Diskussionen kring hur fotografiet ska anta fysisk form märks inte alls på samma sätt i hans generation, som kännetecknas av svulstiga storlekar och glassiga ytor även då det inte finns belägg för sådana val. För dem existerar verket i bildytan, vilket hämmar den spralliga attityd till kopiering, inramning och färganvändning som är central för dagens unga (foto)konstnärer. Sarpaniemi väljer till exempel att själv kopiera c-prints i mörkrum och att måla både väggar och ramar i färger som korrelerar med avdragens toner. I Self-portrait in Red Circus (2022) tar Sarpaniemi fenomenet till sin spets då ramen de facto utgör den cirkus som titeln refererar till.
I jämförelse är Puranens utställning givetvis en blek historia, men så är också hans verk mer återhållsamma. Han experimenterar lite med silvergelatintryck på metallplattor som monteras i ramar fodrade med beige buckram, men majoriteten av valen är trygga, och låter de förvånansvärt lealösa om än vackra bilderna framträda. Det framkommer ändå tydligt att det finns en tanke bakom, om än en som är något fjättrad av konventioner relaterade till så väl det förgångna som till en viss feghet inför den stora konstmarknadens krav.
Besluten kring Raviniemi är knepigare att förstå. Hur ska man curatera en utställning av en avliden persons fotografier, om denna under sin livstid inte fick uppleva sitt medium i samma kontext som samtid fotokonstnärer, och om en del av materialet bara existerar i form av negativ? I Toner av blått återfinns rim eller reson vare sig urval, sekvensering eller installation. Här finns en hel del potential för en gripande helhet i Raviniemis minne: speciellt hennes röntgenbilder på döda smådjur och på blommor kunde ha utmynnat i något betydelsefullt. Men istället har man låtit bli att sålla bort dåliga bilder och bankat upp oerhört tråkigt inramade originalkopior i oinspirerad ordning. De fotografier som inte funnits som avdrag har digitaliserats och projiceras i brysk takt på en vägg. Det är som om Raviniemis retrospektiv gjorts till en förlegad och spretig helhet av den orsak att hon inte var en «riktig» fotokonstnär.
Det går inte att dra alltför dramatiska slutsatser av tre utställningar, men skillnaderna mellan museet, galleriet och konstnärsförbundsgalleriet visar att risken för stelt slutresultat tilltar då man rör sig mot de finska finrummen. Det krävs uppenbarligen mod för att se fotografiet som något annat än ett surrogat för måleri. Att hoppas på ett nytt internationellt genombrott för den finländska fotokonsten inom den närmaste framtiden känns tyvärr inte plausibelt med en grogrund som inte uppmuntrar till experiment.