De mindre aktörerna kliver fram när de stora elefanterna går på tomgång. Så skulle man kunna sammanfatta den svenska konsthösten. Nationalmuseum larmar om ekonomisk kris och öppnar inte några nya utställningar i höst. Inte heller Göteborgs konstmuseum, som är Sveriges tredje största museum, presenterar något nytt att tala om. Moderna museet är i färd med att renovera sin stora utställningssal, och visar samma Lotte Laserstein-retrospektiv som i våras kunde ses på filialen i Malmö. Där avlöses skulptören Lars Englund av textilkonstnären Moki Cherry (1943–2009), trots att det inte var länge sedan båda visades i stor skala på museet i Stockholm. Tala om idétorka. Gitte Örskou har sedan hon tillträdde för fyra år sedan satsat på demokratiskt ledarskap, hållbarhet och mångfald, men den konstnärliga profilen börjar kännas ojämn och skakig.
En naturlig tyngdpunkt under hösten blir istället den tolfte Göteborgsbiennalen (GIBCA) i september. Årets upplaga tycks ha ett relativt beskedligt format med 25 konstnärer som visas på Göteborgs konsthall, Röda Sten och ytterligare två platser. I gengäld utlovar curatorn Joaio Laia en livlig utställning som väcker känslor och lockar till skratt. Det låter som ett avsteg från den didaktiska inriktning som härskat under de senaste två upplagorna curaterade av Lisa Rosendahl. Ungt, trendkänsligt, internationellt och queert blir det också, med namn som Rasmus Myrup (DK), Sandra Mujinga (NO) och Tarik Kiswanson (SE) för att nämna några av de nordiska deltagarna. Oavsett resultat så förblir GIBCA en av Nordens viktigaste biennalen med stor betydelse för konstlivet på västkusten.
Konsthallarna och de mindre museerna tog intryck av Black Lives Matter, och satsar på rasifierade eller konstnärer med invandrarbakrund. Men när det är samma lilla grupp som turneras överallt så känns resultatet ofta lika homogen och likriktat som tidigare. Höstens separatutställningar bjuder mycket riktigt på få överraskningar: Lisa Tan på Accelerator, Oscar Lara på Tensta konsthall, Sirous Namazi på Magasin 3, Lolou Cherinet och Mandana Mogghadam på Bildmuseet, för att nämna några.
Problemet är var och en av dessa utställningar lika gärna skulle kunna visas på en av de andra institutionerna utan att någon höjde på ögonbrynen. En konformism som all självbelåten retorik om konsten som «motstånd» eller «kamp» gör lite för att dölja. Och var är den unga konsten? Har svenskt konstliv fått en ny, mångfalds- och HBTQ+–certifierad «Jätteproppen Orvar» (ett uttryck som från början syftade på hur fyrtiotalistgenerationen tog allt syre på den svenska arbetsmarknaden under 1980-talet)?
Bonniers konsthall sticker ut med en duoutställning med den virtuosa målaren Sara Vide-Ericsson och nysurrealisten Tilda Lovell. I likhet med den finska duon nabbteeri – som ställer ut på Färgfabriken – så utlovar de storskaliga miljöbyggen där naturen inte bara är motiv eller material utan medskapare; naturen återkommer som utopi eller dystopi, projektionsyta eller rentav konstnär. Och på CFF – Centrum för Fotografi och Film visar de dokumentära fotograferna Anders Alm och Erik Holmstedt en utställning om gruvbrytningens konsekvenser för städer som Kiruna och Malmberget.
Två tyngdpunkter i Stockholm blir September Sessions och Stockholm Gallery Weekend. Det första är en nystartad festival som går av staplen i september och samlar ett antal små och stora institutioner under ledning av Index och Mint. Den andra äger rum i november och består av ett trettiotal gallerier på initiativ av Galleriförbundet och tidskriften Artlover. Programmen är inte offentliggjorda, men vi kan bland annat se fram emot Index utställning om Miss Universum, Catti Brandelius frimodiga alter ego som kring millennieskiftet kommenterade folk på stan och spelade i bandet Doktor Kosmos. Mint satsar på internationella bidrag: en utställning med den österrikiske ljudkonstnären Armin Lorenz Gerold, och ett performanceprogramav Cathrin Mayer från Wien, som curaterade den fina Third Eye Butterfly på Mint förra året. Men varför håller sig institutionerna och gallerierna så strikt på var sin kant? Vore det otänkbart att samarbeta?
Klassiska Malmö Gallery Weekend går av stapeln samma helg som September Sessions. Förra året blev jag förvånad att Malmö konsthall öppnade sin mönstring av den lokala konstscenen, I staden växer ett fält, veckan efter gallerihelgen. Varför inte samköra arrangemangen och maximera intresset? Tyvärr verkade utställningen mer mån om att stryka det lokala konstlivet medhårs än att utmana publiken och bidra till att höja den konstnärliga nivån i staden. Idag har Malmö ingen kommersiell galleriscen att tala om, och de konstnärsdrivna initiativen sägs gå på knäna på grund av gentrifiering och höga lokalhyror. Då borde de offentliga institutionerna kunna bidra med spetsigare, mer självständiga program.
Av höstens arrangemang i Malmö kan man nämna Ingela Ihrman på konsthallen och konstmuseets ironiskt betitlade grupputställning Happily Ever After. 25 konstnärer, från kändisar som Joachim Koester, Superflex och Ulla Wiggen till mer oetablerade konstnärer tar sig an det psykosociala tillståndet i en tid då «känslor alltmer utnyttjas för vinst och kontroll». Temat är inte superoriginellt, men kan säkert vara värt att ta en vända till.
Säsongens grupputställningar tyder på att den senaste tidens politiska undergångsstämning får sällskap av ett mer reflekterande förhållningssätt. Marabouparken visar en utställning som utspelar sig på gränsen mellan konst, text och litteratur, medan Lunds konsthall tar sig an Harun Farocki och den visuella representationens otillräcklighet med Ways of Unseeing. Om dessa utställningar låter lite för mycket som något man läste om i OEI för 15 år sedan, så blir jag, återigen, mer nyfiken på Index Bodies and Antibodies och Mints Det isolerade benet. Den senare är ett samarbete mellan curatorn Emily Fahlén och konstnärerna Andjeas Ejiksson och Iris Smeds och kretsar kring brott och straff, verklighet och vittnesmål. I den förra får bland annat danskarna Cassie Augusta Jørgensen och Maja Malou Lyse ta sig an frågor om kropp, identitet och kön; klassiska teman med förnyad aktualitet i samhällsdebatten. Jørgensen är för övrigt aktuell med sin första större soloutställning på O – Overgaden i Köpenhamn. De visar även verk av Rasmus Myrup som knyter an till hans medverkan på GIBCA. Fedt nok att så många danska konstnärer finner sin väg över sundet i höst!
Den som är intresserad av var den unga konsten är på väg har ofta mer att hämta på gallerierna än på institutionerna. I Stockholm finns en tillväxt med platser som Saskia Neuman Gallery, Andys Gallery och Issues som ställer ut unga svenska och internationella konstnärer. Även Belenius har förnyat sig en hel del på senare år, och har en fäbless för att varva unga och äldre konstnärer kryddat med en del intressanta historiska utställningar. I höst visar de bland annat surrealisten Elsa Thoresen (1909–1994) (ännu en dansk), och den asiatisk-amerikanska målaren Sally J Han som nyligen medverkade i den hyllade You Were Bigger Than the Sky, You Were More Than Just A Short Time som curaterades av Ashik och Koshik Zaman.
Till sist några höjdpunkter från den konstnärsdrivna scenen: i Stockholm visar mikrogalleriet StudyForArtPlattform andra delen av Joline Uvmans tredelade Auto Bios Grapho som inleddes med en spännande utställning om diagram i våras. Och tidskriften Nuda (som drivs av Frida Vega och Kunstkritikk-medarbetaren Nora Arrhenius Hagdahl) återupptar sin utställningsverksamhet med en serie kretsande kring Rudolf Steiner. Först ut är Linnéa Ndangoya Palmcrantz och Tim Høibjerg, den sista bekant från den konstnärsdrivna scenen i Oslo och ställen som Melk och Podium.