Ta bort dom här drömmarna

Anton Corbijn, Control

Något mörkt och klibbigt har vaknat längst bak i höger hjärnhalva och börjat röra på sig, något jag fortfarande inte har ord för.

«After all, this is personal for me: I feel protective of my father, that boy who is younger than me.»
– Natalie Curtis, The Guardian, 30 september, 2007

«Someone take these dreams away»
– Joy Division, Dead Souls, 1979

Så, det var ju en förutsägbar eftereffekt; jag hör mer intensivt på det nu. Försöker bryta igenom distansen och finna tillbaka till det som attraherade mig i 1979. Men det hjälper inte. Det ligger utom räckhåll. Jag tror mig höra det i inledningen till Disorder, ungefär efter dom inledande ackorden, när ljudet av hissen kommer, men i själva verket är det ett konstruerat minne. Jag visste inte att det var en hiss förrän alldeles nyligen, och precis allt var annorlunda i 1979. Men, och det här är jag helt säker på; redan där och då, den gången, lät Ian Curtis som om han befann sig i en helt annan sfär än resten av oss, och förmedlade en insikt som upparbetats genom flera tusen år. Komplett med en shaky underton av osäkerhet på om det han säger egentligen uppfattas riktigt. Och det är fortfarande påtagligt, när jag nu för första gången på länge verkligen lyssnar aktivt på Joy Division. (Därmed inte sagt att jag inte med jämna mellanrum spelar alla dom här plattorna – det gör jag faktiskt – men suttit ned med headset och verkligen koncentrerat mig på det…jag var tonåring sist jag gjorde det). Och det vore i sig själv tillräckligt för att avgrunden skulle öppna sig – men, det här är ett särtillfälle; den stod redan vidöppen. För jag var ju tvungen att se den här filmen. Och jag kommer att bli så illa tvungen att se den färdigt senare.

Nå, jag trodde jag skulle komma undan, gjorde jag inte? Enkel match, liksom?

Ungefär en timme in i filmen inser jag att jag fan inte kan hålla mig längre; jag skulle ha gått på toaletten först, men jag gjorde det inte. Inte bra. Så ungefär samtidigt som Ian Curtis får sitt första epileptiska anfall ser jag mig tvingad att lämna salen. Och det är något med den graden av panik jag erfar, något gammalt och förträngt som kryper över mig – som gör att jag helt överser dom möjligheter till att vara vitsig om detta i förhållande till filmens titel. För det hänger sig envist kvar, länge efter toalettbesöket. (Jag måste ha pissat tre liter, vad var det jag tänkte på?) Och i stället för att förklara situationen för vakterna och åbäka mig in i mörkret för att finna tillbaka till min plats, blir jag bara stående och skaka. Något mörkt och klibbigt har vaknat längst bak i höger hjärnhalva och börjat röra på sig, något jag fortfarande inte har ord för. Något jag ska ägna flera dagar åt att leta efter innan jag tror att jag finner det i inledningen till Disorder, där Martin Hannett fick den lysande idéen att lägga in ljudet av en hiss. Så kanske jag instinktivt undvek att gå på toaletten innan filmen började för att ha något att skylla på, för att ha en ursäkt för att avvika? En bortförklaring? För jag vet ju hur den här historien slutar, även om det egentligen inte gör någon reell skillnad här och nu. Det i sig förklarar inte den våg av senpubertalt obehag som plötsligt sköljde över mig i biografens mörker, och som jag förgäves försökte pissa ur mig.

Anton Corbijn, Control, 2007. Filmstill. Copyright Dean Rogers.

Det har skrivits mycket om den här filmen. Så mycket att den nästan måste innebära ett antiklimax när man väl ser den. Eller kanske inte. Jag har ingen möjlighet att veta hur det uppfattas av någon annan, egentligen. Och jag har uppenbart svårt att göra reda för vad problemet är. Kanske det är så enkelt som att den är i svartvitt? För historien om Joy Division och Ian Curtis har ju reciterats flera gånger, utan att det har bekymrat mig speciellt mycket. Det är ju en gammal historia. Men där Control startar i 1973 med den spinkige tonåringen som lägger David Bowie´s Alladin Sane på skivspelaren innan han kastar sig ned på sängen och tänder en rök, med blicken långt, långt in i framtidens potensial, lägger sig det svartvita runt mig lite för tätt, lite för nära för att jag helt ska uppskatta det. Och när jag redan på förhand vet att det potensialet både ska uppfyllas och leda till katastrof, så börjar det fort klia i mig och jag önskar att det ska stökas över fort, om inte annat så för att jag snart måste gå och pissa.

Filmens regisör, Anton Corbijn, skulle vara ett känt namn för dom som håller reda på vem som tar dom goda gryniga fotografierna av alla jävla rockmusiker. Han hade antagligen inte varit där han är i dag utan Joy Division. (Nå, vem hade väl varit det när allt kommer till allt?) Myten, eller om det möjligen är fakta, säger att han bestämde sig för att flytta till England i det ögonblicket han hörde deras första EP, och han tog också en del fotografier av dom som gav han jobb i NME, och efter det har han väl haft en ganska ok karriär, antar jag. Det här är hans första film.

Men varför? Det måste ju under alla omständigheter vara traumatiskt för alla inblandade? Traumat sträcker sig ju för fan ända in i benet på en medelålders småfet konstkritiker på en biograf i Bergen, och i så hög grad att han nästan pissar på sig? Nej, jag kan inte ens gissa mig till vad agendan är, faktiskt. Vi vet alla detaljerna sedan länge; bandet skulle på sin första USA-turné, Ian Curtis var gift, hade en en nyfödd dotter, och en utomäktenskaplig förbindelse med en belgisk journalist. Hans epilepsi-attacker hade den senaste tiden blivit mer frekventa, och medecinen han tog gav kraftiga humörsvängningar. Han hade full flyt, var 23 år gammal, och var frontfiguren i ett hipt band på väg att bli megastora – och hans läkare ordinerade honom ett stilla och tillbakadraget liv med tidiga kvällar. Finn fem fel, säger jag bara. Vi vet också att han såg Werner Herzog´s Stroszek, och lyssnade på Iggy Pop´s The Idiot, innan han gick ut i köket och hängde sig.

Anton Corbijn, Control, 2007. Filmstill. Copyright Dean Rogers.

Allt det här har vi vetat sedan 1980. Så filmen måste åtminstonde ta oss närmare. Och den gör det, och den gör det inte. Vi kommer oss in i Manchester 1976-77 utan problem, men där har vi också varit förr. På den tiden jag håller mig, innan jag löper på toaletten, är däremot karaktären Ian fortfarande ett enigma. Och när jag senare träffar mitt sällskap, som jag alltså övergav där inne i mörkret, är min första fråga om man kommer honom på spåret någon gång under filmens lopp. Svaret är Nej. Och jag tror henne. Eller rättare, jag vet att det jag ber om är omöjligt, jag kan inte begära det. Och då blir vi sittande här med en rekonstruktion, och annat kan det ju inte vara. Det liknar faktiskt ett foto av Anton Corbijn, och uppför sig likadant. Men det är inte det jag vill ha. Det är värre än så, jag har inga formulerade begrepp om vad jag egentligen vill få ut av det här; kanske det bara är så enkelt att jag vill exorcera min inre tonåring ut av kroppen. För det jag minns av den perioden det här dramat föregår i stämmer så väl överens med det visuella statementet här. Det är för fan kallt hela tiden i skiftet mellan 70 och 80-tal. Allt jag minns är att det blåser, regnar och snöar – det var för fan inte sommar en enda gång mellan 1977 och 1982. Och Unknown Pleasures var ett perfekt soundtrack, tillsammans med de postuma Closer og Still. Och folk runt mig började hänga sig. I oroväckande hög grad. Inte för att jag vill antyda något sammanhang, alltså, men så var det. Jag minns faktiskt hela perioden i svartvitt, lika grovkornigt och kontrastrikt som, som…den här filmen. Och ingenting kan få mig att önska mig tillbaka. Jag vill inget hellre än att vara tillbaka. Och jag hatar mig själv för det, och därför finns det heller inget som kan få mig att önska mig tillbaka. Fan heller.

Så lät jag det bara ligga ett par dagar. Av ren självbevarelsedrift. Det är inte bra med för mycket, för har man en gång börjat koppla ihop saker som inte nödvändigtvis hänger samman, eller ens med god vilja kan anses vara av intresse för någon annan, så är det fort gjort att sånt här antar kosmiska proportioner och låter ens självförståelse bli mer grandios än vad som är fruktbart, eller speciellt hälsosamt. Det är inte bra, och så gott som alltid ett dåligt tecken, när tonåringen som var jag vaknar upp där nede på botten av organismen – för det var ju det som hände. Det är, i alla fall i mitt fall, förbaskat obehagligt att behöva förhålla sig till. Så jag börjar göra research; ser New Order spela Love will tear us apart på youtube i ett klipp från 2006 – det tog dom så lång tid att reannektera sin egen musik. Det låter för jävligt, precis som det brukar göra när någon försöker göra en cover på den. Jag googlar, försöker finna Ian Curtis, och det är ju lätt, men samtidigt frustrerande – som om hans död är mer definitiv än någon annans – det är inte bara det att han inte finns, det kan verka som om han knappt någonsin fanns. Det är det samma mytografiska materialet som recirkuleras överallt, en av dom få saker som verkar vara förankrat i faktiska omständigheter är faktiskt citatet från dottern Natalie Curtis här ovanför. Lastar ned en stråkkvartettversion av She´s lost control, det låter som något som skulle varit dödsfräckt för tio år sedan, men som nu bara gnisslar falskt och illa i mina öron. Ja, ni fattar; jag verkligen vältrar mig i Joy Division, men jag kommer inte en centimeter närmare. Och mitt problem är också problemet med Control. Vad som verkligen föregår inuti Ian Curtis förblir utom räckhåll, och dör med honom – det finns verkligen ingen chans att göra reda för vad det var som föregick 27 år senare. Och det linjära hopplösa förloppet som leder fram till det ögonblicket är ju inte en ovanlig historia, stort sett. Inte så mycket till manus, egentligen, är det? Men, alla – ja, verkligen alla – som säger något om det här insisterar ju på att musiken är det viktiga. Och den har ju varit här hela tiden.

Werner Herzog, Stroszek, 1976.

Werner Herzog producerade Stroszek sent i 1976. Huvudrollen spelades av Bruno S, en skadad själ Herzog tidigare hade använt sig av i sin filmatisering av historien om Kaspar Hauser två år tidigare. Bruno S spelade inte i fler filmer än dessa två. Stroszek börjar med att Bruno släpps ut av fängelset, och därefter tar filmen så totalt oväntade riktningar att man inte är helt säker på vad man egentligen sett när den slutar i en helt bizarr katastrof en och en halv timme senare. Men vad förväntar man sig? Filmen sägs ha blivit till eftersom Herzog först hade engagerat Bruno S att spela huvurollen i Woyzeck, men sedan ändrat sig och bestämt sig för att Klaus Kinski passade bättre. Bruno S hade redan tagit ledigt från jobbet och som kompensation lär Herzog ha dunkat ned manuset till Stroszek på tre eller fyra dagar, beroende på vilken källa man använder sig av. Det är alltså en film som egentligen inte skulle ha blivit till. Och jag har folk i min omedelbara närhet som passionerat uttrycker just detta, att den aldrig skulle ha spelats in. «Världens sämsta film» har jag hört sägas, upprepade gånger. Nej, jag vet inte vad som framkallar all denna agression; själv finner jag den här graden av oförutsägbarhet ganska stimulerande, men det är nu så det har varit här en tid. Jag söker efter något specifikt, och det är kinkigt att förklara för någon som aldrig tidigare har hört Love will tear us apart, och som reagerar negativt på alla försök att sätta på Still. Bruno S dör i vilket fall som helst för egen hand i slutminuterna.

Iggy Pop, The Idiot, 1976

The Idiot var Iggy Pop’s debut som soloartist efter The Stooges, heroin och en liten tur på sluten anstalt. Den liknar absolut ingenting han hade gjort tidigare, och heller ingenting han har gjort efter. Producerad av David Bowie under det nu historiska uppehållet i Berlin, mellan dennes Low och Heroes, är den avgjort mer en apokryfisk appendix till dessa. Men också klassisk, The Idiot definerar postpunk på förhand och varenda spår på den ynglar fortfarande av sig musikaliska kloner. Hela plattan går märkvärdigt sakta, Iggy tar god tid på sig och levererar texterna med en hänsynslös övertydlighet, som om han förklarade dom för en tunghörd som en gång för mycket bett honom prata högre och därmed väckt en mix av lika delar äckel, irritation och likgiltighet. När han ett halvår senare spelade in Lust for Life, också den producerad av Bowie, och också den klassisk, var han redan halvvägs tillbaka till sin ursprungliga, rastlöst energiska persona. Och där är han fortfarande. The Idiot står som en isolerad ö i en produktion som för all del tar ut svängarna åt alla möjliga håll, men aldrig någonsin så långt ut som dit. Att höra på den i dag är att höra hela genrer födas.

Klockan är 04.27 söndag morgon. Jag har haft Stroszek och The Idiot på loop hela natten. Och jag har väl uppnått det jag räknade med att uppnå. Jag är på ett fruktansvärt dåligt humör, genuint skitsur, och tacksam för att 70-talet ligger så betryggande långt bort. Ian Curtis har varit kall i 27 år. Musiken är fortfarande varm. Otroligt bra band, Joy Division, dom slår mig fortfarande på nerver som ingenting annat klarar av att komma i närheten av – nerver jag glömmer att jag har om jag inte hör på dom på en stund. Men alltså, kan vi snacka om nåt annat nu? Jag är inte så säker på om jag gitter se resten av filmen om jag ska vara ärlig.