Den snart 80-årige svenske skulptören Lars Kleen är inte helt lätt att kategorisera. Men kanske kan Sol LeWitts formulering om att «irrationella tankar ska följas absolut och logiskt» passa för att beskriva honom, om man kastar om ordningen: utgångspunkten för Kleen tycks ofta vara en specifik konstruktionsidé, medan utförandet är intuitivt snarare än «logiskt». LeWitt menade att en konstnär inte ska «ändra sig» under arbetets gång, men det verkar Kleen inte ha något emot. Han gör ofta om skulpturerna i nya versioner, bygger om och utvecklar en idé för att dra den till sin spets.
Det som Kleen ändå har gemensamt med den amerikanska konceptkonsten är intresset för upprepning, funnet material och serialitet. Däremot är han empiriker, snarare än rationalist. Där LeWitt menade att subjektiva inslag i processen leder till en «upprepning av gamla resultat» står Kleen för motsatt filosofi: det är det oförutsägbara han är ute efter, det man bara kan se när allt är på plats och som då upplevs som något nytt, något man inte tidigare har sett.
Resultatet av denna märkliga, och ofta tidskrävande, arbetsprocess har under hösten visats på den ideella konsthallen Kummelholmen i Stockholmsförorten Vårberg. Den första delen av utställningen hette Båt och öppnade i september. Den hade Kleen arbetat med på plats i konsthallen under hela sommaren. Han «fick göra vad han ville med lokalen», en övergiven panncentral i betong och stål. Den andra delen heter Ö och öppnade i lördags.
Att utställningen visas i den här speciella miljön i Vårberg är inte oviktigt, eftersom Kleen alltid har varit upptagen av efterkrigstidens stora byggprojekt. I alla fall enligt Ulf Linde som menar att rivningsmiljöerna i Stockholm på 1960-talet var en avgörande influens för konstnären som ung man. Men om det finns en modernitetskritik hos Kleen är den knappast är entydig. Hans värld är grå men det vore fel att beskriva honom som dystopisk. Han tror uppenbarligen att det är möjligt att ta något gammalt, och omvandla det till något nytt. På så vis är han optimist. Det som behövs är ett tillägg i form av tid, ett tålamod att ta in det som blir synligt först på håll.
I sin introduktionstext antyder Kleen att Båt och Ö kan ses i ljuset av den globala uppvärmningen. Båten som motiv för tankarna till de abrahamitiska religionernas idé om syndafloden, men också till vår tids klimatflyktingar, som förutspås öka under de närmaste åren. Under den första utställningsperioden stod en mäktig konstruktion mitt i rummet, som ett uppfläkt valskelett av armeringsjärn, rep och stora stenbumlingar som frusit i en roterande rörelse kring sin egen axel. Att konstruktionen vilade på en bädd av sand förstärkte känslan att det vi såg i själva verket var ett vrak på havets botten, att vi själva befann oss under vattennivån.
Denna har nu ersatts av en grupp olikformade plattor som höjer sig över golvet som en «ö». Vi befinner oss nu över vattnet. Från den spruckna jordskorpan reser sig en stege med en liknande roterande rörelse som «båten». Vissa av stegen har ersatts av trädgrenar, som en bild av livets förmåga att växa och återuppstå ur det som varit. Mest fascinerande är det vindlande mönster som blir synligt i tomrummen mellan plattorna när man betraktar dem från övervåningen. Det får mig att tänka på rytmen i en målning av Jackson Pollock. Jag vet inte om Kleen vill «vara natur», men det är tydligt att han ser det organiska växandet som modell för sina konstruktioner. Det är det råa och kompromisslösa i naturen han eftersträvar, tror jag.
En annan ingång ges via ett inramat fotografi av Maya Plisetskaya (1925–2015) på en betongpelare längre in i utställningen. Plisetskaya var prima ballerina assoluta vid Bolsjojteatern under Sovjettiden, och det inte svårt att se paralleller mellan klassisk balett och Kleens dramatiskt upplysta stege, fångad mitt i en piruett. Rummet innanför är fyllt upp till taket med lådor i olika storlekar, som har kastats runt som av en orkan. Här tror jag Kleen vill påminna om konstens förmåga att bevara det mänskliga i en brutal eller omänsklig situation. Det gällde i Sovjet, och de gäller i dagens «katastrofkapitalism» där krig och naturkatastrofer blir en förevändning för att stärka exploateringen av en region, medan folket tvingas på flykt.
Förvaringslådorna är egentligen till för delarna till Ö, men jag läser dem först som unika skulpturer. Det är inte så konstigt för hos Kleen finns inte alltid någon tydlig distinktion mellan modell, förlaga och verk. I ett av sidorummen finns tex. ett stort antal modeller till samma skulptur, som aldrig har realiserats. Kanske har Kleen inte hittat den rätta formen, kanske har han bara inte haft möjlighet att uppföra den i full skala. De stora formaten förutsätter ju att han har tillgång till en lämplig lokal under tillräckligt lång tid, vilket går emot logiken hos de flesta gallerier och konsthallar. Men även i stor skala kan hans skulpturer märkligt nog framstå som modeller av sig själva. Det är som att de inte riktigt existerar i den här världen, utan enbart finns till på sina egna premisser, som består av i huvudsak två faktorer: materialens egenskaper och bärkraften i själva konstruktionen.
Nackdelen med detta är att betraktaren kan fastna i en förundran över hur Kleen egentligen har åstadkommit en viss konstruktion, rent tekniskt. Ibland blir det mer ingenjörskonst än skulptur. Arbetsinsatsen ställer sig i vägen för möjligheten att ta till sig den poetiska kraften i uttrycket.
Ändå får Kleen mig tänka på antropologen David Graeber, som menar att det var massbyråkratins framväxt under efterkrigstiden som var skälet till den moderna epokens förlorade löfte. Det var allt extra pappersarbete som dödade framtiden. Istället för flygande bilar fick vi datorisering och New Public Managment. Graebers teori är spekulativ, men skulle faktiskt förklara varför den byråkratiska konst som har LeWitt som en av sina viktiga föregångare känns så hopplöst daterad och utsiktslös idag. Det enda den kan göra är att peka på sin egen oförmåga att producera några nya eller oväntade resultat. Kleen hör till de konstnärer som slår in en kil i det där, och visar att det fortfarande är möjligt att göra nya saker inom skulpturen.
Även Kummelholmen förtjänar att hyllas för denna dubbelutställning, som har tillkommit genom att konstnären gavs tillgång till lokalen under flera månader. Detta visar att ett ideellt initiativ verkligen kan fungera som något annat än en underleverantör åt marknaden. Samarbetet med Kleen är en påminnelse om vad konstnärligt arbete borde gå ut på: att inte låta sig korrumperas, att följa sin egen impuls bortom dess rationella, eller irrationella, slutpunkt.
