«I am standing on top of a large slippery rock», inleder den norskklingande berättarrösten. Platsen är en ö vid södra Lofoten, förklarar hon. Regnet öser ner, och hon är genomblöt. Berättaren är även en lyssnare: hon spelar in ljuden av kustlandskapet medan omgivningen och dess kringgärdande sjöfåglar beskrivs av hennes lågmälda stämma. Landskapet inhägnar oss genom tid och rum som sammanflätade lyssnare. Men så sker någonting. Rösten förtäljer att hon upptäckt vid hemkomsten att inspelningen avbrutits efter 40 sekunder. Batterierna tog slut. Vad vi hör är en reflektion över det bevittnade landskapet bland öarna i kommunen Røst vid Lofoten. Verket – utgjort av en flärdfri pappersplansch med anekdoter och Theodor Kittelsens teckningar av öarna samt vidhäftade hörlurar till inspelningen – fungerar som en presentation av det huvudsakliga verket en bit längre bort i rummet.
Utställningen Soundscape Røst är ett sonort panorama över verkliga och fiktivt hopsnörda förhållanden, vars överföring av platser delvis för tankarna till traditionen efter ljudkonstnärerna Bill Fontana och Maryanne Amacher. Ljuddokumentationerna av det avtagande sjöfågelbeståndet på Røst är ett försök att föra oss närmare en förändrad natur och en hotad biologisk mångfald. Den norska naturen sprider sig över Konsthall C, i en söderförort till Stockholm. Konstnären, den norgebaserade musikern och dj:n Elin Øyer Vister, har sedan 2010 sysslat med en slags ljudforskning av de avlägsna områdena kring Røst. Hon har ställt ut delar av detta pågående projekt under diverse musikfestivaler och vid grupputställningen Soundings 2 – Nordic Sound Art Graduate Show på Museet for samtidskunst i Roskilde, och är utbildad vid programmet Nordic Sound Art på Konstakademin i Trondheim. Men detta får nog ses som hennes solointräde i ett utpräglat konstsammanhang, en inte helt oproblematisk övergång bistådd av den norska curatorn Karolin Tampere, som härmed också gör debut på Konsthall C efter den förre verksamhetsledaren Kim Einarsson.
I en uppenbar association till Hildegard Westerkamps stilbildande Kit’s Beach Soundwalk (1989), inledd med orden «I’m on Kit’s Beach in Vancouver», är Visters spetsfundigt introducerande ljudpromenad en förberedelse inför The Listening Lounge (2013), en slags rudimentär black box byggd med enbart material upphittat ur konsthallens gömmor. Lyssningsrummet bokas i förväg. Besökaren får möjlighet att i det mörka och något klaustrofobiska innandömet bekanta sig med vinylskivan Soundscape Røst – Spaces and Species vol. 1 (2012) på tu man hand. Inne i den svarta kuben är vinylspelaren så pass instabil att varje rörelse i det ömtåliga rummet av plankor och brädor leder till att skivnålen börjar hoppa mellan spåren. När man sitter i rummets recyclade förvaringskärl inges känslan av att vara flytande. Det likaså instabila golvet riktar uppmärksamheten från ljuden. Visters tillfogade beskrivning låter veta att verket är inspirerat av Pauline Oliveros «deep listening». Här finns dock inte mycket av Oliveros empatiska djupuppmärksamhet vid ljuden. Vi kommer till Røst som skeppsbrutna. Rummet knakar, vrängs och gungar. Lyssnaren kastas ut ur sin invanda lyssningsskrud och drivs istället ut i ett osäkert möte med ljudlandskapet, i vilket den utrotningshotade skivteknologin på ett kongenialt sätt låter det försvinnande fågelbeståndet röra om lyssnarens kroppsliga medvetande. Rummet omfamnar och omformar ett taktilt lyssnande.
Är utställningens presentationstexter vilseledande? Och är The Listening Lounge genomförd på ett sätt som bryter med konstnärens uttryckta intentioner? Med all tydlighet är loungens effektfyllda curatoriska tillvägagångssätt en mer kritisk medvetenhet till utställningens skriande miljöfrågor än den emellanåt naturnostalgiska ljudekologin hos Vister. Som en del av långtidsundersökningen Hållbarhet – vad menar vi? är konsthallens nya inriktning under Tamperes ledning – i samarbete med konstnärsduon akcg (Anna Kindgren och Carina Gunnars) och Anna Ahlstrand – påtagligt närvarande i Visters infattade fältinspelningar. Till följd av detta är de omstrukturerade och öppnade arbetsytorna i konsthallen en något tröttsam betoning av «processen», vilket påstås synliggöra hållbarhetsprojektet som en mötesplats, och som på en mikrologisk nivå kan sägas närma sig vad ljudteoretikern Christoph Cox har beskrivit som en ljudmaterialism, en utveckling från musik till ljud, till en skenbart avreglerad arkivisk frånsida. Istället för tid: varaktighet. En med dammet interfolierad, molekylär mening. Arbetsprocessen åskådliggör ljudets tvekan inför tidens självnärvaro.
I det nedersta gömslet av konsthallen inryms ytterligare ett verk. En 8-kanalsinstallation fyller det så kallade pannrummet med okonstlat uppställda högtalare. Ljudet strömmar längs det övergivna och påtagligt kalla rummets flagnade väggar och golvets otympligt uppstickande rör. Som spår av ett avlägset förflutet står «Lyra Ekström Lindbäck plakatpoesi» försynt nedskrivet på en pelare. Av poesin tycks dock inte mer än några bokstäver återstå. Invävd i rummets oläsbara och fragmentariska sociala historia reflekterar sjöfåglarnas skri och vingslag både lokala och globala ödeläggelser. Röster i Pannrummet (2013), en bearbetning av ett tidigare verk som spär ut de identifierbara djurlätena med mer eller mindre abstraherade brottstycken av mänskligt tal ur det bebodda området kring Røst, är en fint komponerad ström av ljud. Den rör sig ut ur den ekologiska blinda fläcken. Ljudkanalerna tycks slumpvist tystna eller överlappa varandra, påminnande om vad naturekologikritikern Timothy Morton har beskrivit som en ambient poetik, ett slags för-eko av en alltid redan närvarande natur, vilket här griper och föregriper skenbart oppositionella tidpunkter. Installationen beivrar en antropocentrisk humanism, bort från Westerkamps eller R. Murray Schafers ekologiska soundscapes.
Utgångspunkten i det av Stockholms hem initierade Hållbara Hökarängen, ämnat att lyfta fram miljövänliga lösningar och konstnärliga aktiviteter i Tobaksområdet, antyder att det finns ett samband mellan Visters verk och konsthallens hållbarhetsprojekt. Det platsspecifika läcker. Tobaksområdet är ett mindre konstverksamhetskluster hopkokt av en kommunal idélära som i Visters utställning tycks överlappa med ljudkonstens 70-talsidealism. Det av David Helldén ritade Sjöskumspipan 4 inrymmer numera det kombinerade galleriet och utställningsplatsen Konstapoteket, och bredvid den lokala matvarubutiken påträffas kaféet och galleriet Lokalrätten, medan Cigarrvägen 13 är ett nystartat galleri mittemot Konsthall C. Genom att så explicit involvera det lokala lyckas hållbarhetsundersökningen trots allt ge Visters empatiska lyssnande en bredare politisk innebörd – där Vister framhåller geopolitikens distanserade uppmärksamhet vid ett nordnorskt fågelbestånd drar Tamperes arbetslag ett lokalt samförstånd upp till ytan. Men vad är det vi egentligen utvinner av kustlandskapet Røst?
Istället för liv placerar Morton väderlek. Röster i Pannrummet är en förorenad klangmassa. Istället för rena flöden: damm. På ett opretentiöst sätt kringgår dess ambienta och med rummets smutsavlagringar folierade hopgyttringar det så mättade naturbegreppet hos ekologiskt betingade konstpraktiker. Men det är också ett beprövat grepp. Det väsentliga konstsammanhanget i termen ljudkonst överlever sällan den naivistiska realismen hos fältinspelningen, vars medvetandegörande av avlägsna platser och djurliv (Chris Watson) eller av en fenomenologisk interaktion med verklighetens förlopp (Francisco López) knappast avhjälps av den miljömedvetna ramen kring Soundscape Røst. Med de tre olikartade formerna av lyssnande, i de tre specifika verken som tydligt anknyter till ljudkonstens historia och genrer, försvinner något av den osäkrade upplevelsen som den inopportunt betitlade loungen manar fram; utställningens «betydelseramar», vilka uteslutande hänvisas till en bortomliggande plats, närmast assimileras med «naturen». Den av Slavoj Žižek kritiserade ekologiska nostalgin om en återvändo till ett samstämt tillstånd gentags av utställningens ensidiga accentuering vid en försvinnande samtid och närhistoria eller den hotade biologiska mångfalden på Røst, här markerad av sjöfåglarna, alternativt en fossiliserad vinylspelare. Öronen emellan är världen ännu damm. Väntande på livstecken. Samlande fossilens för-ekon av en alltid redan försenad upptäckt. Ett öra vänt ifrån naturen mot en hörsam väderlek.
