Efter Lars Vilks tragiska död i en bilolycka häromveckan har han hedrats både på ledarsidor och i kulturbilagor som en av vår tids mest betydande konstnärer, en ära som knappast tillföll honom under hans levnad. Längst gick Dagens Nyheters konstkritiker Dan Jönsson, som rentav menar att när tjugohundratalets svenska konsthistoria en gång ska skrivas så kan Lars Vilks mycket väl vara «det enda som är kvar».
Det liberala kommentariatet har därefter gått på högvarv. Det har publicerats ett närmast oräkneligt antal artiklar som med ibland aggressiv retorik har velat göra Vilks en martyr för yttrandefriheten och utmålat de som inte entydigt försvarar honom som fega, svikare osv. Utrymmet för avvikande yttranden har ironiskt nog varit begränsat, med några få undantag. Bilan Osman i ETC påminde om att kritik mot rondellhunden ofta ses som att man är emot yttrandefrihet, inte att man ”manifesterar den”.
Det är möjligt att Jönsson har rätt, och att landets samlade konstnärskår borde kapitulera inför Vilks övermäktiga genialitet och konstnärliga mästerskap. En annan tolkning vore att se hysterin kring hans eftermäle som ett uttryck för liberalismens kris och allt mer desperata försök att hantera politiska motsättningar genom att ta strid i symbolfrågor.
Det får mig att tänka på hur vårens häftiga debatt om Vita Havet riggades så att antirasism och allas lika värde framställdes som något man var för eller mot. Nu är det yttrandefrihetens gränser som bevakas av polisära magistrar som tolkar allt utom entydig uppslutning som förräderi.
Det ovärdiga med dessa debatter är att de blir så ytliga och poserande: Konstfack blir inte mindre rasistisk eller mer jämlik av att en grupp studenter döper om ett utställningsrum, och Sveriges yttrandefrihet står och faller inte med Vilks rondellhund. Båda kan förstås som konstnärliga utsagor och som sådana skapar de nya gemenskaper och uteslutningar. Det som saknas är de proportioner som vanligen utmärker konst, innan debatten svävar i väg i ideologiska abstraktioner och principdiskussioner.
Skiljelinjen måste alltså inte dras mellan högerns principfasta liberaler och vänsterfegisarna som inte vågar gå emot politisk extremism. Den kan också dras mellan den som menar att konsten gynnas av att göras till ett verktyg i politiska symbolstrider, och de som inte gör det.
Jag tror det är något sådant Moderna Museets chef Gitte Ørskou är ute efter när hon i en artikel i Helsingborgs Dagblad förklarar varför man inte kommer att förvärva Vilks teckning Muhammed som Rondellhund (2007). I ett svar till tidningens konstkritiker Thomas Millroth – som anser att Vilks verk bör finnas på museet för att det har nått «en stor publik» och «gripit in i samhället» – betonar Ørskou att allt som skapar uppståndelse i konstens namn inte är angelägen konst. Rondellhunden lär oss inget nytt, argumenterar hon, utan cementerar tvärtom välkända motsättningar, och hör därför inte hemma i museet samlingar. Jag tolkar det som att hon menar att Vilks verk stänger ner och förenklar, snarare än fördjupar och öppnar upp relationen mellan konst och politik. Vilket den senaste veckans debatt får sägas ha visat.
Sveriges Radios konstkritiker Mårten Arndtzén håller inte alls med Ørskou, och menar sig i ett debattinlägg i Dagens Nyheter ha hört en «suck av lättnad gå genom landet (eller åtminstone Stockholms innerstad)» efter hennes artikel. Arndtzén vill skilja frihet från rättvisa, och menar att det senare är vad som numera förespråkas i svensk kulturpolitik, som Ørskou agerar i samklang med. Och att tänka sig frihet utan rättvisa – tex. en rättvis fördelning av resurser och därmed sammanhängande möjligheter – är förstås helt i linje med en populistisk logik där ett etablissemang (tex. Stockholms innerstad) ställs mot en frihetsutövande revoltör (tex. Vilks).
Det är också en logik som gör att en konstnär i frihetens namn kan välja att ställa ut på en konsthall som styrs av en högerradikal politisk agenda, och för hans tillskyndare att göra en stor sak av hur ofritt svenskt kulturliv är utan att låtsas om den högerextremism som lurar i kulisserna. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att Arndtzén förespråkar en högerradikalisering av kulturpolitiken, men sannolikt har han bara inte reflekterat över vad verklig ofrihet innebär.
Vad som framtonar när jag läser den femtioelfte artikeln om Vilks är hur liberal media skamlöst exploaterar hans död för att sälja snyfthistorier på nyhetsplats och politisk ideologi på ledarplats. Det är anmärkningsvärt att etablerade kritiker stödjer detta geschäft genom att gå in i rollen som mästarens devota lärjungar, och publicera ett slags exeges över vad han ska ha sagt och inte sagt, vad han egentligen menade osv. I en uppföljande artikel i Dagens Nyheter understryker Jönsson att rondellhunden inte bara är ett av de centrala verken i vår tid, utan att Vilks kanske är «den ende i samtiden som lyckades göra sin konst politisk». Att ens antyda en brist i den endes politiska bildning och rena ande tycks få honom att se rött.
Ørskou nämner i sin artikel att hon är lite förvånad över den överväldigande uppslutningen kring Vilks magnifikt stora konstnärliga betydelse bland ledande konstkritiker. Det kan jag förstå, då det är en rätt märklig hållning för alla som kan något om samtidskonst. Men i själva verket har det länge varit uppenbart att många kritiker, inte minst i den äldre generationen, hämtar en stor del av sin konstteoretiska bildning från Vilks blogg, och verkar se hans teorier som sanningen om hur samtidskonsten fungerar.
Utan att gå in i detalj så utgår resonemanget från att konsten på något magiskt vis skulle existera i en separat sfär av samhället som när den överskrids gör att verket automatiskt blir politiskt. Vilket det aldrig kan vara inuti «konstbubblan», för att använda Jönssons ord. Denna idé att konsten blir mer verklig (eller verkligt politisk) genom att väcka uppståndelse resulterar i en form av post-kritik för en konst utan innehåll och en politik utan ideologi. Eller utan egen ideologi, ska sägas, för en sådan hållning kan knappast resultera i något annat än passivt medlöperi, hur gärna den än vill försvara en transcendental princip om frihet. Det tror jag är ett skäl till att Muhammed som Rondellhund aldrig kommer att ses som ett viktigt konstverk av seriösa kritiker och konsthistoriker i framtiden.
Vilks själv tycks ha drivits av en revanschism mot etablissemanget, men jag tvivlar på att han har åstadkommit mer konstnärlig frihet, förutom möjligen för högerpopulister. I alla fall om hans lärjungar lyckas få Moderna att köpa rondellhunden. Det skulle bidra till att högerpopulismen blir mer rumsren som konstnärlig och politisk hållning lagom till nästa val. Vilks själv spred inte konsthat, men många av hans följare i gamla och nya medier lägger nu grunden för det. Lyckligtvis finns det många konstnärer som står för helt andra idéer, och att de alla kommer att vara bortsopade om hundra år är förstås en lika olustig som verklighetsfrånvänd fantasi.
