Parallellt med den allvarliga flyktingsituationen och den politiska krisen i Europa, anordnades förra veckan symposiet Blind Spots – A Symposium on Art and Migration på Malmö konstmuseum och Inter Art Center i Malmö. Men presentationerna under torsdagen och fredagen snuddade bara vid det som nu utspelar sig i Malmö, där 100-tals flyktingar anländer dagligen till centralstationen och där konflikter har uppstått mellan organisationer som Allt åt alla och stadens myndigheter kring omhändertagande och ansvar för situationen. Huvudinriktningen under symposiet rörde istället teoretiska och historiska resonemang kring hur konst kan lyfta fram och komplicera frågor om migration.
De två poler som Blind Spots pendlade mellan var å ena sidan engagemang via konstens administrativa och curatoriska funktioner, och å andra sidan konstens förmåga att genom estetiska verk undersöka och kommentera frågor om globalisering, makt och migration. De mer explicit dokumentära praktikerna lyste med sin frånvaro under symposiet, men var desto mer framträdande under den konstnärspresentation som Tomáš Rafa gav på Moderna Museet i Malmö, som också den ägde rum på torsdagen, men inom ramen för den pågående Malmö fotobiennal som i år har temat aktivism.
Symposiet på Inter Art Center och konstmuseet organiserades av Woodpecker Projects (Jens Henricson, Ditte Ejlerskov, Johan Furåker och Jerker Knape) och konstnären Maj Hasager, vars film We will meet in the blind spot och publikation Making Visible var huvudfokus under arrangemangets första dag. På kvällen genomfördes även Bifurcating Futures, ett dansperformance av Maria Concetta Borgese, och ett vinylsläpp av skivan Bifurcating Soundscape av kompositören och musikern Ask Kæreby.
Hasagers film We will meet in the blindspot tar sin utgångspunkt i EUR, en förort till Rom som planerades och delvis konstruerades under Mussolini på 1930-talet, och kretsar kring en grupp filippinska migranter som har för vana att träffas varje söndag vid kyrkan i staden. Lösa narrativ tar upp gruppens historier om resan till Italien och livet i landet, vilket varvas med arkivbilder från EUR och scener som visar middagar, picknicks och andra fritidsbetonade aktiviteter. Estetiseringen av livet under fascismen har enligt Hasager delvis fallit i glömska i Italien, och denna glömska ställs i filmen mot en annan typ av osynliggörande: den som drabbar de migranter som lever en undanträngd tillvaro i ett land som knappt vill erkänna deras existens och hårda arbete.
Om Hasagers film vill synliggöra de människor som lever i migrationens skugga, så var människorna som deltog i den Venedigaktuella konstnären Ibrahim Mahamas projekt relativt osynliggjorda även i den konstnärliga slutprodukten. De enorma installationer av cacao-säckar som Mahama utför runt om i världen är uppenbarligen beroende av en stor mängd arbete av andra än konstnären själv, men verkens produktion kommenterades inte under symposiet. Istället uppehöll sig Mahama vid cacao-säcken som industriell artefakt, som i sig själv fungerar som en kommentar till den globala handeln med varor och arbetskraft.
Symposiets andra dag ägnades åt debatt och kortare föreläsningar under ledning av konstkritikern Maria Kjær Themsen, som agerade moderator. Deltog gjorde Maj Hasager och Ibrahim Mahama, liksom curatorn Silvia Litardi som presenterade projekten Space Metropoliz och MAAM (Museo dell’Altro e dell’Altrove di Metropoliz), inom vilka hon har genomfört en rad offentliga konstprojekt tillsammans med konstnärer och boende på olika platser i utkanten av Rom. En stor del av arbetet samlades kring en gemensam fiktion och idé om att genomföra en resa till månen, något som engagerade människor i byggandet av allt från modellraketer till mer poetiska transformationer av det offentliga rummet. Efter Litardis presentation uppstod en del frågor: varför valde hon att bara låta vissa av de som hade medverkat i konstaktiviteterna bli synliga i de filmproduktioner som följde på projektet? Svaret blev att det inte fanns någon önskan att «representera», utan snarare en vilja till socialt engagemang.
Under fredagen medverkade också nätverket UNICORN – artists in solidarity, som presenterade sin verksamhet i form av en talkör. Framställningen handlade om hur gruppen arbetar för att få till stånd ett fristadsprogram för konstnärer i Malmö, men rymde också en kritik av bristen på solidaritet i konstvärlden och en önskan om uppslutning kring migrationsrelaterade frågor. Frågan om konstnärernas ansvar ledde vidare till den avslutande paneldebatten där Maj Hasagers och Ibrahim Mahamas arbeten ställdes mot den mer direkt politiska och sociala verksamheten hos UNICORN och Litardi. Symposiets inriktning på konstens förmåga att skildra och diskutera migrationsrelaterade ämnen ledde också till synpunkter kring arrangemangets målgrupp.
Cecilia Widenheim, chef på Malmö Konstmuseum, frågade om det hade varit en bra idé att bjuda in stadens politiker. Det hade det nog, liksom att låta fler människor med direkta erfarenheter av dagens flyktingsituation komma till tals.
Tomáš Rafas presentation på Moderna Museet på torsdagen kretsade kring en praktik som utmärks av samarbeten och dokumentära projekt som utvecklas över långa tidsperioder. Rafas arbete skildrar den tilltagande nationalismen i Europa, liksom de barriärer som upprättas i spåren av en ökad migration och segregation. En mycket tragisk film – som jag förstod det färdigställd under Rafas resa från gränsen mellan Serbien och Ungern till Malmö – skildrar det våld som flyktingar utsätts för av militär och polis, men även av andra våldsamma grupper. Slående var brutaliteten, och ibland även absurditeten i våldet. De människor som nådde gränsen mellan Serbien och Ungern precis när den stängdes, tilltalas av en polis som pekar bort från gränsen: «gå åt det hållet».
Kritikern Thomas Millroth skriver i lördagens Sydsvenskan apropå de berättelser som återges i Maj Hasagers bok Making Visible – som till stor del bygger på samma material som We will meet in the blind spot – att de är «viktigare än på mycket länge». Men frågan är vem som tjänar på att dessa historier återges i konstens namn. Tomáš Rafa menade att hans arbetsmetod växlar mellan journalistens, aktivistens och konstnärens, och att de olika angreppssätten skapar olika former av engagemang; de ger tillgång till olika typer av historier och möjlighet att nå olika grupper och människor.
Under arrangemangen i Malmö framstod konsten och den politiska verkligheten som relativt åtskilda fält. Ett intressant inlägg under symposiet var när Ibrahim Mahama kommenterade konstbetraktandets möjlighet att få oss att lyfta blicken och se annorlunda på tingen omkring oss, att reflektera och granska. Mahama drog en parallell till det som skedde 1945, när Malmö Museer med anledning av de tusentals flyktingar som kom till staden i sviterna efter andra världskriget, stängde museet för allmänheten för att istället bli en flyktingförläggning. Även om detta kanske inte är exakt vad som behöver göras 2015, så visade Mahama med sitt exempel på den öppenhet och plasticitet som krävs för att på riktigt förändra saker i ett akut läge.
Not: Hans Carlsson är medlem i nätverket UNICORN, men medverkade inte i symposiet.
