I centrum av den hyllade norska konstnären Tori Wrånes första stora separatutställning i Sverige står videoinstallationen Your Next Vacation Is Calling (2014–2017). Runt om är ett tiotal skulpturer och målningar utplacerade i det rektangulära gallerirummet. Videon bygger på en dokumentation av en föreställning på Lilith Performance Studio i Malmö 2014, och presenteras i tre projektioner sida vid sida, likt en halvt öppen altartavla.
På alla tre skärmar syns en trollgestalt med flätor, gestaltad av konstnären själv, framförande en monoton ordlös hymn som ger ljudbild åt hela utställningen. En både melankolisk och bedjande ton, som visuellt bekräftas av dansare vilka i sin tur stödjer Wrånes karaktär, som verkets Superstar. Om många konstnärer idag vänder sig till en animistisk relation till världen, vilket en trollmytologi skulle kunna öppna upp för, så är det snarare något kristet över den här utställningen.
Spränga patriarkatet
Filmiskt och montagemässig finns ingen ambition att skapa något nytt, istället utnyttjar Wrånes en konventionell form som bygger på förutsättningen att vi som publik tror på att konstnären tror på något som vi kanske kan få tillgång till. Detta skiljer henne från exempelvis från Ryan Trecartin som också arbetar med extrema iscensättningar framför kameran. Till skillnad från den amerikanske stjärnan så gör hon inte kritiskt bruk av någon samtida underhållningsform, som reality-TV. Snarare tycks det som om Wrånes, som också är musiker, arbetar inom en traditionell konsertform.
Men Wrånes trollmiljö är inte bara mytisk, utan fullt av samtida inslag som dunjackor, gymreferenser och sportmode. Det är också blandningen av samtida och historiska referenser som skiljer henne från exempelvis Joseph Beuys och Jackson Pollock, vilka mer förbehållslöst approprierade olika föreställningar om natur med stor N, för att skapa nya former. Wrånes lutar sig snarare mot en queerfeministisk performancetradition som simulerar möjligheten att uttrycka sig direkt från naturen i hopp om att kunna spränga sönder patriarkatets objektifiering av kvinnlig natur.
En melankolisk genrekonst
Metoden känns igen från Anne Imhofs teatrala utställning Faust i Tyska paviljongen på Venedigbiennalen 2017. Men där Imhof kombinerade alienerande modekonventioner med den fascistiska arkitekturen och ett verk som definierar «Goethe-zeit», så vänder sig Wrånes till en mindre högkulturell mytologi.
Om Imhof dessutom omöjliggjorde en stabil plats för kritiskt granskande av verket, genom att låta publiken röra sig genom det historiskt laddade gallerirummet för att hänga med i dramat, så jobbar Wrånes med en relativt statisk relation mellan publik och verk. I den mån hon gör en kritisk omarbetning av museets rumslighet och ideologiska funktion så har detta en marginell funktion i utställningen. När hon placerar en stor ring i museets brokiga innertak, är det inte en subkulturell kritik, utan ett sätt att berätta, genom en lite lam gest, att vi fortfarande vantrivs i den kultur vi själva är med och reproducerar.
Wrånes och Imhof delar dock något viktigt, genom att båda ägnar sig åt en accelererad melankoli. Det skulle kunna förklara varför Wrånes utställning är full av skulpturer och målningar som ser ut som traditionell konst, bara lite extra teatralt ljussatt. Detta berättar om en attityd till konsthistorien som varken är bejakande eller kritisk, utan instrumentell. I kontrast till Imhofs zombieartade antihjältar framstår Wrånes praktik som en genrekonst, som snarare än att skapa nya former vänder tillbaka mot ett förlorat hopp genom att utmåla den punkiga popstjärnan som en postkristen frälsarfigur.
Elastiska kroppar
Wrånes målning Polen från 2019 är ett uppenbart svar på Konstmuseets parallella utställning Młoda Polska. Sekelskifteskonst från Polen. Men snarare att ge ett kritiskt perspektiv på den naturlyrik som utmärker konsten från sekelskiftet 1900, så tycks Wrånes ute efter att skapa en brygga mellan melankolin i Młoda Polska och sin egen utställning. Likt de flesta av hennes målningar är Polen en blaffig och skulptural färgmix, i detta fall med den polska flaggans palett. Om abstrakt konst efter andra världskriget kom att underställas tanken om ett nytt universellt språk, så tror jag att Wrånes abstraktion bara sekundärt handlar om läsbarhet. Istället framstår den som ett desperat försök att framkalla en tillfredställande känsla i det fysiska mötet med materialet, på ett sätt som har mer med den senaste slajm-trenden på Youtube att göra, än med konst.
Men dessa stelnade slajm-abstraktioner kan också ses som fortsättningar på figurativa verk där den mänskliga kroppen görs till något synnerligen elastiskt. I ett av galleriets hörn visas en skulptur av en vitklädd amorf kvinnokropp som är på väg in en vägg för att komma ut på den andra. En smart utväg, för alla som blir inklämda i ett hörn. En annan skulptur gestaltar två mänskliga underkroppar iförda blekta jeans och gräddvita dad sneakers. De sitter fast i varandras midjor, och har uppenbart svårt att ta sig upp från gallerigolvet. Om detta är en ungdomsskildring, så saknar den helt förmåga att växa upp.
Måleriet som slagpåse
Från taket hänger skulpturen Beanbag 3 (2015) som blandar trash-varianten av Louise Bourgeois surrealism med boxningsestetik. Men istället för märken av handskar och slag, är slagpåsen prydd med en naivistisk tavla. Detta är ett verk som fungerar som ingång till det nya, mer renodlade måleriet i utställningen, som tack vare Beanbag 3 kan läsas i skärningspunkten mellan psykoanalytiskt kodad surrealism och den delen av sporten som ännu inte kapats av adidasvänstern eller sportindustrins varumärken.
Sammantaget kan sägas att Wrånes trollblivande är en mer publikvänlig kusin till Ann-Sofie Sidéns Queen of Mud. Det biter aldrig riktigt till. Trots kladdigheten så finns inte spelet med det äckliga som hos Paul McCarthy. Och även om det skulle kunna bli skrämmande, så finns inte utnyttjandet av det otäcka som i Bruce Naumans clowner. Och där en svensk konstnär ur samma generation, som Anastasia Ax, arbetar med en boxningslikande aggressivitet i måleriet, så upprättar Wrånäs en helt annan, mjukare och sorgsnare relation till både det leriga och det sportsliga.
I Göteborg framstå Wrånes konst som ett ambivalent försök att gör samtiden ännu mer främmande än den redan är. Trots trollmytologin tycks hon varken vilja förföra publiken in i en alternativ kosmologi eller tvinga på oss en ny institutionskritisk realism. I värsta fall blir det bara dålig teater, i bästa fall ett heroiskt försök behålla hoppet i en hopplös tid.
