Under 2022 trendade protestaktioner på museer världen över. På Louvren i Paris kastade aktivister tårta på Mona Lisa, och i London slängde de soppa på van Gogh. Här i Norden fick både Munch och Vigeland varsin känga, och på Nationalmuseum i Stockholm limmade två aktivister fast sig vid en Monet.
Göteborgs konstmuseeum vill istället kroka arm med klimatrörelsen och visar sedan 27:e mars videoverket Arvdel (2025) av Karin Elmgren och Gabriella Kalmar. Konstnärerna är medlemmar i den ryktbara klimatgruppen Extinction Rebellion, något som museets presstext trycker lite extra på. Men Elmgren själv tvekar lite om kopplingen till klimatgruppen.
– Man kan inte säga att konstverket är gjort av Extinction Rebellions konstgrupp. Konstgruppen i Göteborg finns knappt nu för tiden, men både jag och Gabriella var väldigt drivande i den förut. Och vi är båda klimataktivister, säger Elmgren till Kunstkritikk.
Arvdel är ett digitalt verk placerat på plan sex, mitt i samlingarna, som låter museets historiska verk genomgå klimatförändringar – bokstavligen. Det är skogsbränder hos Bruno Liljefors och torka hos Anders Zorn medan David Teniers den yngres Fiskmånglare från 1680-talet har fått plastflaskor istället för fisk i nätet.
– Vi ville ha mycket nationalromantik och använda oss av motiv som uttryckte en vurm för naturen. Sedan tänkte vi på olika klimathändelser vi vill ha med: torka, bränder, översvämningar, matbrist och utfiskning, berättar Elmgren.
Det kan inte undgått någon att alla dessa klibbiga aktioner resulterade i ett himla medialt hallaballå. Och idén till verket kom efter att konstnärerna sett en tv-intervju med Göteborgs konstmuseeums chef Patrik Steorn där han reflekterade över konstattackerna och efterlyste samarbete istället för konfrontation.
– När det var som mest intensivt med konstattacker internationellt och även i Sverige blev jag intervjuad i media. Jag sa att det bidrog till en olycklig uppdelning mellan kulturen och klimatkampen. Borde vi inte kunna kroka arm istället?, berättar Steorn för Kunstkritikk.
Även Elmgren är kritisk till klimataktionerna mot museerna, även om hon också förstår dem.
– Jag som konstnär kan inte riktigt se konstvärlden som en motståndare i klimatkampen. Men jag förstår logiken i de aktioner som har gjorts, med tomatsoppa och potatismos, och allt sånt där. De kritiserar att bilder på naturen sätts på piedestal, vaktas och bevaras samtidigt som man struntar i den verkliga naturen. Dessa aktioner utförs av unga människor och jag tycker de har all rätt i världen att vara arga, understryker Elmgren.
Trots all medial uppståndelse kring klimataktionerna så har få verk tagit fysisk skada. I de flesta fall har aktionerna riktats mot målningar skyddade av glas, och substansen – vare sig det rört sig om soppa, potatismos eller oljefärgat vatten – har aldrig nått själva duken. Ett av få fall där kostnaden blivit konkret är attacken mot van Goghs Solrosor på National Gallery 2022, där ramen skadades och restaureringen kostade museet omkring 10 000 pund. Men även där förblev målningen själv helt oskadd.
– Man kan ju sympatisera med engagemanget, men jag tycker inte det är rätt väg att gå. Ofta är det gemensamt ägda konstverk och offentliga samlingar. Jag är orolig att man skapar en uppdelning mellan kulturen och klimatkampen. Man riskerar att skapa polarisering, säger Steorn.
Elmgren och Kalmar ser konsten som ett sätt att nå fram där statistik och scenarier ofta faller platt. Samtidigt ser de inte konsten som ett alternativ utan som ett komplement till aktivismen.
– Jag tror att bägge delar behövs. Konsten kan änvändas för att belysa viktiga frågor, samtidigt den ska kännas fri. Mycket av 60–70-tals konsten kan idag kännas som för mycket politik, och för lite konst. Samtidigt är det kanske bättre med konst med nåt slags patos i, än den konst som bara handlar struntgrejer. Och det är ett akut läge, säger Elmgren, som själv dömts och varit inblandad i flera rättegångar efter vägblockader och aktioner mot oljehamnar.
Steorn pratar också om 60-talet och hur klimatrörelsen och konsten alltid gått hand i hand men tycker det är upp till betraktaren att avgöra den konstnärliga höjden. Arvdel visas som en i ett större tematisk program om miljön med utställningen Apokalyps. Från yttersta domen till klimathot och en kommande solopresentation med Monira Al Qadiri om oljeindustrin.
– Vi ska inte vara aktivister, men vi ska vara en plattform för de stora frågorna. Klimatkrisen är en av vår tids största utmaningar, och konsten kan vara en väg in. Den kan fortfarande tränga igenom, avslutar Steorn.
Arvdel visas på plan 6, Göteborgs konstmuseum, till och med 15 juni 2025.
