Som tidigare har utlysts lägger Mobile Art Production (MAP) ner sin verksamhet efter drygt fem års aktivitet. Till avlutningsprojekt har man kommissionerat Jonas Dahlberg att uppföra det nya platsspecifika verket An Imagined City, i vilket en huskropp suddas ut för att istället ge plats åt minnesbilder som framkallas i betraktarens inre.
Verkets upprinnelse är ett svar Dahlberg fick på en enkel fråga: vad kan jag göra åt ett visst hus jag alltid irriterar mig på när jag passerar det? «Blunda när du går förbi!», var beskedet. Med detta som utgångspunkt har Dahlberg med An Imagined City utfört en visuell utplåning av den fysiska byggnaden, och istället flyttat fokus till åskådarens mentala bildproduktion. Fasaden har klätts in i ett svart nät, vilket i kvällsmörkret gör att det mer eller mindre smälter ihop med himlen. Den har också fått två fönsteröppningar till ljusutsläpp för ett strålkastarsken som skapar två små åskådarplatser på trottoaren utanför. När man står i skenet bländas man och hör samtidigt det mycket riktade ljudet av röster, som i en kontinuerlig loop berättar en samling korta minnesbilder.
Ljudmaterialet består av beskrivningar av rum, så som de har satt sig i berättarnas minne, och har samtliga sitt ursprung i filmer eller TV-program. I Joe Brainard och Georges Perecs efterföljd börjar de alla med ett «Jag minns…», för att därefter ge beskrivningar i varierande längd av allt ifrån hotellrum, caféer, kontor, gatukorsningar, industrihallar, korridorer osv. «Jag minns en plats, ett rum som låg högt upp och ut mot en gata. Rummet var fyllt av ett ljust dis», kan det t.ex. låta och minnena är – när man står där på gatan i skenet – faktiskt mycket suggestiva och bildgenererande. Med ljuskäglan från fasaden som ett slags projektorlampa understryks dessutom på ett elegant sätt projektionens dubbelsidighet: både berättarens projektion av sina inre bilder och betraktarens/lyssnarens förmåga att mentalt projicera dessa – eller liknande – i sitt eget inre.
Liksom i många av Dahlbergs tidigare verk är betraktarens inre bildproduktion här avgörande: att genom bilder och stämningar frammana andra bilder, sina egna bilder, som väcks genom associationer och minnen, stimulerade av vissa ord eller sammanställningar som reagerar med det presenterade materialet. «Du fantiserar, adderar, försvinner iväg, glider igenom minnen och verklighetsnivåer», som han uttrycker det i utställningsfoldern. Vidare betonar han åter sitt intresse för hur filmhistorien skapar ett slags mentalt arkiv av platser och rum som åskådaren minns och länkar till.
Men trots att också jag är smått besatt av film har jag, när jag upplever An Imagined City, förvisso inte alldeles lätt att haka på Dahlbergs idé om dessa berättelsers förmåga att länka till andra minnen i mer vida termer. Bilder skapas, men vilka eventuella filmer berättarnas minnen kommer ifrån går mig oftast helt förbi. Och ändå finns det i en passage innanför fasaden ett slags index till berättelserna, med tillhörande filmer (som intressant nog också oftast är fler än en per berättelse). Men å andra sidan är verket inget memory-spel; om dess föresats är att radera byggnaden och skapa en mental projektionsyta hos betraktaren så kan man konstatera att det lyckas. Hindret för att låta sig uppslukas är bara det bistra höstvädret.