När folk frågar vad som fick mig att flytta till Sverige brukar jag svara «kärlek». Detta möts ofta av en menande blick, men ibland är reaktionen mer chockerande. Den mest flagranta (det vill säga, den mest uttalat rasistiska, sexistiska och främlingsfientliga) kom från en körlärare som utbrast till de andra eleverna, varav de flesta var tonårspojkar: ”Där ser ni? De tar våra kvinnor!”
En sådan sammanflätning av kärlek, migration och ras är ämnet för Mara Lees nya bok Loving Others, Othering Love: On a Few Tropes and Emotions that Shape the Image of the Stranger, en utökad engelskspråkig version av hennes kritikerrosade bok Främlingsfigurer, som kom ut förra året. Utifrån frågan huruvida «rasism kan belysa vissa aspekter av kärlek och intimitet» undersöker denna multimodala lyriska essä hur vissa litterära figurer och troper, till exempel den sårbara migrantkvinnan, bidrar till att skapa rashierarkier.
För Lee – som är professor i konst, konstteori och konsthistoria vid Konstfack och gästprofessor vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm – är kärlek och rasism sammankopplade på framförallt två sätt: i hjälteberättelser (där en vit huvudperson räddar en rasifierad minoritet, vanligtvis en kvinna) och via rasifierade migranters känslomässiga arbete (som vanligtvis utförs av kvinnor från det globala syd, vilka framställs som av naturen omtänksamma och kärleksfulla). I en rad överraskande, poetiska och kritiska manövrar, omformulerar Lee kärleken, inte som motsatsen till hat, som en ofta tänker, utan – influerad av den amerikanska rättsvetaren Janine Young Kim – som en «känsla av ras», som likt sorg, ilska, rädsla och avsky är avgörande för konstruktionen av ras liksom för naturaliseringen av den ojämlikhet som är inbyggd i kapitalismen.
Bokens intersektionella analys av de överlappande och motstridiga affektiva dynamikerna i frågor om ras, kön och klass – liksom i frågor om nation och ålder – i exempelvis Bharati Mukherjees roman Jasmine (1989) och The Mare av Mary Gaitskill (2015) öppnar upp för komplexa frågeställningar om skuld, tacksamhet och agens som rubbar ingrodda idéer om vem som har rätt att inte bara känna vissa känslor, utan också handla utifrån dem. Liknande frågor kommer också fram, om än mer oroande, i «Monstrum», en längre dialog med Mary Shelleys Frankenstein (1818), där monstret blir läsbart som både «tillhörande den mongoliska rasen» och som en varelse som «uppfattar känslor och relationer som rättvisefrågor». Det mest skrämmande, menar Lee, är inte monstrets omänsklighet utan dess krav på kärlek som en mänsklig rättighet. Detta «monstruösa» – enligt dikten, omöjliga – krav rimmar med Lees insisterande genom hela boken på att rasism inte är en fråga om individuell etik eller moral, utan snarare är strukturellt och historiskt betingad.
Om den sistnämnda poängen verkar underlig i en svensk kontext, så beror det på att den är det. Som Lee påpekar i sina inledande kommentarer är Loving Others, Othering Love, trots att den är skriven på engelska, i första hand riktad till svenska (men inte nödvändigtvis vita) läsare. Dess argument förutsätter i alla fall en läsare vars kulturella förförståelse är skandinavisk. För dem som redan är insatta i de «amerikanska idéer» som boken inkorporerar, skriver hon, kan en del av dess påståenden verka udda, överflödiga eller rent av dumma – kanske alla tre. Och för en amerikan, som jag själv, kan vissa aspekter av Lees diskurs ibland kännas självklara, som när hon i den utförligt annoterade essän «Beloved Stranger» tålmodigt förklarar att «även om ras är en social konstruktion så betyder det inte nödvändigtvis att konsekvenserna inte är verkliga».
Att svenska läsare behöver få detta förklarat för sig år 2022 är beklämmande. Men som en person av sydasiatiskt ursprung som under ett tiotal år har utsatts för rasistiska påhopp och mikroaggressioner är jag egentligen inte förvånad. Särskilt inte när den rådande «svenska exceptionalismen», en motsägelsefull hållning som utmärks av både naiv självrättfärdighet och upplyst avståndstagande, begränsar den nationella diskussionen om ras, vilket är något som Lee utförligt synar. Hennes dikt «Public Transit: A Swedish Poem», som innehåller berättelser om rasistiskt våld som rapporterats i svenska medier, är bara ett skrämmande exempel på vad som undertrycks i denna kollektiva tystnad.
Men jämfört med andra lyriska essäer från de senaste åren som behandlar liknande frågor, till exempel Wendy Trevinos laddade sonettcykel «Brazilian Is Not a Race» (2016) och Fred Motens bländande All That Beauty (2019) – båda skrivna och publicerade i USA – är Lees tillvägagångssätt mer pedagogiskt; hennes språk är mer avvägt, ibland till och med vacklande. Detta är särskilt märkbart i «Under», bokens fjärde och sista avsnitt, som innehåller «Notes on Black and Blue», en studie av den fornnordiska vokabulären för att beskriva «främlingar», samt en sekvens baserad på den koreanska myten om prinsessan Bari, som avslutas med de laddade raderna: «hennes / värdelösa / kryptering av / det svarta».
I «Darkness, Mon Amour» skriver Lee: «Men ändå lyfter du pennan igen, tänker att nästa gång ska snittet bli så skarpt, rent, perfekt, så att inget kan gå fel. Men det blir bara värre». Här blir omvandlingen av kärlek till våld, som är karakteristisk för känslan av ras, ett självförvållat trauma som författaren tvingas upprepa. Konsekvensen av en sådan upprepning är ett slags politisk död, ett ontologiskt tomrum. För som hon skriver senare i dikten «Nu säger hon varken / rädda mig eller rädda mig inte / för / här / finns / inget att rädda». Hur smärtsamt och konfliktfyllt detta utrymme än må vara är det dock inte bara negativt; det kan bebos och omformas: «Ingen plats var bättre än denna», skriver hon. För Lee kan «ras vara den plats där affektiva binära motsättningar faller samman». I hennes arbete är det också en avgrund av outhärdliga uppfinningar och omöjliga krav. «Denna plats – / skriv om den igen».
