För tio år sedan startades konstvetenskapen som ett nytt vetenskapligt ämne på Södertörns högskola. Sedan dess har fakulteten vuxit från 3 till 10 anställda och utvecklat det tematiska förhållningssättet till konstfältet och de egna kurserna – till skillnad från syskoninstitutionen på Stockholms Universitet, som hållit fast vid sitt kronologiska historieperspektiv.
I ett välbesökt jubileumssymposium på Moderna Museet (4/10) medverkade bland annat kritikern och konsthögskolelektorn Milou Allerholm, curatorn och Tensta Konsthallsledaren Maria Lind och museichefen Daniel Birnbaum. Charlotte Bydler, lektor och forskningsledare, berättade om kursens praktiska inriktning med studiebesök och gästföreläsningar, något hon sätter i relation till sin egen studietid vid konstvetenskapen i Uppsala, där det aldrig etablerades kontakter utanför institutionen:
– Vi har löpande besök av intendenter, konstnärer och andra professionella gästföreläsare. Det tycker jag är en hederssak.
Professor Dan Karlholm diskuterade i sin presentation förutsättningarna för konstvetenskaplig forskning och verkets förhållande till tid. Utifrån dagens digitala tillgänglighet formulerade han hypotesen att alla konstverk, oavsett deras skiftande historicitet, kommer att vara samtida om tio år. Polariseringen mellan historisk och samtida konst bygger på ett missförstånd. Istället bör konst betraktas som en händelse och ordet konstforskning återuppväckas – ett neutralare och mer produktivt begrepp som inte tar ställning till huruvida konstvetenskapen är grundad i historia eller teori.
Den anslutande paneldiskussionen tog upp ämnets förhållande till offentligheten. Här nämndes dagstidningarnas ökade vinstkrav och krympande utrymmen samt avsaknaden av publicistisk verksamhet vid svenska universitet – fenomen som utarmar möjligheterna att utöva kritik. Daniel Birnbaum, chef för värdinstitutionen och paneldeltagare, tolkade symposiet som ett sätt att upprätta ett annat slags offentlighet kring konst:
– Det kraftfullaste som jag känner till, nu när dagstidningarna faktiskt är lite på väg att skruvas ner, är universiteten och museet.
Milou Allerholm, deltagande moderator, påminde om Maria Linds förutsägelser i European Cultural Policies, en publikation utgiven 2005 som Iaspis bidrag till Frieze Projects. Hon konstaterade att profetiorna om instrumentaliseringen av både privat och offentligt finansierad konst redan har infriats.
Kanske kan man då betrakta de utopiska exkursionerna i Moderna Museets välfyllda auditorium som ett försök att skapa samtidsförankring när framtiden hunnit ikapp – museet och universitetet alltså, som strategiska platser för att diskutera konst.