Nutidskonstens främsta museum i Finland – det är den självvalda definitionen som kan avläsas på hemsidorna för Museet för Nutidskonst Kiasma idag. Det kan låta som ett självklart uttalande och en bestämning som blivit närmast vardagligt institutionaliserad. Men hur ska denna position förstås i ett läge där museet sedan många år tampas med sin trovärdighet som föregångare, och som inom den närmaste framtiden kommer att få allt starkare konkurrens om titeln?
När styrelsen för Nationalgalleriet på tisdagskvällen den 17. mars offentliggjorde beslutet att utse Leevi Haapala till ny direktör för Kiasma, var det ett besked som togs emot med blandade känslor. Som en omtyckt och seriöst arbetande person, disputerad med en avhandling om psykoanalytisk tolkning av samtidskonst, anses Haapala av många ha helt goda förutsättningar för jobbet. Men samtidigt är beslutet något av en besvikelse. Haapala (f. 1972) har arbetat inom organisationen sedan 1994, med enbart korta sejourer utanför huset, bland annat som inbjuden professor på Konstuniversitetet under det nu pågående läsåret. Den institutionaliserade tryggheten tycks åter ha vägt starkast och adeptens lojalitet belönas. Utan att behöva ta risken att bli överraskad går institutionen vidare på den valda vägen.
Om vi granskar de senaste årens utställningsprogram i allmänhet och de nyöppnade utställningarna i synnerhet, kan Kiasmas linjedragningar inte beskrivas med andra begrepp än försiktighet, nästintill ängslighet, med en rädsla att inte trampa någon på tårna. Verksamheten ter sig som ett strykande medhårs, både gällande finansiärer, media och inte minst den stora publiken, genom en slätstruken konstsyn.
Efter att ha varit stängt i sex månader för takrenovering, öppnades museet den 13. mars med tre nya utställningar, vilka blir de sista under ledning av den avgående direktören Pirkko Siitari. Huvudattraktionen är en samproduktion med det parisiska Grand Palais med Robert Mapplethorpes fotografier, som presenteras i en städad version med betoning på porträtt. Utställningen tar sitt egentliga avstamp, inte så mycket i Mapplethorpes konstnärskap, som i konstnärens relation till musikern Patti Smith och hennes berättelser om de gemensamma erfarenheterna i 1970-talets New York. Transformationen från utmanande subkultur till salongsfähig popkulturhistoria är total. De några få bilder som direkt är relaterade till homokulturens ikonografi har separerats från helheten till ett rum bakom fördragna gardiner och åldergränsmarkering.
Museets övriga två utställningar baseras på samlingarna och har på ett ofördelaktigt sätt getts alltför små utrymmen. En mer givande lösning hade varit att koncentrera sig på en av dem med gedignare fördjupning. Nu har båda getts pedagogiskt inriktade övergripande teman, Element och Porträtt. Dessa allmänt tagna teman illustreras i båda fallen av typologiska exempel av bokstavligt tolkade konstverk. De idéhistoriskt kategoriserade elementen jord, eld, luft och vatten representeras smidigt, liksom olika former för avporträtterandet av människan. Det enda verk som ges någon möjlighet till mångdimensionalitet är ett nytt videoverk av Adel Abidin, där mytologiseringen av Michael Jackson sveps in i ytterligare nivåer av spektakulär mediering och fantasmagori.
Mycket behöver göras för att med dessa lama curatoriella grepp realisera samtidskonstens utforskande och kritiska potential. Det som nog kan förväntas av Haapala är en ambition att lyssna av konstfältet mer, och att söka uppfatta konstverkens implicerade verkningskraft som ledande för arbetet. Han blir den femte direktören under Kiasmas nu 17 år långa historia, och går på många sätt en krävande framtid till mötes.
Paraplyorganisationen Nationalgalleriet omvandlades för ett år sedan till offentligrättslig stiftelse, och den statliga finansieringen allokeras helt utanför den egentliga stadsbudgeten, från tipsvinstmedel. Som en konsekvens har styrelsen nu sparkat igång en nationalistiskt färgad insamlingskampanj där lockbetet är ett statligt löfte om gemensamma krafttag. För varje euro som medborgarna vill satsa av privata medel på det nationella kulturarvet, kommer ytterligare 2,50 från skattemedlen. Här sätts konstens samhälleliga betydelse på prov med kvantifierbara metoder, vilket kan ge intressanta konsekvenser i kommande verksamhet också med tanke på det riksdagsval som står för dörren och de tendenser av protektionistisk provinsialism som finns i den kulturpolitiska retoriken.
Ytterligare utmaningar i kampen om positionen som det främsta museet för nutida konst aktualiseras de kommande åren genom att såväl Helsingfors stadskonstmuseum som Amos Andersons konstmuseum nu satsar på omorganisering, nyprofilering och ombyggnationer. Stadens konstmuseum koncentrerar sin verksamhet i utökade arealer i Tennispalatsets lokaler och höga ambitioner med internationell profil. Ägaren till Amos Andersons konstmuseum, Föreningen Konstsamfundet, satsar å sin sida 50 miljoner euro på nya underjordiska utrymmen där 6000 kvadratmeter kommer att binda samman köpcentret Forum med det funktionalistiska Glaspalatset med Bio Rex.
När republiken Finland närmar sig firandet av 100 år som självständig nation år 2017, är museerna för nutidskonst färdiga för att fungera som ett medel för profilering och symbolisering. Det som ännu återstår att se är huruvida förespråkarna för ett Guggenheim Helsinki kan göra en sista kraftansträngning och få de offentliga finansiärerna att se behovet av ytterligare flaggskepp för samtida kulturell produktion.