Hur curaterar man en internationell biennal framför skärmen? Det har Lisa Rosendahl tampats med i egenskap av curator för den elfte upplagan av Göteborgsbiennalen (GIBCA), som hon under det senaste året har arbetat med från sin bas i Berlin. Inför invigningen av biennalens första del den 5 juni (den andra delen öppnar den 5 september) så kommer hon att vara på plats och installera verken, men i övrigt har hon inte kunnat resa till Göteborg eller några andra platser för att träffa konstnärer, göra research osv.
– En konsekvens av restriktionerna är att det har blivit fler svenska konstnärer än det hade varit annars, då de har kunnat göra platsbesök i Göteborg. Utställningen kan också ha blivit mer video- och ljudbaserad som ett resultat av att min research till stor del har varit digital, spekulerar Rosendahl under en Zoom-intervju, som äger rum efter en heldag med distansundervisning vid Kunsthögskolen i Oslo där hon är lektor i Exhibition Studies. Rosendahl berättar att GIBCA 2021 kommer att ha ett fyrtiotal medverkande konstnärer – varav en tredjedel är verksamma i Norden – och att biennalen blir ungefär lika stor som förra upplagan, 2019.
Det var för tre år sedan som Rosendahl, känd för sina ofta platsspecifika och researchintensiva utställningskoncept, kontrakterades som curator för två upplagor av biennalen. Idén var att GIBCA 2019 skulle fungera som en startpunkt och en upptakt till årets biennal som sammanfaller med Göteborgs 400-årsjubileum. De båda utställningarna skulle flätas samman med utgångspunkt i den 400-åriga tidshorisonten, varför den första utställningen tog fasta på konsekvenserna av den mekanistiska världsbild som formulerades på 1600-talet. Sammanflätningen blev på så vis både ett motiv och en metod, både ett alternativ till olika binära uppdelningar och en idé om hur de båda upplagornas olika delar relaterar till varandra.
– Nu försvinner kopplingen till stadens jubileumsarrangemang som på grund av pandemin har flyttats fram till 2023. Men den historiska referensen till Göteborgs grundande 1621 finns kvar, och kanske får vi större möjlighet att påverka hur staden tänker kring sin historia inför jubileet, säger Rosendahl, och berättar om en rad andra praktiska besvär som pandemin inneburit. Bland annat så skulle biennalen ha samarbetat med Emigranternas hus och Casino Cosmopol, som ligger intill Franska tomten – den plats i Göteborg som Frankrike fick i utbyte mot att de gav Sverige kolonialt styret över ön Saint-Barthélemy 1784 – och som biennalen kretsar kring. Något som nu inte blir av. Casinot har hållit stängt sedan pandemins början och museet flyttade ut ur lokalerna av andra anledningar i mars. Däremot installeras verk utomhus på Franska tomten.
Samtidigt framstår idén om långsiktighet och att fläta samman de båda upplagorna som en lyckokast, då det betyder att Rosendahl var bekant både med organisationen och med flera av utställningsplatserna redan innan pandemin slog till 2020. Dessutom har temat varit på plats sedan 2019, även om en viss förskjutning ägt rum: där den förra upplagan var filosofisk och spekulativ, med hänvisningar till Descartes och den danska poeten Inger Christensen, så är tanken att GIBCA 2021 ska fördjupa frågan om handelsstaden Göteborgs roll i det koloniala projektet. Rubriken för årets upplaga – The Ghost Ship and the Sea Change – är tänkt att fungera som en metafor för hur det förflutna bearbetas och förändras av samtiden.
– Från början hade jag en tanke om att det curatoriska ramverket skulle kunna förändras under researchfasen i mötet med perspektiv från andra delar av världen. Nu när det inte blev några researchresor, varken till Karibien, Frankrike eller andra platser, så blev det tydligare för mig att min utgångspunkt förblir Göteborg och Sveriges historia – det är härifrån jag talar – medan konstnärerna bidrar med andra perspektiv som fördjupar och förändrar mina frågor. Franska tomten blir på så sätt biennalens narrativa utgångspunkt, snarare än dess tematiska avgränsning. Det är ett lite annat sätt att tänka kring begreppet kontextspecifik än jag gjorde 2019. Då utgick varje del av biennalen från de specifika utställningsplatsernas egenart: den del som visades på Göteborgs Konsthall relaterade till exempel till hur den vita kuben historiskt har separerat konsten från sin omgivning, medan den del som visades på Göteborgs Naturhistoriska Museum tog fasta på hur naturbegreppet separerat tillvaron enligt andra, men besläktade, parametrar. Nu är det istället de frågor som väcks av Franska tomtens koloniala historia som via det dubbeltydiga ordet «plot» (som på engelska betyder både plats/tomt och narrativ/intrig) vecklar ut sig till de andra utställningsplatserna på lite olika sätt, berättar Rosendahl.
Ett annat viktigt inslag är västindiefararen Havmanden, som förliste utanför Göteborg 1683. Tyska Kooperative für Darstellungspolitik har utformat en utställningsarkitektur med utgångspunkt i vraket, som kommer att visas på Röd Sten Konsthall och förändras under biennalens gång: under den andra fasen i september så kommer skeppet att brytas upp i mindre bitar för att göra plats åt ytterligare verk. Samtidigt öppnar biennalens andra utställningsplatser, som Göteborgs Konsthall och Världskulturmuseet.
Har de politiska skeenden som vi har sett i världen sedan 2019 påverkat biennalen innehåll?
– Vi började arbeta med kopplingen mellan kolonialism och strukturell rasism redan 2018, men när Black Lives Matter exploderade sommaren 2020 så blev det ett helt annat fokus på detta i hela samhället. Till exempel ställde vi tidigt frågan om det borde uppföras ett monument över kolonialismen i Göteborg, men när folk runt om i världen började riva ner monument så aktualiserades detta ur en annan vinkel och diskussionen kom att handla om vi ska ha monument överhuvudtaget. Vi ger inga svar på detta, men har tillsammans med Statens konstråd gjort offentliga arrangemang och diskuterat frågorna under arbetets gång, säger hon.
Efter Black Lives Matter och diskussionerna kring strukturell rasism har BIPoC-konstnärer blivit allt mer synliga i svenskt konstliv, och bland de som medverkar i GIBCA 2021 syns bland annat uppmärksammade afro-svenska konstnärer som Fatima Moallim, Cecilia Germain och Salad Hilowle. Bland de medverkande märks också en handfull konstnärer, som Susanne Krieman och Henrik Andersson, som var med redan i GIBCA 2019. I övrigt är de flesta nya för denna upplaga, och utöver ovan nämnda konstnärer så medverkar: Michael Baers, Evan Ifekoya with Ajamu X, Damla Kilickiran, Anna Ling, Silvano Lora, Ibrahim Mahama, Hira Nabi, Daniela Ortiz, Manuel Pelmuş, Tabita Rezaire, Jessica Warboys (från juni). Samt: Meira Ahmemulic, Ariella Aïsha Azoulay, Gaëlle Choisne, Benjamin Gerdes, Unni Gjertsen, Ayesha Hameed, HAMN, Conny Karlsson Lundgren, Oscar Lara, Marysia Lewandowska, Erika Arzt & Juan Linares, Jonas (J) Magnusson & Cecilia Grönberg, Pedro Neves Marques, M. NourbeSe Philip, Pia Sandström, Shanzhai Lyric x Solveig Qu Suess, Lisa Tan, Lisa Torell och Alberta Whittle (från september). Dessutom visas förslag på möjliga monument av Aria Dean, Ayesha Hameed, Runo Lagomarsino, Hanan Benammar, Daniela Ortiz och Jimmy Robert.
