Jag blir paff. Från hål i pelare och väggar runtom Färgfabrikens stora utställningsrum sticker det ut långa strån och stänglar av torkad växtlighet. Det ser fantastiskt ut. Strax innan har har jag ögnat igenom pressutskicket som beskriver nabbteeris utställning som en «poetisk memento mori-installation», «unikt skapad på plats» och gjord av konstnärer som arbetar med «upplevelsen av att vara människa i en tid med klimatkris». Formuleringar som hämtade från en återvinningsstation för nutida konstlingo. Men de har täckning. Utställningen är mer än poetisk: skir och dovt mörk, mäktig, ömtålig, komplex, motbjudande, inbjudande, rolig.
Den är ett memento mori, men i betydelsen livets och dödens kretslopp snarare än individens fåfänga dödlighet. Konstnärerna (Janne Nabb och Maria Teeri) har utgått från trädgården som en undersökningsyta för det liv och de sammanflätningar som finns mellan ämnen och varelser på platsen: människor, insekter, bakterier, växtlighet, trädgårdsslangar, samhälle, normer, osv.
Tre stora projektionsdukar fyller rummets mitt. Runtomkring har olika material – växtdelar, organiskt och ickeorganiskt avfall från grannskapet i Liljeholmen, döda insekter, burkar med vätskor och multnande massa – arrangerats till både oformliga högar och strama mönster. Projektionerna, sammanfogningar av filmat och animerat material, kontrasteras av extremt formsäkra skulpturala installationer gjorda av vinterståndare av solros och kronärtskocka. I något som ser ut som en monter med ett sandlandskap vilar en död torkad råtta, och i en annan del av rummet ligger ett halvt inplastat nummer av Artforum i en dyster topografi av jord, slängda plastförpackningar och seglivat ogräs.
Utställningen tar sin utgångpunkt i höstens och vinterns trädgård, i den aktivitet som äger rum under den mörka delen av året. Det bubblar ur behållare som doftar skogsgolv, andra ser giftiga ut. I filmerna blandas bilder av naturterränger och bilder från människors boningar med svårgripbara animerade entiteter: en lång ihopslingrad maskform eller en svåravläst kombo av boll och räfsa som växer fram i en glänta. Jag får starka och precisa erfaringar som inte går att sätta ord på.
Nabbteeri tillhör en ökande skara konstnärer som använder överblivna material eller det som finns på platsen. Ett konstnärligt «asätande», som de beskriver det, som från början kom från egen resursbrist men med tiden blivit ett val att arbeta. Det halvt inplastade numret av Artforum blir en «port» till den internationella konstcirkus som pågår som vanligt, med produktion och frakt av konstverk, ofta investeringsobjekt på en lyxmarknad.
Det som utmärker nabbteeris arbete är förmågan att transformera materialen, sätta dem i rörelse rent metaforiskt. Än starkare här, tycker jag, än i deras ändå formsäkra utställning i Nordiska paviljongen i Venedig 2019.
Jag har under många år upplevt Färgfabrikens hållning och grund för utställningsverksamheten som vag. Det gäller också den mindre utställning, Moulding Nature, om «vad som formar vår (sic) bild av naturen», som pågår samtidigt. Särskilt om man jämför med konsthallens tidiga år på 1990-talet, då den rörde sig i den internationella hetluften. Så må skarpheten och komplexiteten i nabbteeris utställning sätta standarden för kommande år.
