«Allas liv hänger inte ihop, det är en mänsklig realitet», understryker konstnären och författaren Andreas Gedin. Jag ska intervjua honom om hans nya bok Christer Strömholm och nazismen (2025), och vi talar om den komplexa relationen mellan konstnär och verk och om att historien om nazismen i Sverige till stor del återstår att berätta.
Men framförallt talar vi om Christer Strömholm (1918–2002), som med fog kan beskrivas som Sveriges mest betydelsefulla efterkrigsfotograf. Hans skicklighet och blick för mänskliga existenser i samhällets utkant ledde till att han 1986 blev den första fotografen som förärades en egen utställning på Moderna museet. Publikens intresse har bestått, och för ett par år sedan visade Nationalmuseum en utställning med utgångspunkt i hans tid i Paris under 1940–, 50- och 60-talen. Här hängde hans porträtt av André Breton, Alberto Giacometti, Niki de Saint Phalle och Yves Klein bredvid hans mest älskade verk, bilderna av de transsexuella vid Place Blanche.
Gedins bok handlar om Strömholms tidiga år under 1930- och tidigt 1940-tal, då han var engagerad nazist. Eller var han det? Gedin redogör för hur han sparkades ut ur Sveriges största nazistparti, Nationalsocialistiska arbetarepartiet (NSAP), 1938. Hur hans politiska engagemang såg ut efter det är oklart, och Gedin vill inte spekulera utan hålla sig till fakta. Inte desto mindre så känns hans bok som råmaterialet till en spänningsroman eller en TV-serie, komplett med gatuslagsmål, inbrott hos politiska motståndare, kontraktsmord och krigsinsatser i både Finland och Norge.
För Gedin – som skrivit flera biografier, bland annat en om Pontus Hultén – så är det viktigt att distansera sig både från sensationalismen (nej, han vill inte att Strömholm ska kanselleras) och från den pojkboksromantik som Strömholm själv använde sig av för att iscensätta sitt konstnärskap. Hans nazistiska engagemang har inte varit okänt, men däremot har hans liv, som Gedin visar, behäftats med lögner, halvsanningar och glidningar som har relativiserat betydelsen av hans nazism och gjort den till ett pikant inslag i berättelsen om den garvade gatufotografens äventyrliga ungdomsår.
I din nya bok Christer Strömholm och nazismen skriver du att det problem du vill komma åt är «eftervärldens lögner och överslätande attityd». Kärnan av problematiken är, som jag förstår, att berättelsen om Strömholms liv uteslutande har byggt på hans egna overifierade uppgifter. Är det så?
Allas liv hänger inte ihop, det är en mänsklig realitet. Men i konsten finns ett romantiskt skimmer kring att en konstnärs liv och verk ska utgöra en helhet. Detta var väldigt viktigt för Strömholm som gav ut en mängd fotoböcker där han tog kontroll över berättelsen om sitt liv. I nästan i varje bok är han noga med att redogöra för sin livshistoria – men med vissa utelämnanden och modifieringar. Om det beror på att nazismen var ett problem för honom vet jag inte, men det var påfallande viktigt för honom att gifta ihop liv och dikt.
Problemet är att ingen kontrollerade Strömholms påståenden – kanske kunde de inte göra det eftersom akterna inte var tillgängliga. Men det är bara ena sidan av saken, för ingen bemödade sig heller om att problematisera hans berättelser. Istället gjordes de till en konstnärsmyt med en mörk bakgrundshistoria. Det tycker jag är djupt problematiskt.
Ändå har du valt att inte diskutera sambandet mellan Strömholms liv och verk, mellan hans estetiska val och politiska ställningstaganden. Hur har du resonerat?
Jag har valt att inte tolka Strömholms bilder, av flera skäl. Främst för att de kom till efter hans nazistiska engagemang under 1930- och 40-talen. Men sedan har vi den större frågan: måste en konstnärs liv och verk bedömas tillsammans? Mitt svar är: det beror på. Det beror på vem det handlar om, det beror på sammanhanget och det beror på vem man själv är som bedömare. Att tolka en konstnärs verk genom dennes biografi är en komplicerad sak. Jag har valt att inte göra det, eftersom Strömholms konstnärskap inte varit mitt ämne. Jag har varit intresserad av historieförfalskning och konstnärsmyt.
Vilken var din ingång till Strömholm från början?
Jag är själv konstnär och har arbetat med foto sedan 1980-talet, så det är en värld jag känner till. Sedan skrev jag en katalogessä till Nationalmuseums Strömholm-utställning 2022. Jag blev inbjuden eftersom jag några år tidigare hade skrivit biografin Pontus Hultén, Hon och Moderna (2016) som innehöll bilder av Strömholm. I arbetet med essän stötte jag på Strömholms nazism och skrev lite om den. Men jag kände att det var något som inte riktigt stämde, så inför ett forskarseminarium i Göteborg tog jag en titt i arkiven. Då vecklade historien ut sig på ett sätt som resulterade i den här boken.
Vilka lögner har du upptäckt?
En av de mest märkbara är att Strömholms nazism ofta har ursäktats med att han var en orolig tonåring och att hans pappa tog livet av sig. Det väcker sympati förstås. Dilemmat är att han gick med i Nationalsocialistiska arbetarepartiet (NSAP) 1932, två år innan hans far dog. Och ett år innan Hitler tog makten i Tyskland, 1933. Så Strömholm var tidigt ute, och tillhörde en exklusiv skara.
Ett annat är inbrottet i den socialistiska föreningen Clartés lokaler 1938, som avfärdats som en fyllegrej. Men läser man polisens förundersökning så framgår det att det var ett välplanerat politiskt dåd, och att Strömholm var drivande. Syftet var dels att undersöka om det fanns infiltratörer från Clarté i Nordisk Ungdom [NSAPs ungdomsorganisation] och avslöja illegal flyktinghjälp, dels att stjäla medlemslistor och förteckningar över flyktingar. Inbrottet slogs upp stort i pressen då det var ett allvarligt brott som begåtts i politiskt syfte. Förundersökningen var omfattande och Strömholm dömdes till dagsböter. De som var inne i Clartés lokaler dömdes till straffarbete.
Dessa är typfall på hur berättelsen om Strömholms liv förskjuts och blir dimmig genom att en liten sanning används för att dölja en större sanning. Ett annat exempel är en händelse som sällan har kommenterats, nämligen att Strömholm gömde och hyste (minst) en krigsförbrytare på flykt undan rättvisan i form av en norsk Waffen-SS-man som fick bo i hans ateljé i Stockholm 1945. Då var kriget slut och Förintelsen känd. Också denna gång var det ett politiskt brott som uppmärksammades i dagspressen och också denna gång dömdes Strömholm till dagsböter.
Som jag förstår ska Strömholm vid denna tid ha övergett nazismen, och ett belägg för detta skulle vara att han deltog i strider mot de tyska ockupanterna i Norge. Detta belönades han med medalj för efter kriget, parallellt som han hyste en norsk nazist. Är det inte lite motsägelsefullt?
Om man läser noga så påstår jag inte att Strömholm var nazist efter att han 1938 blev utkickad från NSAP eftersom han ansågs för extrem. Att hysa en nazistisk krigsförbrytare, vilket Strömholm gjorde efter kriget, ser jag som en nazistisk handling, men vad han tyckte däremellan vet jag inte. Men det finns inte heller något som visar att Strömholm skulle ha blivit antinazist, vilket har påståtts.
Ett vanligt argument för Strömholms antinazism är, som du nämner, att han kämpade mot tyskarna i Nordnorge. Men det betydde bara att man var mot ockupationen, vilket många svenska nazister var. Det betydde inte alls att man var antinazist. Strömholm hade minst två nazistkompisar från Stockholm med sig, och ledaren för den svenska styrkan, socialdemokraten och legenden Conny Andersson, skriver om hur han måste handskas med ett gäng fascister som också ska med upp och slåss. Både Sven Olov Lindholm, ledaren för NSAP, och hans chefsideolog Gunnar Prawitz, hyllade de svenska nazisterna som kämpade mot tyskarna i Norge.
Går det att säga något om kärnan i Strömholms nazism?
Det är svårt att veta vad han tänkte och tyckte, och det är inget jag går in på i boken. Ska man se det rent empiriskt så kan man notera att han var organiserad nazist från 14 till 20 års ålder. När han gömde en nazistiskt krigsförbrytare 1945 var han 27 år gammal. Detta var hans miljö. Hans mor och styvfar påstår i förundersökningen [för åtalet om inbrott 1938] att Strömholm var judehatare och en god nazist. Men jag vet inte om det stämmer.
De enda vittnesmålen från Strömholm själv som finns från tiden är en fascistoid text som han skrev i den nazistiska tidskriften Stormfacklan, samt en intervju i samma tidning efter att han, i egenskap av kamratskapsledare, hade lett en uniformerad marsch längs Stockholms gator under NSAPs riksting 1936 eller 1937. Och så inbrottet då. Det är en samling fakta.
Det tycks gå ett stråk av våld genom Strömholms liv, nazist eller ej…
Det finns en notis om en händelse i Norrköping där Strömholm och hans kompisar hade slagits med kommunister. Han blev tagen av polisen men inte dömd. Däremot hade han brutit mot uniformsförbudet. Uppenbarligen hade kamraterna varit ute och slagits iklädda nazistuniformer. Vissa menar kanske att detta inte var så allvarligt, men då vill jag påminna om att Stockholm på 1930-talet var en mötesplats för motståndsmän från Danmark och Norge, för europeiska flyktingar, liberaler, socialister och judar. Hur var det för dem att möta Strömholm och hans gäng på gatan? Det här var på allvar. Det var ingen lek, vilket har påståtts. Det handlade om en liten hård elit av nazister som gick på Stockholms gator.
Ett osedvanligt mörkt kapitel i boken handlar om de kontraktsmord som Strömholm ska ha utfört. Vad vet vi om dem?
Det vi vet är att Strömholm i en av sina böcker, Poste Restante från 1967, berättar att han utförde två eller fler beställningsmord i Stockholm under kriget, och att det ska ha handlat om personer som motarbetade det norska motståndet. Det blev en stor artikel i den norska tidningen Aktuell, där Strömholm berättar om morden på ett väldigt machoartat sätt. Iskallt och beräknande, som en Mickey Spillane-historia. Men det framgår aldrig varför han berättar om morden, förutom att de nu var preskriberade. Det enda jag kan komma på är att han ville framställa sig själv som en tuff motståndsman under kriget. Men han berättar också hur mycket pengar han fick, vilket tonar ner den ideologiska aspekten.
Men du skriver också att han rörde sig med väldigt mycket pengar under kriget, så kan det inte ha varit ett sätt att förklara (eller bortförklara) det?
Precis. Vissa har sagt att Strömholm jobbade för tyskarna. Men det enda jag vet är att informanter på 1940-talet rapporterade om pengarna till Försvarsstaben, eftersom han umgicks med personer i den tyska delegationen. Men det går inte att bevisa någonting. Och berättelserna om morden är underliga, de hänger inte riktigt ihop, så jag vet inte… samtidigt måste man som sagt betänka att det vi människor gör, säger och tänker inte alltid hänger ihop.
Skriver man om Strömholms ideologiska engagemang så måste man i alla fall ta upp morden, eftersom de kan ses som en del av hans påstådda omvändelse bort från nazismen. Men är de verkligen ett uttryck för en sådan omvändelse? Det vet jag inte.
En konsthistoriskt intressant aspekt är tidningen Etc:s roll i kanoniseringen av Strömholm på 1980-talet, kan du berätta om detta?
Etc var först i Sverige med att göra en vänsterradikal, estetiskt attraktiv tidskrift. Detta kom direkt efter stencilernas era och var något nytt. De hade ett kommersiellt uttryck och ett fokus på fotografi. Plötsligt fanns det ett forum för någon som Strömholm, som publicerades där. Men det var ett estetiskt möte. Etc hade inget intresse av att problematisera politiken, utan var intresserade av Strömholms bilder. Detta trots att de publicerade två viktiga kataloger där hans historia berättades, men utan några kritiska frågor. Men jag vill inte hänga ut Etc, det var många som agerade på ett liknande sätt.
Det var förstås under dessa år som fotografi på allvar etablerades som en konstform i Sverige, och Strömholm spelade en viktig roll i detta, eller hur?
Absolut. Och det är så otroligt skickligt gjort. Strömholm inledde sin som bana som målare, men började sedan arbeta med fotografi och jag tycker det är tydligt att hans projekt från början handlade om att bli erkänd som konstnär. Han drev exempelvis en fotoskola i Stockholm och slapp ägna sig åt beställningsfotografi. På så vis kunde han behålla sin konstnärliga integritet. Sedan kom den stora kanoniseringen med hans utställning på Moderna museet 1986, där Etc för övrigt var inblandade och hjälpte till med hängningen. Strömholms viktiga drag var att vägra ställa ut under den fotografiska avdelningens paraply. Han ville visas på samma nivå som vilken konstnär som helst. Och det fick han. En viktig aspekt av detta var just hur han tagit kontroll över sin historia i sina fotoböcker.
Tror du att din bok kommer att få några konsekvenser för hur vi ser på Strömholm?
Jag hoppas att det får konsekvenser för historieskrivningen, för det är den som intresserar mig. Om det får konsekvenser för hans konstnärskap intresserar mig inte.
Detta är känsliga saker, har du stött på några besvär under arbetet?
Nej, inte direkt. De som står Strömholm nära tycker kanske inte att detta är så roligt. Min poäng är att offentliga personer måste granskas. Det kan bli besvärlig för Strömholms kompisar eller de som uppskattar hans konst. Om de inte kan skilja på verk och person, vill säga. Men det är deras problem, inte mitt. För mig är detta viktigt eftersom det är en del av vår historia. Sverige var inte med i kriget, därför har vi aldrig gjort upp med nazismen. Det har forskats en hel del, men väldigt mycket är ogjort. Det är ett problem när vi idag ser hur högerextremister förnekar fakta och skriver om historien. När det sker kan vi inte längre blunda för vad som hänt.
