Josefin Arnell är antingen den mest eller minst svenska konstnär jag någonsin har stött på. Hennes filmer är ofta skrivna tillsammans med andra och bottnar i specifika platser och sammanhang. De väver samman dokumentära och fiktiva element till löst artikulerade berättelser med improviserade – och i många fall ganska skämmiga – framträdanden av professionella skådespelare och amatörer.
Ett verk som Buurthuis2 (Community Centre 2, 2023) är en skräckfilm om gentrifiering gjord i samarbete med personal och besökare på ett medborgarhus i stadsdelen Wittenburg i Amsterdam, där Arnell bor. Den utforskar komplex gruppdynamik samtidigt som den tar upp bredare frågor som klass, feminisering och politisk och kulturell exkludering.
Till skillnad från mer agonistiska varianter av socialt engagerat filmskapande, som Pilvi Takala or Johanna Billing, så söker sig Arnell mot mänsklighetens mörkare sidor. Hon undersöker olika former av åtrå med en blandning av blodig kitsch, psykosexuellt våld och barnslig besatthet.
I Blood Sisters (2020) festar en grupp äldre kvinnor loss i en rosenträdgård. I Gag Reflex / I Wanna Puke in Heaven (2016) riktar konstnären sin kamera mot tre tonåringar som sitter på en trappa i en park och skrattar hysteriskt medan de stoppar fingrarna i halsen och kräks. Sådana scenarios är typiska för Arnell. Hon har i intervjuer sagt att hon gärna ser sitt arbete som ett slags exorcism – ett märkligt ordval, men jag tror att jag fattar vad hon menar. Att besöka hennes utställning Crybaby, som just nu visas på Index i Stockholm, är som att brottas med demoner.
Arnell är väletablerad i Nederländerna – hon har deltagit i Rijksakademies residensprogram i Amsterdam och nominerades nyligen till Prix de Rome, ett av landets mest prestigefyllda priser för bildkonst – men detta är hennes första separatutställning i sitt hemland. Crybaby består av åtta filmer från 2016 till 2023 och det är mycket att ta in, både visuellt och emotionellt. (Jag kunde inte se allt på en gång, utan fick nog efter ungefär tre fjärdedelar av den totala speltiden, som är strax under två timmar).
Publiken får komma obekvämt nära filmerna som visas i ett slags hästspiltor. Trots det frånstötande bildmaterialet så är de fängslande, på samma sätt som det är fängslande att bevittna en bilolycka: vi dras in i tveksamma skeenden och tvingas ta ställning till våra voyeuristiska begär.
I början av Beast and Feast (2023), som är en bisarr parodi på en polisserie, ser vi en ensamstående mamma vid namn Annina onanera energiskt framför sin lille son. Vi får snart veta att hon är polis och utreder ett hemskt mord. De symbolladdade scenerna som följer kretsar huvudsakligen kring hennes begär efter en till synes oåtkomlig häst (infoga psykoanalytisk tolkning), och en stor del av filmen utspelar sig i och runt stall. Beast and Feast är mer allegorisk än berättande, och föreställer en värld som är kusligt lik vår egen men där allt styrs av mammors lag. Den masshysteri som skildras i filmen når sin höjdpunkt i Anninas hetsiga tal till en inbillad häst: «Kom till mig, jag ansvarar för dig!»
Den mer kontextspecifika Wild Filly Story (2020) filmades på Pony Ranch Floradorp, ett statligt subventionerat rekreations- och terapistall i utkanten av Amsterdam Noord. Filmen är ett slags psykodrama som knyter an till konstnärens uppväxt i Härjedalen där hon, enligt egen utsago, var «en hästbesatt tonåring». I verket följer vi en sammansvetsad grupp av så kallade «hästtjejer» och kvinnor – personal och besökare på ranchen – när de hanterar stallens olika praktiska och sociala krav. Berättelsen, om man nu kan kalla den det, tar sin början när en flickas hingst skickas till slakt och kulminerar i en stimmig festmåltid i en lada, där alla har samlats för att äta grillade hästburgare. Scenerna däremellan stjäls av ett spöke som hemsöker flickorna, drar dem i håret, lyssnar på gabber-musik och stökar ner i stallet. «Allt jag någonsin ville var att bli en häst», gnäller hon. Lite senare: «Ingen pratar om min berättelse. Jag känner inte ens till den själv.»
Arnell skildrar sina karaktärer med stor ömhet; de får vara precis lika småaktiga, motsägelsefulla och snälla som de är i sina verkliga liv. För det mesta tycks de också ha roligt. Trots den underliggande negativiteten är filmens dramatisering av de svårigheter som möter inte bara unga flickor utan även arbetarklassen på landsbygden djupt empatisk och renons på nedlåtande attityd.
Detta blir ännu mer påtagligt i kortdokumentären Nikita (2020), där en ung kvinna från ranchen talar öppenhjärtigt om de känslor hon utvecklade när hon tog hand om och rehabiliterade en misshandlad häst. När jag ser Nikita berätta om sitt speciella band till Spot blir jag akut medveten om vår gemensamma situation. Arnells filmer vittnar om det obevekliga mörker och den sällsamhet som kännetecknar vår tid. Men de gör oss också uppmärksamma på vad som gör den möjlig att uthärda. Kalla mig sentimental, men en flickas kärlek till sin häst är omöjligt att värja sig mot.
