På 2020-talet har Göteborgs internationella biennal för samtidskonst (GIBCA) positionerat sig som ett forum för att ompröva Sveriges koloniala förflutna och spekulera kring utopiska framtider. Så när Christina Lehnert – curator för den 13:e upplagan – lovade att rikta blicken mot nuet, utan omvägar eller undanflykter, så var det en välkommen förändring.
När pressmeddelandet sedan kom var jag nog inte ensam om att sucka åt trötta formuleringar om «solidaritet», «omsorg» och en konst «som sträcker sig bortom det personliga» för att «undersöka möjligheten att skapa dialog». Är inte en personlig hållning en förutsättning för att få till ett meningsfullt samtal? Vad ska man annars tala om? Partilinjen? Om GIBCA vill främja konst som undviker att uttrycka sig personligt av rädsla för att «splittra», har den då inte givit efter för de «politiska påtryckningar» som den vill göra motstånd mot i sin kamp för «konstnärlig frihet»? Vilken frihet är det annars man kämpar för? Friheten ha slippa ha en personlighet?
På denna skakiga grund hade ett tjugotal konstnärer bjudits in att ställa ut på Göteborgs konstmuseum, stadsbiblioteket och Röda Sten Konsthall. Eftersom Göteborgs konsthall är tillfälligt stängd, så visas en del av biennalen på Skövde konstmuseum 15 mil därifrån. Under mitt besök blev det snart uppenbart att årets biennal är lika intellektuellt splittrad som den är geografiskt utspridd. Dessutom gör den exakt vad Lehnert lovade att inte göra, nämligen att kringelikroka sig fram till nuet, ofta via historien.
Jag började på konstmuseet, där bidrag av den palestinska konstnären Basma al-Sharif, Black Archive Sweden och den svenska konstnären Moki Cherry (1943–2009) visades i tre av salarna. Där, bland idylliska nordiska sekelskifteslandskap, kändes det brännande samtalet om nuet minst sagt avlägset. Att lyssna på gamla inspelningar av Angela Davis och Kwame Ture, courtesy of Black Archives Sweden, eller beskåda den femtielfte presentationen av Moki Cherrys 1970-talstextilier kändes inte som det bästa sättet att förvalta deras arv. Varför inte istället bjuda in samtida konstnärer med lika spännande saker att säga som de gamla idolerna?
Det viktiga verket här var al-Sharif nyproducerade film Old Masters (2025) som visades i ett rum omgiven av nationalromantiskt stämningsmåleri. Till det dystra ljudet av Beethovens Månskenssonat (1801) följer kameran en västerländsk man som vandrar genom konstmuseet, först framlänges och sedan baklänges. Därefter får vi se en äldre palestinsk kvinna i en trädgård, och höra mannen svara på hur han i framtiden skulle berätta om folkmordet i Gaza för någon som är för ung för att ha varit född när det hände.
Förvånande nog svarar han att han inte skulle vilja berätta om det alls. Jag uppfattar det som att han menar att han, i egenskap av europé, inte skulle vilja vara den som berättar, eftersom den västerländska minneskulturen knappast har varit palestinierna eller andra koloniserade folk till hjälp. Styrkan i al-Sharif film är hur den antyder det våld som sker utanför bild, i en värld där museet kommer finnas kvar långt efter att Gaza har utplånats. Då kommer väst att «minnas», och då kommer det att vara för sent.
Bekymrad lämnade jag museet i hopp om att finna en starkare curatorisk röst på Röda Sten där ett tiotal konstnärer visas på den gamla panncentralens fyra våningar. I den enorma mittsalen skymtade en serie målningar av Rosalind Nashashibi. På dukarna hade hon klottrat «UNRWA» för att påminna om hur bojkotten av den palestinska hjälporganisationen bidragit till massvält i Gaza. En målning som refererade till Antoine Watteaus L’Indifferent (1717) tycktes rikta ett anklagande finger mot västs hyckleri inför Israels krigsbrott. Att Sverige var ett av de länder som drog in finansieringen till UNRWA förra året gjorde verket extra kännbart.
Ändå kändes Nashashibis bidrag som ett eko av en kraftfullare utställning som aldrig blev av. På de andra våningarna visades verk som Puppies Puppies installation om amerikanska interneringsläger på 1940-talet, Lydia Ourahmanes små videos om migration över Medelhavet och Raven Chacons ljudverk om protesterna mot oljeledningarna i reservatet Standing Rock. Urvalet tycktes anspela på Achille Mbembes begrepp nekropolitik, som syftar på statens makt att avgöra vilka som dör och vilka som får leva. Men fokuset på de som utsätts för statligt våld, istället för de som bär ansvar för eller profiterar på det, kändes lite för bekvämt i sin ovilja att ställa makthavare till svars för eländet. Röda Sten brukar vara biennalens bultande hjärta, men var i år den svagaste och rörigaste delen.
I kontrast till detta erbjöd Skövde konstmuseum en förvånansvärt sammanhållen utställning om konstens möjlighet att åstadkomma social förändring. Museet ligger i Skövde kulturhus från 1964 – en höjdpunkt inom efterkrigstidens socialdemokratiska kulturpolitik, uttryckt i en massiv tegelbyggnad som rymmer bibliotek, teater, biograf med mera. Byggnaden rymmer också permanenta verk av Siri Derkert (1888–1973) och Vera Nilsson (1888–1979), vars feministiska aktivism hade inspirerat urvalet.
Här visas politiska affischer av den pakistanska konstnären Lala Rukh (1948–2017) bredvid Olivia Plenders verk om kvinnokampshistoria, samt en installation av Patricia L. Boyd som med arkitektoniska element och flyttkartonger visualiserar den förändring som politiken talar om. Ändå kändes det märkligt dekontextualiserat när ljudspåret från Plenders video, med kvinnor som skanderar «Shame on you!», ekade i lokalen. Att hålla upp en spegel mot betraktaren kan vara ett effektivt grepp, men att injaga skam är en mer tveksam, i längden antagligen kontraproduktiv, strategi.
Många ser idag politisk polarisering som ett stort problem, och längtar tillbaka till en tid när vi fortfarande kunde «tänka bortom Vi och Dem», som Lehnert skriver i sitt curatorsstatement. Men istället för att beklaga debattkulturens förfall, varför inte angripa problemet rakt på sak? Att det finns olika uppfattningar är ju i sig inget att beklaga. Dilemmat är att folk kryper ner i sina narcissistiska kaninhål och tjafsar om detaljer istället för att försöka se de stora sammanhangen – något som en grupputställning, exempelvis en biennal, kan vara ett ypperligt format för att åskådliggöra.
Men det är just på denna punkt som GIBCA 13 fallerar. Där de senaste upplagorna försökte teckna upp meningsfulla relationer mellan verken och den värld de återspeglar, så nöjer sig Lehnert med färdigpaketerade teman som vi får pussla ihop själva samtidigt som utställningen saknar den strukturella integritet som krävs för att konfrontera den samtid som den påstår sig vilja engagera. Hur tar vi oss bortom moralisk renhetsiver och behovet att uppfostra och fördöma? Det har årets biennal inget svar på.
